tisdag 23 oktober 2007

en flamingo i fönstret

I många år bodde jag på Simrishamnsgatan i Malmö. Mitt emot mig fanns det en lägenhet som stoltserade med en flamingo i fönstret. Jag gillade den där flamingon. Den plussade på min hemkänsla. Mitt hem, som var speciellt för mig av tusen andra anledningar, var också speciellt därför att jag hade prima utsikt över en plastflamingo.

Det märkliga var bara att den där flamingon vandrade från en lägenhet till en annan. Jag vägrar tro att det var två olika. Det måste ha varit samma. Om det var flamingoinnehavaren som flyttade till grannlägenheten eller om det var flamingon som lekte flyttfågel på egen hand vet jag inte. Men den bytte alltså plats. En period var den borta, och sen kom den tillbaka igen. Andrahandsuthyrning utan att flamingon ingick? Jag har ingen aning.
Allt jag vet är att när flamingon var tillbaka så konstaterade jag det glatt för mig själv. Att där var min flamingo.

Så småningom kunde jag se att flamingoinnehavet på vår gata hade ökat väsentligt. Ytterligare två lägenheter hade införskaffat dessa exotiska plastdjur. Jag bodde på en flamingogata!

När jag en period hamnade i en lägenhet där jag inte trivdes, införskaffade jag mig en egen flamingofågel. Jag hittade den i en liten butik och köpet av den blev en symbolisk besvärjelse att försöka återskapa en slags hemkänsla, inmuta en stolt trivsel. Jag ställde den i hörnfönstret för att den verkligen skulle äga lägenheten och blicka ut över gaturummet och suggerera fram känslan av ett hem.

När vi flyttade till nästa lägenhet där det var lätt att trivas, fick fågeln en lättare uppgift; att bara vara bärare av den trivsel vi hade uppnått; att vara minne och symbol för hemkänsla; en blinkning bakåt till det tidigare hemmet där vi hade trivts, och en blinkning framåt att upprätthålla den nya hemkänslan vi hade skaffat oss. Den var viktig den första tiden, som ett statement, som ett minne. Sen fick den vara kvar av gammal vana, även om vi klarade oss på egen hand. Nu är den solblekt och kanske har den tjänat oss länge nog. Jag vet inte. Jag vet bara att ibland är det den mest oväntade grej som väcker hemkänsla.


Tack till Anne Rosengren, projektledare och etnolog, som var den som en gång i tiden väckte mitt intresse för hemkänsla som ett begrepp värt att undersöka, vilket hon själv gjorde med besked i Malmöprojektet "Vad är det som gör att man känner sig hemma?" som också blev ett lyckat tema för den andra bomässan på Möllevången.

söndag 14 oktober 2007

bo med barn i stan

De där första åren som jag jobbade med Möllevången hände det att jag fick frågan "Hur kan du bo där med barn?".

Min dotter var liten då. Möllevången var en stadsdel med dåligt rykte. Kriminaliteten var hög, narkotikabrottsligheten något i hästväg.

När folk ifrågasatte mitt val av boendemiljö för mig och min dotter brukade jag berätta om vår gård. Jag berättade hur min dotter drog upp rullgardinen på morgon, ställde sig vid fönstret och tittade ut och sa "Hugo är ute, jag går ut på gården och leker." På den gården där vi bodde fanns det ungefär 50 barn i olika åldrar. Det fanns alltid lekkamrater nära till hands. Om sånt berättade jag. Och om hagtornsträdet på gården, om stockrosorna, om lavendeln.

Jag tyckte att jag gav min dotter en underbar boendemiljö på många sätt. Hon bodde på en grönskande gård i en livfull stadsdel mitt i stan. Och jag vägrade gå med på att vi skulle behöva byta plats att bo på bara för att det fanns vissa problem. Det fanns ju för sjutton fördelar också! Massor med fördelar. Jag ville hellre tro att det skulle gå att göra något åt det som inte var bra i boendemiljön.

"bra" boendemiljö

När jag började engagera mig i boendemiljöfrågor och stadsutveckling var mina drivkrafter ett slags rättvisepatos. Jag kände mig övertygad om att frågor som rör var och hur vi bor på något sätt är grundläggande för vårt demokratiska samhälle.

