landmärke på Rosengård

På entreprenörsdagarna på Rosengård igår presenterade Drömmarnas Hus planer på ett landmärke i form av ett innovations- och utbildningscentrum i stadsdelen.

Att bygga landmärken som ett sätt att skapa positiv uppmärksamhet i en stadsdel är inte nytt. Det intressanta med Drömmarnas Hus förslag är att det i huvudsak bygger på en behovsanalys av ett antal önskvärda funktioner i stadsdelen, snarare än en fantasi om uppseendeväckande former. Att man sedan precis som alla andra som fantiserar om landmärken som väcker uppmärksamhet, önskar sig en spektakulär form och högklassig arkitektur, är ingenting som förvånar.

Så vilka är då de behov man vill fylla? En lokal som tar minst 500 besökare för att möjliggöra större arrangemang i Rosengård. Ett bibliotek med ungas egna produktioner. En samlingsplats för all den forskning som pågår på Rosengård för att skapa samordning och också som ett sätt för forskningen att ge tillbaka något till Rosengård. Foskarskola, arbetstillfällen, utbildningar. Och så allt det vanliga. Café, mötesplatser, kontor, kurslokaler.

Pia Kinhult, Region Skåne, deltog i presentationen och tyckte inte att lågkonjunkturen ska avskräcka från att våga satsa. Hon jämförde med den ekonomiska krisen i början på 90-talet och påminde om att det var då beslutet togs om Öresundsbron, och vad det ledde till när det gällde framtidstro för Malmö och regionen.

I den framtagna förprojekteringen som Drömmarnas Hus gjort på uppdrag av kommunstyrelsen i Malmö, styrker man argumentationen för huset via positiva och bekräftande citat från ett brett spektrum samarbetspartners. Det tycks som om vissa idéer är så rätt att det helt enkelt inte finns några motståndare till dem.
Det innebär tyvärr inte alltid att de kan genomföras.

Den krassa frågan om finansiering sätter alltför ofta krokben för just nyskapande satsningar i miljonprogramområden. Det visar Hassan Hosseini-Kaladjahi i sin rapport Stora fiskar äter fortfarande små fiskar, som analyserar projekt i Botkyrka kommun under Storstadssatsningen. De förslag som inbegrep besöksnäring och näringsliv dissades som för dyra. Istället satsade man på det man var van vid. Arbetslöshetsprojekt, språkträning, lite fysisk förnyelse, medborgardialog och sociala satsningar. Inget fel i det, men hitintills borde vi ha lärt oss i Sverige att det inte räcker.

Alla delar av staden måste få ta del av stadens samlade omsorg och möjligheter till utveckling. Måtte aktörer i Malmö dra lärdom av detta. Drömmarnas Hus är hur som helst förhoppningsfulla. De har dialog med en presumtiv finansiär och pratar om att sätta spaden i jorden 2010.