På DN Debatt idag har Kattis Ahlström ett långt välskrivet inlägg om att barnens rättigheter åsidosätts i Ett fall för Louise och andra tv-program av liknande karaktär.
Kattis Ahlström skräder inte orden; hon är tuffare än jag var i min krönika och använder sin pondus i form av erfarenheter som tv-programledare och förespråkare för barnens rättigheter.
PS
Maria Näslund i Expressen snuddar också vid ämnet (men går vidare ganska raskt)
Zaida Catalan gör likadant i sin blogg, där hon också hänvisar till en debattartikel hon skrivit om Louise Hallins syn på föräldrarnas delaktighet i barnuppfostran.
fredag 23 oktober 2009
Stadsdelsförändringar och gentrifiering
Att min senaste krönika i Efter Arbetet höll på att bli alldeles för lång beror inte bara på min tendens att göra utvikningar, utan främst på att ämnet är outtömligt.
Stadsdelsförändringar och gentrifiering - det går liksom inte att prata färdigt om. Jag hann bara med en liten gnutta av allt det jag ville säga.
Så den här texten (som alltså är identisk med min krönika, som ännu inte finns i Efter Arbetets nätupplaga) är att betrakta som en av flera delar i ett ämne jag redan skrivit om och kommer att återkomma till:
Jag gillar att bo i en stadsdel där jag möter människor i alla åldrar av alla olika slags bakgrund. Men den sortens stadsdelar blir färre och färre. Det där med integration i boendemiljön verkar nästan vara något som samhället har gett upp. Jag vet inte varför. Jag är övertygad om att det är berikande både för enskilda individer och för hela staden och samhället.
Gentrifiering är ett ord som beskriver det som händer när en stadsdel börjar byta befolkning och fler och fler med bättre ekonomi än de som bott där tidigare flyttar in, och de med mindre ekonomiska resurser flyttar därifrån. Om detta händer i stor skala blir staden mer segregerad och förlorar mycket av sin kvalitet i form av mångfald och variation. Folk kommer att bo i stadsdelar där alla har samma socioekonomiska bakgrund. De som har det annorlunda ställt blir främmande individer som bor långt därifrån, handlar i andra affärer, har sina barn på andra dagis och skolor, går på andra vårdcentraler. Man kommer inte att mötas i vardagen på samma sätt.
När en gentrifieringsprocess inleds, är det inte bara befolkningen som förändras. Andra förändringar sker också, och de hänger alla ihop med varandra. Många gör det enkelt för sig och kallar allt som verkar leda till en snofsigare stadsdel för gentrifiering.
Möllevången i Malmö har blivit ett aktuellt exempel i diskussionen om gentrifiering. Det är den innerstadsstadsdel i en storstad i Sverige som har mest blandad befolkningssammansättning och den är just nu i en slags förändringsprocess. Det är inte bara det att andelen äldre minskar och andelen studenter ökar. Här finns andra tendenser som måste uppmärksammas.
Samtidigt är det viktigt att inte tolka varje enskild företeelse som ett tecken på en tendens. Ett exempel på detta är när en 7-11-butik öppnade nära Möllevången för en del år sen. Några krossade skyltfönstret som en protest mot gentrifiering. Aktionen var inte bara plump och taskig mot den stackars franchiseförtagaren som säkert inte gjorde feta förtjänster. Den var också totalt missriktad och visar på en historielöshet hos utförarna. För redan på 80-talet fanns det nämligen en 7-11-butik på självaste Möllevångstorget utan att detta ledde till minsta gnutta gentrifiering.
Ett annat problem är att det ibland blir lite Peter-och-vargen-effekt. Man ropar om faran som reell innan den finns. Så var det för knappt tio år sen, när en gruppering trumpetade ut ett budskap om att Möllevången höll på att lyxrenoveras. Men en betydligt påtagligare realitet just då var de oseriösa fastighetsägare som inte underhöll sina fastigheter alls; som underlät att byta trasiga spisar eller åtgärda mögel. Då blir inte budskapet om lyxrenovering trovärdigt och väldigt få känner igen sig i det.