Min utgångspunkt var inte min stadsdel för att jag tyckte att just den stadsdelen var viktig. Min utgångspunkt var min stadsdel för att jag tyckte att vi som bodde där skulle ha samma rättigheter till en bra boendemiljö som folk som bodde på andra håll i stan. Och det hade vi inte, långt därifrån. Det brast i flera avseenden.


Fortfarande tycker jag att min gamla tes är en viktig utgångspunkt när man arbetar med städer och lokal utveckling.

Naturligtvis är "bra" i det här sammanhanget ett subjektivt begrepp. Men så länge man är medveten om att olika personer laddar det med olika betydelser, är det en utmärkt utgångspunkt.

söndag 7 oktober 2007

Inställningen till platsen man jobbar med


En gång när jag jobbade som projektsamordnare med Möllevången, mötte jag en nyanställd kommunal projektledare. Vi började småprata om stadsdelen och när hon förstod att jag inte bara jobbade med den, utan också bodde här, utbrast hon: Det tycker jag är fint av dig.


Fint? Jag var mållös. Det verkade som om hon trodde att det var en uppoffring jag gjorde. Jag försökte förklara att jag bodde här av egen fri vilja, för att jag ville bo här, för att jag trivdes här. Inte av någon annan anledning. Hennes uttalande förmedlade en attityd till min stadsdel som jag inte tyckte var så trevlig och jag undrade för mig själv hur hon såg på sig själv, det arbete hon skulle utföra och de boende hon skulle möta. Den här välmenande beskäftigheten är inte det enda exemplet. Det finns många liknande.

Fortfarande är det sällsynt att de som arbetar med lokalt utvecklingsarbete i någon form bor på den plats de arbetar med. Det finns både för- och nackdelar med att bo i samma stadsdel som man verkar. Men om man inte bor där, är det viktigt att man lär känna stadsdelen. Man måste krypa inunder pittoreska föreställningar och ruffiga rykten och träda in i en nyanserad vardagsverklighet. Annars kommer man att verka med ett lager av attityder gentemot platsen och de människor som bor på platsen som inte är gynnsamt för det arbete man är där för att utföra.

onsdag 3 oktober 2007

Växtvandaler härjar på vår gård

En fasadrenoveringsfirma har börjat arbeta på vår gård. Arbetet hitintills har gått till så, att de har valt att slänga brädorna till sina byggnadsställningar mitt i våra nyplanterade rabatter. Alla våra nyplanterade växter ligger alltså nu begravda under ett tungt lager trävirke.

Jag har varit så ledsen och arg för det. Alla myskmadra som jag har planterat. De nyplanterade schersminbuskarna, rosen, kaprifolerna. Höstanemonerna och höstfloxen. Pionerna.

Jag vet inte varför de har siktat in sig just på rabatter och just på de två rabatter där vi har planterat. Vi valde ändå de rabatter som inte låg vid fasaderna utan mera mitt på gården för att vi var så säkra på att de skulle få vara ifred.

Jag har varit med om det även på tidigare gårdar; att arbetare från inhyrda firmor totalt struntar i om de förstör rabatter. (och det handlar inte om situationer där de inte har något val, utan om situationer där de med lite aktsamhet och eftertanke hade kunnat göra sitt jobb utan att skada en enda planta)

Denna bristande respekt för de boendes hemmiljö leder till känslor av ilska, passivitet eller vanmakt; att det inte är lönt att ta ansvar för sin boendemiljö. Att det inte är lönt att bry sig eller försöka skapa trivsel och hemtrevnad, för man vet aldrig när någon brutalt förstör det man vårdat. När man har jordförbättrat en rabatt, rensat ogräs och planterat växter vill man inte att någon ska komma och sabba alltihop. Det är som om någon skulle klampa in i ett nyinrett vardagsrum och bara riva ner allting. (Eller ens hem för den delen; det behöver inte vara något som är nyfixat för att man ska sörja att någon annan förstör det).

