söndag 16 september 2007

Några tankar om mötesplatser

Mötesplatser är något som betonas i både kommunala, regionala och nationella skrivelser när man pratar om t.ex. demokrati, delaktighet, integration. Men olika aktörer menar olika saker när de pratar om mötesplatser. Det går nog inte att undvika, och det får gärna vara ett fritt begrepp. Det är bara viktigt att man – om man diskuterar det tillsammans – börjar med att definiera vad man lägger in i begreppet så att den andre vet vad man pratar om.

Mötesplatser som drivs i ickekommunal regi förmodas ofta gå runt på något slags lågbudgetsätt (samtidigt som kommunala förvaltningar ofta börjar med bygga upp en administration, vilket slags projekt de än startar). Som om en mötesplats måste vara en billig källarlokal med skänkta möbler där någon som har tid över hasar runt i inomhustofflor och bjuder på kaffe. För mig är det här kluvet. Å ena sidan tycker jag att det är viktigt att bevara det ideella i ideella föreningar, och att se till att saker inte kostar mer än nödvändigt. Å andra sidan tycker jag att mötesplatser är en så pass viktig verksamhet att de borde ges tillräckliga resurser för att verksamheten ska kunna utföras så professionellt att det verkligen blir tillgängliga mötesplatser, oavsett vems regi de drivs i.

Mina erfarenheter av att ansvara för och driva en mötesplats är att

  • det krävs kontinuitet för att verksamheten ska bli riktigt bra
  • ju fler verksamheter / projekt som finns tillgängliga via mötesplatsen, desto mer levande mötesplats
  • man ska kunna säga ”javisst!” till idéer som boende och brukare kommer med
  • budgeten bör täcka hyra, anställningskostnad för ordinarie personal, anställningskostnad för vikarier under semestertider
  • ett minimum av fasta strukturer (ramen)och ett maximum av flexibilitet (innehållet) möjliggör dynamik och utveckling
  • kontinuerlig självkritik av verksamheten är viktig för dess utveckling

En mötesplats är en självklar del av ett långsiktigt hållbart stadsutvecklingsarbete. Finns det en fungerande mötesplats så finns det också möjlighet att aktivera nätverk och uppmärksamma aktuella frågeställningar och tendenser. Man kan aldrig veta i förväg vad man kan behöva en mötesplats till. Men när den finns kan man komma på hur många olika användningsområden som helst, som alla känns lika viktiga. En väl fungerande mötesplats ger möjligheter. För att den ska kännas så tillgänglig som möjligt för så många som möjligt måste den signalera att den är öppen för alla som den vill vara öppen för. Det innebär att om den är öppen för alla boende i en stadsdel, får det inte bara förekomma synliga aktiviteter som riktar sig till en viss åldersgrupp eller intressegrupp. Man får aldrig sluta informera om vad mötesplatsen är. Åtminstone inte förrän den är en lika självklar del av samhället som begreppet ”skola”.

Men oavsett hur välfungerande man än tycker att en mötesplats är, får man aldrig förlita sig till den som enda forum för kontakt med boende och brukare. För varje inomhusmötesplats har nämligen något som försvårar tillgängligheten; en dörr som måste man måste gå igenom. Att den ligger inomhus i en lokal kommer alltid att göra att det finns människor som inte känner att den tillhör dem. Därför måste det parallellt med inomhusarenor alltid finnas möjlighet till forum i det offentliga rummet på platser som alla har tillträde till.

onsdag 12 september 2007

Jag är ingen gäst i mitt hem


Jag gillar förresten inte ordet hyresgäst. Jag har inget helt lyckat alternativ att kontra med, men jag föredrar absolut ordet "boende" om jag ska välja. Och om man nu vill specificera de som bor i just hyresrätter, kanske man kunde prata om hyresrättsinnehavare, precis som man pratar om bostadsrättsinnehavare. Eller så kan man förenkla det och säga hyresboende.


Ordet hyresgäst beskriver boende som om de inte alls var boende, utan bara hälsade på. Nu vet ju alla att det inte är så. Men ändå. Jag vill vara petig och påstå att det - även om det är ett vedertaget begrepp - är en förklenande beskrivning som inte alls ger uttryck för de rättigheter man har som boende.