Det är inte bara bland de som protesterar mot gentrifiering som det finns förenklingar och tanklöshet. Bland de som förespråkar eller i alla fall inte försöker hindra gentrifiering finns personer som rycker på axlarna och säger att det är så krafterna är och det kan vi inte göra något åt, vi måste bara följa med. Och med sin passiva inställning påskyndar de en stadsdels förändring. Om man nu förespråkar gentrifiering är det en sak. Men om man inte tycker att det är önskvärt duger inte den inställningen. Jag vet inte något annat område inom samhället där man använder sig av denna låt-gå-jargong. Om det finns tendenser i samhället som inte är önskvärda försöker man väl möta dem med insatser för att skapa det slags samhälle man vill ha?
Så, om vi menar allvar med att vi vill ha integrerade städer måste vi undersöka vilka mekanismer som bromsar respektive påskyndar en gentrifiering. Samtidigt måste vi också utveckla ett varierat bostadsbestånd i våra stadsdelar.
Arbetet med att skapa integrerade stadsdelar måste ske metodiskt och systematiskt, med kunskap från forskningen och med inspiration från andra länder. Detta ansvar vilar tyngst på tjänstemän, politiker, fastighetsägare och andra som är parter i stadsdelsförändringar. Men det vilar även på oss som diskuterar ämnet och oss som bor i en stad. Vi är alla medskapare till samhällsutvecklingen – och därmed i viss mån även medansvariga.
Stadsdelsförändringar och gentrifiering - det går liksom inte att prata färdigt om. Jag hann bara med en liten gnutta av allt det jag ville säga.
Så den här texten (som alltså är identisk med min krönika, som ännu inte finns i Efter Arbetets nätupplaga) är att betrakta som en av flera delar i ett ämne jag redan skrivit om och kommer att återkomma till:
Jag gillar att bo i en stadsdel där jag möter människor i alla åldrar av alla olika slags bakgrund. Men den sortens stadsdelar blir färre och färre. Det där med integration i boendemiljön verkar nästan vara något som samhället har gett upp. Jag vet inte varför. Jag är övertygad om att det är berikande både för enskilda individer och för hela staden och samhället.
Gentrifiering är ett ord som beskriver det som händer när en stadsdel börjar byta befolkning och fler och fler med bättre ekonomi än de som bott där tidigare flyttar in, och de med mindre ekonomiska resurser flyttar därifrån. Om detta händer i stor skala blir staden mer segregerad och förlorar mycket av sin kvalitet i form av mångfald och variation. Folk kommer att bo i stadsdelar där alla har samma socioekonomiska bakgrund. De som har det annorlunda ställt blir främmande individer som bor långt därifrån, handlar i andra affärer, har sina barn på andra dagis och skolor, går på andra vårdcentraler. Man kommer inte att mötas i vardagen på samma sätt.
När en gentrifieringsprocess inleds, är det inte bara befolkningen som förändras. Andra förändringar sker också, och de hänger alla ihop med varandra. Många gör det enkelt för sig och kallar allt som verkar leda till en snofsigare stadsdel för gentrifiering.
Möllevången i Malmö har blivit ett aktuellt exempel i diskussionen om gentrifiering. Det är den innerstadsstadsdel i en storstad i Sverige som har mest blandad befolkningssammansättning och den är just nu i en slags förändringsprocess. Det är inte bara det att andelen äldre minskar och andelen studenter ökar. Här finns andra tendenser som måste uppmärksammas.
Samtidigt är det viktigt att inte tolka varje enskild företeelse som ett tecken på en tendens. Ett exempel på detta är när en 7-11-butik öppnade nära Möllevången för en del år sen. Några krossade skyltfönstret som en protest mot gentrifiering. Aktionen var inte bara plump och taskig mot den stackars franchiseförtagaren som säkert inte gjorde feta förtjänster. Den var också totalt missriktad och visar på en historielöshet hos utförarna. För redan på 80-talet fanns det nämligen en 7-11-butik på självaste Möllevångstorget utan att detta ledde till minsta gnutta gentrifiering.
Ett annat problem är att det ibland blir lite Peter-och-vargen-effekt. Man ropar om faran som reell innan den finns. Så var det för knappt tio år sen, när en gruppering trumpetade ut ett budskap om att Möllevången höll på att lyxrenoveras. Men en betydligt påtagligare realitet just då var de oseriösa fastighetsägare som inte underhöll sina fastigheter alls; som underlät att byta trasiga spisar eller åtgärda mögel. Då blir inte budskapet om lyxrenovering trovärdigt och väldigt få känner igen sig i det.