Egentligen borde det självklart ingå i en fasadrenoveringsfirmas uppdrag att respektera boendemiljön. För gården är en del av vårt hem. I det här fallet skulle det ha varit så enkelt att de la brädorna på någon annan plats istället för att krossa våra växter med dem.

Så länge det finns företag inom den här branschen med en så här snäv och omodern syn på hur ett arbete ska utföras och en bristande insikt om helhetsperspektiv som innebär att de inte över huvud taget verkar medvetna om att de arbetar i någons boendemiljö/hemmiljö, så skulle det vara bra om fastighetsägarna utbildade dem lite i hur de bäst går till väga för att utföra sitt arbeta så väl som möjligt.

Detta skulle till exempel kunna ske genom en klausul i avtalet där respekt för boendemiljön tas upp och ett policydokument som informerar om vad det innebär att arbeta i någons boendemiljö eller hem och beskriver vad som gäller vid sådana tillfällen.

Uppdatering: Jag fick fullt stöd från representanterna från min fastighetsägare, när jag tog kontakt med dem. Det visade sig att de faktiskt hade pratat med den här firman innan om att de skulle visa hänsyn. Så nu skulle de prata med dem igen.

måndag 1 oktober 2007

Utomhusmarknader och ömtåliga mötesplatser

Vad är det som händer när en loppmarknad flyttas? Följer den mötesplats som loppisen är till sin form med i flytten eller försvinner den? Detta vill jag diskutera i den här ganska långa Malmöfokuserade texten.

Säsongen för utomhusmarknader lider mot sitt slut. För Malmös del har det varit en period av nyorientering. En gammal klassiker – loppmarknaden i Folkets Park – har skrotats. Istället har parkytan använts som testområde för nya marknadsformer. Nu senast skördefesten för ett par veckor sen då vem som ville kunde boka ett stånd för att sälja närodlade varor. Idén är bra och premiären verkade trivsam. Glad swingmusik omslöt besökarna som strosade mellan marknadsstånden där honung, sylter, frukt och grönsaker såldes och gav en feeling av närproducerat.

Stadsmiljörådet belönade i augusti Malmö stad för arbetet med att skapa mötesplatser och tog bland annat upp Folkets Park som exempel. Och visst är Malmö värt ett pris, för det finns numera ett bitvis lyhört lyssnande och iakttagande av hur Malmöbor använder staden, som då och då innebär att staden följsamt utvecklar ytor så att de svarar upp mot det sätt som Malmöborna använder eller vill använda dem på. Därtill finns en experimentlusta som är positiv.

Folkets Park har på många sätt levt upp de senaste åren och detta ska Malmöbor, Malmö stad och aktörer i parken ha cred för. Det informella livet; picknick och umgänge på gräsytorna, har ökat enormt de senaste åren, tack vare människor själva som helt enkelt bestämmer sig för att börja använda platser. Under sommaren har det arrangerats underhållning designmarknader och flera stycken barnloppisar i Folkets Park, också bidrag till att öka parkens användning som mötesplats. Så långt allt bra. Men annat väcker funderingar och borde diskuteras.

Den stora barnloppisen under Malmöfestivalen som numera är belägen i Folkets Park var i år lite mer strukturerad för att undvika det kaos som uppstått tidigare då alla hugade loppisförsäljare trängts på den alldeles för lilla ytan som upprättats. För att få vara med var man tvungen att ha biljett och för att få biljett var man tvungen att ha uppmärksammat i media att biljetter delades ut. Företräde för tidningsläsande föräldrar och ungdomar med möjlighet att komma ifrån och hämta biljetter alltså. De 350 biljetterna tog snabbt slut; och därför delades ytterligare 350 biljetter ut till en extraloppis på söndagen. Med denna välmenande och på grund av platsens litenhet nödvändiga begränsning hade loppisen inte en chans att bli det enorma hav av barnförsäljare som den var förr om åren när den bredde ut sig på gatorna kring Magistratsparken. Som min kollega Anne Rosengren påpekade en gång när vi diskuterade det, fanns det en poäng med att låta barnen ta över gatorna för en dag. Biltrafiken stängdes av och istället var det barnen som rådde över ytorna. Det var en mäktig och imponerande manifestation. Totalt oöverblickbar, såklart, men just därför också desto mäktigare. Att låta barnen ta plats i det offentliga rummet på det sättet blir kaxigt. Det blir ett sätt att stå på barnens sida och säga ”Idag är gatorna era.” Snacka om snygg variant av reclaim the streets.

