tisdag 20 november 2007

öppet seminarium torsdag 22 november kl 18.30 i Helsingborg

Torsdagen den 22 november kl 18.30 ska jag hålla föredrag på Dunkers i Helsingborg. Det är Stadsbyggnadsförvaltningen som inbjuder till ett seminarium om framtidens Helsingborg.

Jag kommer att fokusera på möjligheterna med boendeperspektiv och det offentliga rummet i stadsutvecklingsarbete.

Joakim Andersson, ordf byggnadsnämnden, inleder seminariet. Ole Reiter är den andra föredragshållaren. Elisabeth Högdahl är moderator.

Efter föredragen blir det ett panelsamtal där Ole Andersson och Poul Witting deltar.

lördag 17 november 2007

Svenska sommarvisor och barns vardagsverklighet

Jag har en faiblesse för svenska sommarvisor. Jag tycker att de är så vackra. Jag lyssnar gärna på dem och jag gnolar hellre än bra, och är jag ensam hemma tar jag ut svängarna och sjunger Rönnerdahl eller något annat med stort engagemang.

När min dotter började skolan hände samma sak varje sommarskolavslutning. Alla dessa väldigt unga innerstadsstadsbor från en av Malmös mest resurssvaga stadsdelar sjöng de vackraste av våra vackra svenska sommarvisor och det var så fint att en lättrörd förälder som jag satt med en klump i halsen och tårblänk i ögonen under hela avslutningen.

Det var bara ett problem. Jag visste att nästan ingen av barnen hade någon egen relation till det som sångerna handlade om. De här barnen bodde inte på landet eller hade sommarstugor. De flesta av de här barnen kände inte ens folk på landet. Chansen att de hade gått omkring på en sommaräng eller vistats i närheten av kohagar var närmast obefintlig.

Barnen pådyvlades alltså ett kulturarv som inte hade med deras egen vardagsverklighet att göra.

Det kändes inte längre så himla rätt att höra dem sjunga "Det killar så skönt under foten min".

Okej, vad vill jag med detta? Stoppa utlärningen av svenska sommarvisor till barn som bor i resurssvaga stadsdelar och inte har någon egenupplevd erfarenhet av sommar på svenska landsbygden? Nej, det vore bra dumt.

Däremot önskar jag att varenda förskolelärare och lärare som lär ut de här vackra fina sångerna till nya barnkullar, först hyr en buss och åker ut på landet och kollar in en sommaräng och en kohage och en brygga och annat som det sjungs om. Stannar och picknickar och leker och gör det möjligt för barnen att erövra miljön och göra den till sin.

Att vuxna delar med sig inte bara av sångerna, utan också av det som sångerna handlar om.
Det är också största möjligheten att levandegöra sångerna och låta dem ha någon slags grad av meningsfullhet för dem som sjunger dem.

Men först och främst handlar det om respekt mot barnen. Jag vet att det inte är menat så, jag förstår att sånt här sker omedvetet, men det är respektlöst mot barn att bara lära dem sånger som handlar om en verklighet som man som vuxen känner till men som barnen inte känner till.

söndag 11 november 2007

olika personer har olika definitioner, del 1

Men det här med skräp är inget okontroversiellt ämne. Det blev jag varse en gång för några år sen när jag hamnade i en diskussion med en tjänsteman som ivrade för att Malmö skulle bli fritt från skräp.

Han förfasade sig över att folk tejpade upp lägenhet-sökes-lappar på lyktstolpar. Det tyckte han var en oerhörd nedskräpning och det ville han att man skulle kämpa för att få bukt med på Möllevången, för där var det mycket värre än på andra ställen.

Jag försökte förmedla min syn på det hela; att jag såg det som att det bara rörde sig om ett praktiskt sätt av boende och wannabe-Möllevångsbor att kommunicera med sin omgivning och att det kanske fanns angelägnare saker att hugga tag i. Men nej. Jag hade fel. Det var S K R Ä P. Det skulle bort. Det förslummade stadsdelen.

Då försökte jag förmedla att det är nog så att vi människor har lite olika syn på vad som är skräp och vad som förslummar.

Vi nådde inte varandra, den här tjänstemannen och jag. Inte nog med att vi hade olika syn på vad som var skräp och att vi hade olika syn på att man möjligen kunde ha olika syn. Vi hade dessutom olika syn på vilken vikt man bör tillmäta olika åtgärder.

En kort promenad

Tidigare i kväll när jag gick Ängelholmsgatan fram märkte jag plötsligt att den såg så annorlunda ut mot vad den brukar. Det tog ett par minuter innan jag förstod vad det var.

Så insåg jag vad skillnaden bestod i. Det var inte skräpigt på marken! Trottoarerna var i princip tomma från skräp. Jag såg bara två minimala små skräp på flera meter.

Istället framträdde trottoarstenarna. Inte så att de är några sanslösa estetiska tilldragelser. Men det var rätt så häftigt att se dem. Att konstatera; Jaha, det här är trottoarstenarna på Ängelholmsgatan. Så ser de ut.

När jag fortsatte tänka på min nya upplevelse av Ängelholmsgatans trottoar, var det två saker jag gillade med det.

Det ena var insikten om att man hela tiden upplever sin omvärld, och även om man kanske inte är medveten om att man upplever miljön, så registrerar man den på något sätt. För inte har jag tänkt alla andra gånger när jag har gått längs Ängelholmsgatan att trottoarerna är skräpiga. Men nu; när jag möttes av en annorlunda syn, insåg jag att jag ju verkligen måste ha registrerat att det brukar se ut på ett annat sätt.

Det andra var upplevelsen i sig; att det var väldigt trivsamt.


måndag 5 november 2007

Probleminventering och målformulering

När boende engagerar sig i sin boendemiljö är det ofta utifrån grundfrågan "Hur ska en bra boendemiljö vara". Det är naturligtvis inget ämne man bestämmer sig för att utgå ifrån. Det bara blir så, helt naturligt.

Alla har sin subjektiva uppfattning om hur en bra boendemiljö ska vara. Men det är med den omedvetna måttstocken i tankarna som vi identifierar problem och möjligheter i vår boendemiljö.

Och det är en bra fråga att utgå ifrån. Särskilt som den aldrig tar slut. Det finns alltid nya vinklingar, nya aspekter och nya frågeställningar att fördjupa sig i.

Ofta börjar man med problemen. Det är de som syns, det är de som besvärar. Man gör en probleminventering av sin boendemiljö. Det är heller ingenting man gör medvetet. Inte på det sättet att man bestämmer sig för att "nu ska jag/vi inventera vilka problem som finns i boendemiljön/stadsdelen. Men det är det man gör.

När man har gjort en probleminventering är det möjligt att fortsätta med en målformulering; vad vill man? Hur vill man ha det istället? Och hur ska man nå dit?
Den här biten är lite svårare. Inte på det sättet att det inte finns idéer, för det gör det nästan alltid. Men det kan vara svårt att veta hur man ska gripa sig an möjligheterna.

När tjänstemän, fastighetsägare och andra möter boende som är i probleminventeringsfasen är det bra om de kan vara lyhörda bollplank i processen genom att dels lyssna intresserat till de problem som identifierats, dels efterfråga målformuleringar.

På det sättet får alla nya kunskap och det blir möjligt att gå vidare tillsammans och vidareutveckla boendemiljön.