Det är inte bara bland de som protesterar mot gentrifiering som det finns förenklingar och tanklöshet. Bland de som förespråkar eller i alla fall inte försöker hindra gentrifiering finns personer som rycker på axlarna och säger att det är så krafterna är och det kan vi inte göra något åt, vi måste bara följa med. Och med sin passiva inställning påskyndar de en stadsdels förändring. Om man nu förespråkar gentrifiering är det en sak. Men om man inte tycker att det är önskvärt duger inte den inställningen. Jag vet inte något annat område inom samhället där man använder sig av denna låt-gå-jargong. Om det finns tendenser i samhället som inte är önskvärda försöker man väl möta dem med insatser för att skapa det slags samhälle man vill ha?
Så, om vi menar allvar med att vi vill ha integrerade städer måste vi undersöka vilka mekanismer som bromsar respektive påskyndar en gentrifiering. Samtidigt måste vi också utveckla ett varierat bostadsbestånd i våra stadsdelar.
Arbetet med att skapa integrerade stadsdelar måste ske metodiskt och systematiskt, med kunskap från forskningen och med inspiration från andra länder. Detta ansvar vilar tyngst på tjänstemän, politiker, fastighetsägare och andra som är parter i stadsdelsförändringar. Men det vilar även på oss som diskuterar ämnet och oss som bor i en stad. Vi är alla medskapare till samhällsutvecklingen – och därmed i viss mån även medansvariga.
onsdag 21 oktober 2009
Barn som objekt i media utan integritetsskydd
Idag (torsdag 22 okt - fel datum visas här ovanför) har jag en krönika i Sydsvenskans Kultur för unga.
Den har inte hamnat i nättidningen (än i alla fall) så istället för att länka lägger jag in den här, och passar på att ta en något längre variant än den som fick plats i papperstidningen:
För några år sen fanns det ett underhållningsprogram i tv där vuxna skulle lista ut ett ord med hjälp av barns förklaringar. Barnens medverkan bestod i korta inspelade klipp som åtföljdes av roade skratt från de vuxna, både studiopubliken och de som deltog i tävlingen. Oftast kunde de vuxna inte lista ut vad barnen menade. Och trots att det ibland bedyrades från vuxet håll; programledaren eller deltagarna, hur finurliga och påhittiga barnen var, så tyckte jag att det främsta intrycket från programmet ändå var att de vuxna skrattade åt barnen. Jag är inte säker på att de barn som deltog var införstådda med att de skulle agera gulliga statister som man säger ”Åh” åt med ett alldeles särskilt tonfall.
Jag kommer att tänka på det programmet nu, när tv-kanalerna turas om att ha olika terapisamtal med och om familjer. Tidigare var det TV4 som hade psykoterapeuten Louise Hallin i Nyhetsmorgon som tillgänglig telefonexpert. I det program jag hörde ringde en mamma in och ville ha råd om sin elvaåriga dotter och de aktuella problem mamman tyckte fanns i relationen.
Om mamman ifråga inte bodde helt isolerat och i sällskap med andra är helt stum, är det inte otroligt att någon som känner henne eller dottern hörde programmet. Hur kul är det att vara 11 år och veta att ens förälder – även om det är i all välmening och önskan om att bli en bättre förälder- har pratat om en i detta sammanhanget i ett rikstäckande medium?
Nu har TV 4 slutat med telefonrådgivningen och istället har experten Louise Hallin flyttat till SVT och programmet Ett fall för Louise. Utgångspunkten är lovvärd – det är föräldrarna som ska ändra förhållningssätt och utvecklas – det är inte barnen det är fel på.
Ändå är det något som blir väldigt fel när barn blottas i tv-rutan i känsliga situationer. Vilken möjlighet har de medverkande barnen att förutse hur de i efterhand och framöver kommer att uppleva det att de har varit med i tv och pratat om sitt inre, om sin sårbarhet?
Hur respektfulla experterna och reportageteamet än är, så är ju tv-kameran ändå där, registrerar och kablar ut. Att alla tv-tittare är respektfulla finns ingen garanti för.
Det är naturligtvis stor skillnad mellan underhållningsprogram som ska locka till skratt och den här trenden med terapeutiska reportage med små gnuttor inslag av förväntat fängslande dokusåpa. Men det finns också likheter. Och det handlar om att barn används för att göra bra tv-program.