Att få boende att engagera sig?


Angående Hyresgästföreningens reklamkampanj så är jag lika brydd som
Andreas Ekström. Det som förvånar mig allra mest är att det är minst andra omgången som de kör den här kampanjen.

Förutom att de mest verkar ha tagit par vars möten ledde till någons undergång, så är kanske Bonnie and Clyde inte ett allmänt kulturellt arvegods. Och om man vill nå ut till många och kostar på sig att hyra stora annonstavlor för att göra det, vore det väl bra om man valde ett tilltal som funkar?

nu är det lättare att kommentera

Sorry, mina premiärläsare, jag hade missat en inställning i kommentarsfältet som omöjliggjorde för andra än registrerade användare att lämna kommentarer. Nu är den borttagen. Så nu är det fritt fram att tycka till om någon som inte själv har registrerad blogg skulle få för sig det. (Min erfarenhet av såna här bloggar är att många nöjer sig med att läsa, men man vet ju aldrig. Och även om det är roligt med läsare, så är det roligt med kommentarer också!;) )

tisdag 11 september 2007

Den viktiga vardagsverkligheten

När Möllevångsgruppen startade var vi ”bara” ett antal möllevångsbor som tyckte saker och ville saker. Vi var inte experter på stadsplanering eller fastighetsskötsel eller brottsförebyggande arbete. Men det fanns en sak vi var experter på. Och det var hur det var att bo på Möllevången. Och inte bara det. Genom att vi hade delar av vår vardagsverklighet på Möllevången, visste vi massor om Möllevången som experterna inte visste.

Den kunskapen som boende har om sin stadsdel är ett slags helhetsperspektiv tycker jag. Men man tänker inte på det. Ibland tänker man som boende eller annan vardagsverklighetsupplevare inte ens på att man faktiskt är en expert. Att man faktiskt har kunskap som är viktig.

Alla som bor någonstans eller som använder en plats eller en verksamhet har viktig kunskap. Den kunskapen behövs i samhället för att samhället ska fungera bättre. Det gäller bara att hitta sätt att ta tillvara och sprida den kunskapen.

Under mina år i Möllevångsgruppen såg jag det som en av mina allra viktigaste arbetsuppgifter. Att sprida kunskap om Möllevången och hur det kan vara att bo där och tillbringa sin vardagsverklighet där.

För alla som arbetar med staden bör en av de viktigaste arbetsuppgifterna vara att samla in kunskap om vardagsverkligheten på de platser man arbetar med.

Allas vardagsverklighet ser såklart olika ut. Men en del har man gemensamt. Det är viktigt att hitta sätt att lyfta fram både det som är gemensamt för många och det som några men inte alla delar.

Ofta tar de som har kunskap om vardagsverkligheten den själv för given, och tänker inte på att det är värdefull kunskap för någon annan. Men det är det. Faktum är att det är en oundgänglig kunskapskälla för de som arbetar med staden och samhället. Det är bara det att alla kanske inte har insett det riktigt helt och hållet än.


söndag 9 september 2007

platser och känslor, del 1


För några år sen var jag involverad på timbasis i ett lokalt kulturantikvariskt projekt* där de boende undersökte och diskuterade sin närmiljö. De boendes beskrivningar av olika platser i stadsdelen var väldigt intressanta att ta del av. Vi gjorde ett par rundvandringar där var och en fick berätta om ett ställe som betydde något särskilt för dem. En kvinna visade oss sitt smultronställe, en nästan lite hemlig plats, som var ett övergivet koloniområde.

När vi kom dit höll en man på att knyta loss sin hängmatta som han hade haft fäst mellan två knotiga fruktträd och stod sedan och vek ihop den prydligt så att den skulle rymmas på cykelns pakethållare. Det såg ut som om han hade rutin på det; som om det här var ett smultronställe också för honom. En kvinna gick och plockade syrenkvistar från ett buskage till en stor bukett. Annars var det ingen där. I försommarvärmen framstod platsen för mig som en överraskande idyll, en tillflyktsort undan trafikbuller och asfalt.