Varför barnen förvisades från gatorna vet jag inte. Kanske hade det med logistiken att göra, kanske fungerade andra delar av Malmöfestivalen inte så smidigt. Hur som helst så kommer jag att fortsätta beklaga det, hur välfungerande barnloppisen i Folkets Park än fortsätter att vara. För att hänvisa barnen till en inhägnad park och begränsa antalet deltagare är att göra barnloppisen till ett beskedligt, lätthanterligt och gulligt arrangemang istället för det lite uppkäftiga dito som det blev när barnen bredde ut sig på gata efter gata, när alla som ville kunde komma och slå sig ner på en filt och bli del av denna pampiga oöverblickbarhet som man gott kan unna ett årligt endagarsevenemang under Malmös mesta folkliga arrangemang.

Den traditionella loppmarknaden som funnits i Folkets Park i Malmö under många år var i år inte längre välkommen i parken. Loppisstånden har tagits bort och loppmarknaden har istället hänvisats till ett hörn av Möllevångstorget. Det är naturligtvis synd att en centralt belägen park belamras av utrustning som bara används ett par gånger i veckan och som däremellan omöjliggör annan verksamhet på samma yta. (Av samma anledning är det synd att ett stort antal tombolastånd ockuperar parkmark även när de är stängda, istället för att lämna plats åt andra aktiviteter. Men detta verkar aldrig ha bekymrat någon. Kanske är det viktigare med lotteriförsäljning än begagnatförsäljning). Men sånt kan man med lite fantasirikedom lösa. Och ville man inte det, kunde man varsamt ha förflyttat loppisen till en annan plats där den hade möjlighet att breda ut sig. Som det blev nu slogs en väl etablerad struktur sönder när loppisen portades från parken.

Lördagsloppisen i Folkets Park var – även om den hade något vikande besökssiffror det sista året – en myllrande livlig plats där människor i alla åldrar från hela Malmö möttes från tidig morgon till eftermiddag. Sådana mötesplatser behöver Malmö. Här köpslogs det och prutades, här skämtades det och gruffades. Allt var inte frid och fröjd men den som besökte loppisen vet att massor med möten och samtal människor emellan uppstod, och det i sig har ett egenvärde; det skapar en livfullhet som staden behöver.

Jag är inte omedveten om att det också fanns andra problem med loppisen; handel med stöldgods förekom till exempel. Men jag hade hoppats att man skulle hitta sätt att komma tillrätta med nackdelarna utan att göra sig av med fördelarna.

Det behövs åtminstone en fungerande utomhusloppmarknad med låga priser i någon av Malmös stadsdelar där många är låginkomsttagare. Att handla på loppis kan göra skillnad mellan att klara sin ekonomi på egen hand och inte. Här kan till exempel den organiserade men panka småbarnsföräldern köpa fina begagnade barnkläder och bunkra leksaker till julafton och födelsedagar. Så fyller alltså loppisen inte bara en social-integrationsmässig uppgift, utan också en ekonomisk, och detta i tider när handeln med begagnade varor därtill har miljömässig cred.

När loppisen nu har integrerats i den redan befintliga handeln som pågår på Möllevångstorget har den förvandlats till en lite i skymundan belägen aktivitet som inte på långa vägar kan konkurrera uppmärksamhetsmässigt med den vanliga torghandeln. På torget reduceras den tidigare så stora och välbesökta loppisen till några enstaka stånd och inte nog med det; utseendemässigt ger den genom sin litenhet ett nästan sjaskigt intryck vid sidan om de väl etablerade torghandlarstånden. Så har en färgstark marknad som förr hade många stamkunder förvandlats till en intetsägande del av en etablerad torghandel. Och Malmö har blivit en mötesplats fattigare.