I fallet med underhållningsprogrammet är det ren och skär objektifiering och exotisering. I fallet med terapiprogrammen finns det ett närmande och förhoppningsvis alltid en respekt i bemötandet (nu bortser jag från avarter som Nannyprogrammen).
Men ändå. Det normala när det gäller terapi är att värna om integriteten hos den som ingår i en terapeutisk situation. Om vuxna väljer att avstå från det, är det upp till dem. Men frågan är i vilken mån barnen har valt och i vilken mån de har haft möjlighet att överblicka eventuella konsekvenser av att delta.
Ett rimligt alternativ för att respektera barns rätt till integritet hade varit att röstförvränga föräldrar som ringer in och berättar om de problem de har med sina barn, och att låta skådespelare spela familjerna i den serie SVT nu har dragit igång. Men det kanske inte anses som lika lockande tv?
Den har inte hamnat i nättidningen (än i alla fall) så istället för att länka lägger jag in den här, och passar på att ta en något längre variant än den som fick plats i papperstidningen:
För några år sen fanns det ett underhållningsprogram i tv där vuxna skulle lista ut ett ord med hjälp av barns förklaringar. Barnens medverkan bestod i korta inspelade klipp som åtföljdes av roade skratt från de vuxna, både studiopubliken och de som deltog i tävlingen. Oftast kunde de vuxna inte lista ut vad barnen menade. Och trots att det ibland bedyrades från vuxet håll; programledaren eller deltagarna, hur finurliga och påhittiga barnen var, så tyckte jag att det främsta intrycket från programmet ändå var att de vuxna skrattade åt barnen. Jag är inte säker på att de barn som deltog var införstådda med att de skulle agera gulliga statister som man säger ”Åh” åt med ett alldeles särskilt tonfall.
Jag kommer att tänka på det programmet nu, när tv-kanalerna turas om att ha olika terapisamtal med och om familjer. Tidigare var det TV4 som hade psykoterapeuten Louise Hallin i Nyhetsmorgon som tillgänglig telefonexpert. I det program jag hörde ringde en mamma in och ville ha råd om sin elvaåriga dotter och de aktuella problem mamman tyckte fanns i relationen.
Om mamman ifråga inte bodde helt isolerat och i sällskap med andra är helt stum, är det inte otroligt att någon som känner henne eller dottern hörde programmet. Hur kul är det att vara 11 år och veta att ens förälder – även om det är i all välmening och önskan om att bli en bättre förälder- har pratat om en i detta sammanhanget i ett rikstäckande medium?
Nu har TV 4 slutat med telefonrådgivningen och istället har experten Louise Hallin flyttat till SVT och programmet Ett fall för Louise. Utgångspunkten är lovvärd – det är föräldrarna som ska ändra förhållningssätt och utvecklas – det är inte barnen det är fel på.
Ändå är det något som blir väldigt fel när barn blottas i tv-rutan i känsliga situationer. Vilken möjlighet har de medverkande barnen att förutse hur de i efterhand och framöver kommer att uppleva det att de har varit med i tv och pratat om sitt inre, om sin sårbarhet?
Hur respektfulla experterna och reportageteamet än är, så är ju tv-kameran ändå där, registrerar och kablar ut. Att alla tv-tittare är respektfulla finns ingen garanti för.
Det är naturligtvis stor skillnad mellan underhållningsprogram som ska locka till skratt och den här trenden med terapeutiska reportage med små gnuttor inslag av förväntat fängslande dokusåpa. Men det finns också likheter. Och det handlar om att barn används för att göra bra tv-program.
I fallet med underhållningsprogrammet är det ren och skär objektifiering och exotisering. I fallet med terapiprogrammen finns det ett närmande och förhoppningsvis alltid en respekt i bemötandet (nu bortser jag från avarter som Nannyprogrammen).
Men ändå. Det normala när det gäller terapi är att värna om integriteten hos den som ingår i en terapeutisk situation. Om vuxna väljer att avstå från det, är det upp till dem. Men frågan är i vilken mån barnen har valt och i vilken mån de har haft möjlighet att överblicka eventuella konsekvenser av att delta.
Ett rimligt alternativ för att respektera barns rätt till integritet hade varit att röstförvränga föräldrar som ringer in och berättar om de problem de har med sina barn, och att låta skådespelare spela familjerna i den serie SVT nu har dragit igång. Men det kanske inte anses som lika lockande tv?
fredag 16 oktober 2009
föräldrars och samhällets upprätthållande av segregation
Federico Rodriguez Moreno tar upp ett viktigt ämne i sin lördagskrönika i Sydsvenskan.