Men en annan kvinna konstaterade att "här skulle man inte vilja gå ensam". Hennes kommentar säger ganska mycket om hur hon upplevde platsen. Kanske verkade den otrygg för att den låg avsides från stadsbruset, var övergiven, okänd, undangömd och lite bortglömd? Samtidigt tänker jag mig att det var samma faktorer som gjorde att den för andra förstärktes med positiv laddning och upplevdes som idyllisk och lockande; en egen grön vrå mitt i storstaden.

Det är en nyttig påminnelse att vi ibland kan uppleva samma plats på helt olika sätt. Alla har sina referenser, erfarenheter och föreställningar med sig. När jag är med någon som visar och berättar om en plats blir jag rikare i min upplevelse av staden, därför att jag lägger märke till sånt som jag tidigare inte varit medveten om. Det gör att jag lär känna staden bättre och det i sin tur gör att jag känner mig mer hemma i staden. Det här är en av anledningarna till varför det är så häftigt att göra rundvandringar tillsammans och dela med sig av sina tankar kring stadsmiljön.


*Projektet Stad - Upplevelse - Historia finansierades av metodutvecklingsmedel från Riksantikvarieämbetet och drevs av Tyke Tykesson och Emma Hedar, Stadsbyggnadskontoret Malmö stad. Jens Olsson var också involverad, liksom jag som timarvoderad konsult.

torsdag 6 september 2007

en affär som platsar här, en affär som platsar där

Häromåret hörde jag en konsult beklaga sig över att en djurtillbehörsaffär låg på bästa A-läge i Limhamn. Där borde det enligt honom ligga en "bra" affär. (Detta var möjligen innan den påstådda boomen av luxuösa djurartiklar; nu kanske djurtillbehörsaffärer är tillräckligt "bra"; vem vet.) Jag är ingen shopoholic vad gäller vare sig katthalsband eller hundleksaker och trots att jag är kattägare är det inte särskilt ofta som jag besöker en dylik inrättning, och även om jag så var stammis, så bor jag långt från Limhamn, så om butiker som Vacker tass ligger på A-läge eller B-läge spelar mig ingen roll.

Men jag tyckte att det var intressant att det spelade honom en roll och jag undrade vilket geografiskt läge han föredrog att affären låg på; om den till exempel fick lov att ligga på Lindängen. Och så undrade jag vilka affärer som var tillräckligt "bra" för att ligga på A-lägen. Sen gjorde jag en besvärlig sak. Jag försökte hävda att det här med vad som är "bra" affärer är subjektivt. Att folk tycker olika.

Jag fick aldrig något svar på vilka affärer som enligt honom platsade att ligga på A-läge. Men så mycket förstod jag att de på något sätt skulle vara "bra".

En snabb titt på Sveriges stadskärnors A-lägen ger en ganska nedslående bild av vad som i så fall anses vara "bra" affärer. Samma stora kedjor kommer igen i stad efter stad. Som om en stor kedja är synonymt med "bra". Kanske var det inte så han menade. Men hur han annars menade, framgick aldrig; det enda som framgick var att han helst ville ignorera min fråga.

Och det är det som är det riktigt nedslående och oroande; att en konsults subjektiva uppfattning om vad som är "bra" affärer, för honom själv framstår som en objektiv sanning, att han inte tycks medveten om att det i själva verket bara är en subjektiv bedömning. Hans personliga tycke och smak kommer att leda till att han i sin konsultverksamhet med sken av att ha ett professionellt underlag, förordar att vissa affärer platsar på vissa lägen och andra platsar på andra. Det innebär en styrning och bortgallring som leder till att våra städer skräddarsys mot en ökad likriktning.

En blandning av näringsinrättningar livar upp en gatsträcka och tillför staden ett mervärde. Och så särskilt repellerande på flanörer tror jag inte att en djurtillbehörsaffär kan vara. Så länge innehavarna av en affär själva tycker att de platsar på ett visst läge och har råd med hyran, så har jag svårt att förstå varför de inte skulle få ligga på ett så kallat A-läge. Om jag vore tillfrågad konsult skulle jag oroa mig betydligt mer för en gatsträcka där bara de vanligast förekommande affärerna fanns.

Rabatten är en bra grogrund

Jag och en granne har börjat plantera på gården där jag bor sen ett och ett halvt år tillbaka. Jag gör det för att det är roligt; för att det är rofyllt; för att det har kliat i mina fingrar av lust att få sätta igång och göra något av de där vildvuxna och ibland lite intetsägande rabatterna som inte fått den omsorg och uppmärksamhet de behöver, där så mycket mer skulle kunna växa.

Det är inte första gården jag planterar på. Jag vet alltså egentligen vad det sätter igång för processer. Ändå blir jag överraskad och glad när det händer. För man kan få mycket att hända genom att vara ute och rota i rabatterna.

Kontakten med grannarna ökar. Samtalen om boendemiljön blir fler. När man ligger på knä i en rabatt och joxar med den gemensamma utemiljön blir man helt enkelt en sån som folk stannar upp och pratar med.

Fastighetsägaren blir mer positivt inställd till gården och beredd att bidra till gårdsförbättringar ekonomiskt.

Hemkänslan ökar, vilket i sin tur bidrar till trivsel, trygghet och tankar om förbättringar av boendemiljön. Den här sortens engagemang är alltså en möjlig plattform för andra sorters engagemang. Den sortens samtal som uppstår är starten på ett nätverksbygge, erfarenhets- och kunskapsutbyte.

måndag 3 september 2007

Hur bygger vi staden?

Imorgon deltar jag i en paneldebatt på Boverkets nationella varannanårskonferens. Temat är Hur bygger vi staden?

Jag, Göran Greider och Tove Lifvendahl ska tycka till. Mats Odell inleder programpunkten med regeringens vision. Alexandra Pascalidou är moderator.

Jag kommer att fokusera på den sociala aspekten av långsiktig hållbar stadsutveckling.

Den Stora Gårdsdagen

Här på Möllevången där jag bor är det snart dags för Den Stora Gårdsdagen, ett evenemang som vi startade med i den ideella föreningen Möllevångsgruppen under min tid. Idén var typisk möllevångsgruppig: Vi ville att vi möllevångsbor skulle kunna upptäcka varandras boendemiljöer; ta en titt in på andras gårdar, träffa folk man ser på gatan eller i affären ibland. Att boende tillsammans skulle kunna visa sin gård om de ville; genom att bara hålla porten öppen, eller kanske ordna med loppis, fika eller uppträdande. En tredje anledning var att visa en helt annan bild av Möllevången än den folk kände till.

På den tiden hade Möllevången fortfarande dåligt rykte hos många. Vi ville bjuda in Malmöbor att upptäcka vår stadsdel på ett annorlunda sätt. Vi gjorde ett programblad med karta över de deltagande gårdarna och med åren utvecklade vi arrangemanget och bjöd också på ett par rundvandringar med gårdstema. De boende ordnade det lokala arrangemanget på respektive gård precis som de ville.

Idén byggde alltså på att vi i Möllevångsgruppen erbjöd en yttre struktur som gjorde det möjligt för boende att få uppmärksamhet till det de gjorde på sin gård.
Det första året var trevande; något år långt senare var katastrofdåligt, men åren däremellan var det ett folkvimmel; en kollektiv upptäcktsfärd, nyfikna besök och många möten.

Något vi inte hade räknat med var turisteffekten och hemvändareffekten; det kom folk inte bara från Malmö utan från andra kommuner för att besöka våra gårdar. Några hade vuxit upp på Möllevången och ville återse sin gamla gård, andra var bara nyfikna.
Våra programblad tog slut och vår kopiator gick för högtryck för att vi skulle kunna dela ut till alla som ville ha. Några av dem mailade i efterhand för att tacka; särskilt ett mail minns jag; en kvinna som hade blivit varmt emottagen på en gård och också inbjuden till några av de boende för att se lägenheten och ta en fika. Hon var från Danmark och hon var helt överväldigad över den gästfrihet hon mötte.

Ibland talas det om kollektiv självkänsla och identitet när man pratar om lokalt utvecklingsarbete. Den Stora Gårdsdagen främjade just det. Det blev en tradition och något att vara stolt över; något som vi hade här på Möllevången, som var speciellt för oss. Och det häftiga med det var och är just detta; att det blir vad de boende gör det till, men det finns en yttre struktur, en samordning, som utan att lägga sig i bistår med själva ramen.

Nu är traditionen över tio år gammal. Det är roligt att den lever kvar.