Det handlar om vuxna som bor i stadsdelar med heterogen befolkningssammansättning tills de får barn. Sen sätter de barnen på förskolor eller skolor som inte speglar befolkningssammansättningen där de bor, eller så flyttar de till en stadsdel med rykte om bättre förskolor och skolor, där befolkningssammansättningen ser helt annorlunda ut. Federico Moreno frågar sig i krönikan hur vi någonsin ska få ett integrerat samhälle om föräldrar segregerar barnen.
Naturligtvis finns det väldigt logiska förklaringar till dessa föräldrars agerande. En del gör den traditionella boendekarriären - flyttar till bostad med uteplats eller trädgård för att man vill kunna släppa ut den lilla på egen gräsmatta. Andra väljer aktivt vissa typer av förskolor och skolor och väljer därmed också aktivt bort andra, som man inte tycker håller måttet för att man vill ha en annan pedagogik eller bättre standard. Åter andra väljer bort en stadsdel som man tycker är för otrygg för barn, och flyttar till hyres- eller bostadsrättslägenhet i någon annan stadsdel.
Men oavsett dessa logiska förklaringar så blir effekten just den Federico Moreno beskriver. Och det är inte bra.
Problemet man står inför som småbarnsförälder är att när det gäller förskolor kan man till exempel inte välja både Montessori eller föräldrakooperativ och ett dagis där barnsammansättningen motsvarar befolkningssammansättningen i en heterogen stadsdel, eller i Malmö, för den delen. Så då måste man välja något av det. Vilket är viktigast? Att barnet får gå i en barngrupp som speglar hur samhället ser ut eller att barnet får utveckla motoriken och hälsan på ur och skur dagiset, eller att föräldrarna har inflytande, som på ett föräldrakooperativ? Det är inget enkelt val.
Det är synd och skam att man inte kan välja båda delarna.
När min dotter var två och ett halvt började hon på dagis; ett slitet litet kommunalt dagis på Östra Sorgenfri. Miljön var så bedrövlig att när vi hade varit där och tittat innan hon skulle börja, så gick jag hem och grät och slog ilsket i dörrar, svor högt och var kort sagt mycket upprörd. Skulle min dotter gå där? Vi hade inte haft en tanke på att välja dagis, vi stod bara i den vanliga kön. Och nu ångrade jag alltså detta bittert. Så småningom renoverades dagiset och den fysiska miljön blev bättre. Barngruppen motsvarade befolkningssammansättningen på Möllevången, och väl i hela Södra Innerstaden. Barngruppen var trygg och min dotter trivdes. Jag önskade inom mig att de skulle gå på kulturevenemang oftare, vara i naturen oftare, inte se på videofilm på fredagar, och det kunde göra ont i mig att vistelsen på det sättet inte erbjöd mer stimulans. Men barngruppen var trygg, min dotter trivdes och hade många vänner.
När min dotter började skolan fanns ännu inte Möllevångsskolan (som jag började kämpa för när hon var fyra år). Istället var hon och andra Möllevångsbarn hänvisade till Sofielundsskolan som då var en uppseendeväckande stor skola med dåligt rykte.
1258 elever gick det på skolan när hon började. Politikerna tittade kallt på mig när jag ifrågasatte det lämpliga i detta och sa att det var inga problem.
Jag tyckte att det var problem. Ettorna fick äta lunch redan halv elva för att alla skulle hinna äta. Fritidspersonalen stod och grät på föräldramötet över arbetssituationen; nästan 60 barn på en enda avdelning. När man kom dit och skulle hämta sitt barn hade man tur om den i personalen man frågade ens visste att det fanns något barn som hette så och vem det var. Nästan dagligen var det bråk på skolgården på morgnarna utan att någon lärare såg (jag som ensam vuxen avvärjde jag vet inte hur många slagsmål). Miljön var torftig, både på skolgården och i skolan. Den andades tristess och nedgången verksamhet. Barn som behövde extrahjälp fick sitta i korridoren för det fanns inga grupprum. Alla barn som enligt lärarna behövde svenska som andra språk fick det inte, för det fanns inte ekonomiska resurser. Men min dotters klass fungerade bra, hon hade några riktigt fantastiska lärare (och så några riktiga stolpskott också, men inte förrän i sjuan tack och lov, men illa nog ändå) och hon hade goda vänner.
Från början gick det flera barn med föräldrar födda i Sverige i hennes klass, men de försvann en efter en (de flesta hade försvunnit i god tid innan skolstarten, för de ville inte sätta sitt barn på den skolan). Till slut var det bara två kvar.
Och på gården där vi bodde flyttade barnfamiljerna, en efter en.
För varje gång som någon flyttade, ifrågasatte jag mitt eget val att bo kvar.
Jag blev ifrågasatt också av andra ibland, men det var lättare, för det var folk med fördomar om miljön på Möllevången. Det hade jag massor med svar på. Men när andra flyttar till något som de tycker är bättre, och man samtidigt själv är medveten om de brister som finns, då är det svårt.
Till slut, när min dotter gick i åttan, fick hon börja på den nybyggda och helt färdiga Möllevångsskolan. Det var som en dröm. Nya fräscha lokaler med ny ändamålsenlig utrustning. Både hon och jag uppskattade det så mycket. Men det var många års väntan på en miljö som borde vara alla barn förunnat att ha i skolan, oavsett i vilken stadsdel man bor.
Nu går min dotter på gymnasiet. I hennes klass finns det både ungdomar som har föräldrar som är födda i Sverige och ungdomar som har föräldrar födda i andra länder. Klassammansättningen verkar spegla Malmös befolkning väl. Så borde det vara i alla dagisgrupper och skolklasser.
Vad som behövs är naturligtvis att alla skolor och förskolor oavsett var de ligger erbjuder trygga, inspirerande, lärande, kreativa, inbjudande, lustfyllda miljöer. Och att förskolor med särskild pedagogik och föräldrakooperativ blir bättre på att marknadsföra sig så att även de som inte känner till verksamheterna från början får reda på att de finns och kan välja dem för sina barn.
Ansvaret vilar alltså både på samhället i stort, som måste avsätta tillräckligt med budget för att alla förskolor och skolor ska uppfattas som lika bra, och på enskilda förskolor att balansera upp det som kanske är deras brist - om det sen är att nå ut till alla föräldrar, eller ha en ur- och skur-dag i veckan, eller anstränga sig och gå till Konsthallens skapande verkstad och oftare nappa på att hänga med på teater.
Men det vilar också på alla föräldrar att efterfråga båda delarna - både barngrupper med en sammansättning som motsvarar Malmös befolkning - och det där lilla extra som man är ute efter; inflytande, pedagogik, natur eller kultur eller vad det nu är.
Det handlar om vuxna som bor i stadsdelar med heterogen befolkningssammansättning tills de får barn. Sen sätter de barnen på förskolor eller skolor som inte speglar befolkningssammansättningen där de bor, eller så flyttar de till en stadsdel med rykte om bättre förskolor och skolor, där befolkningssammansättningen ser helt annorlunda ut. Federico Moreno frågar sig i krönikan hur vi någonsin ska få ett integrerat samhälle om föräldrar segregerar barnen.
Naturligtvis finns det väldigt logiska förklaringar till dessa föräldrars agerande. En del gör den traditionella boendekarriären - flyttar till bostad med uteplats eller trädgård för att man vill kunna släppa ut den lilla på egen gräsmatta. Andra väljer aktivt vissa typer av förskolor och skolor och väljer därmed också aktivt bort andra, som man inte tycker håller måttet för att man vill ha en annan pedagogik eller bättre standard. Åter andra väljer bort en stadsdel som man tycker är för otrygg för barn, och flyttar till hyres- eller bostadsrättslägenhet i någon annan stadsdel.
Men oavsett dessa logiska förklaringar så blir effekten just den Federico Moreno beskriver. Och det är inte bra.
Problemet man står inför som småbarnsförälder är att när det gäller förskolor kan man till exempel inte välja både Montessori eller föräldrakooperativ och ett dagis där barnsammansättningen motsvarar befolkningssammansättningen i en heterogen stadsdel, eller i Malmö, för den delen. Så då måste man välja något av det. Vilket är viktigast? Att barnet får gå i en barngrupp som speglar hur samhället ser ut eller att barnet får utveckla motoriken och hälsan på ur och skur dagiset, eller att föräldrarna har inflytande, som på ett föräldrakooperativ? Det är inget enkelt val.
Det är synd och skam att man inte kan välja båda delarna.
När min dotter var två och ett halvt började hon på dagis; ett slitet litet kommunalt dagis på Östra Sorgenfri. Miljön var så bedrövlig att när vi hade varit där och tittat innan hon skulle börja, så gick jag hem och grät och slog ilsket i dörrar, svor högt och var kort sagt mycket upprörd. Skulle min dotter gå där? Vi hade inte haft en tanke på att välja dagis, vi stod bara i den vanliga kön. Och nu ångrade jag alltså detta bittert. Så småningom renoverades dagiset och den fysiska miljön blev bättre. Barngruppen motsvarade befolkningssammansättningen på Möllevången, och väl i hela Södra Innerstaden. Barngruppen var trygg och min dotter trivdes. Jag önskade inom mig att de skulle gå på kulturevenemang oftare, vara i naturen oftare, inte se på videofilm på fredagar, och det kunde göra ont i mig att vistelsen på det sättet inte erbjöd mer stimulans. Men barngruppen var trygg, min dotter trivdes och hade många vänner.
När min dotter började skolan fanns ännu inte Möllevångsskolan (som jag började kämpa för när hon var fyra år). Istället var hon och andra Möllevångsbarn hänvisade till Sofielundsskolan som då var en uppseendeväckande stor skola med dåligt rykte.
1258 elever gick det på skolan när hon började. Politikerna tittade kallt på mig när jag ifrågasatte det lämpliga i detta och sa att det var inga problem.
Jag tyckte att det var problem. Ettorna fick äta lunch redan halv elva för att alla skulle hinna äta. Fritidspersonalen stod och grät på föräldramötet över arbetssituationen; nästan 60 barn på en enda avdelning. När man kom dit och skulle hämta sitt barn hade man tur om den i personalen man frågade ens visste att det fanns något barn som hette så och vem det var. Nästan dagligen var det bråk på skolgården på morgnarna utan att någon lärare såg (jag som ensam vuxen avvärjde jag vet inte hur många slagsmål). Miljön var torftig, både på skolgården och i skolan. Den andades tristess och nedgången verksamhet. Barn som behövde extrahjälp fick sitta i korridoren för det fanns inga grupprum. Alla barn som enligt lärarna behövde svenska som andra språk fick det inte, för det fanns inte ekonomiska resurser. Men min dotters klass fungerade bra, hon hade några riktigt fantastiska lärare (och så några riktiga stolpskott också, men inte förrän i sjuan tack och lov, men illa nog ändå) och hon hade goda vänner.
Från början gick det flera barn med föräldrar födda i Sverige i hennes klass, men de försvann en efter en (de flesta hade försvunnit i god tid innan skolstarten, för de ville inte sätta sitt barn på den skolan). Till slut var det bara två kvar.
Och på gården där vi bodde flyttade barnfamiljerna, en efter en.
För varje gång som någon flyttade, ifrågasatte jag mitt eget val att bo kvar.
Jag blev ifrågasatt också av andra ibland, men det var lättare, för det var folk med fördomar om miljön på Möllevången. Det hade jag massor med svar på. Men när andra flyttar till något som de tycker är bättre, och man samtidigt själv är medveten om de brister som finns, då är det svårt.
Till slut, när min dotter gick i åttan, fick hon börja på den nybyggda och helt färdiga Möllevångsskolan. Det var som en dröm. Nya fräscha lokaler med ny ändamålsenlig utrustning. Både hon och jag uppskattade det så mycket. Men det var många års väntan på en miljö som borde vara alla barn förunnat att ha i skolan, oavsett i vilken stadsdel man bor.
Nu går min dotter på gymnasiet. I hennes klass finns det både ungdomar som har föräldrar som är födda i Sverige och ungdomar som har föräldrar födda i andra länder. Klassammansättningen verkar spegla Malmös befolkning väl. Så borde det vara i alla dagisgrupper och skolklasser.
Vad som behövs är naturligtvis att alla skolor och förskolor oavsett var de ligger erbjuder trygga, inspirerande, lärande, kreativa, inbjudande, lustfyllda miljöer. Och att förskolor med särskild pedagogik och föräldrakooperativ blir bättre på att marknadsföra sig så att även de som inte känner till verksamheterna från början får reda på att de finns och kan välja dem för sina barn.
Ansvaret vilar alltså både på samhället i stort, som måste avsätta tillräckligt med budget för att alla förskolor och skolor ska uppfattas som lika bra, och på enskilda förskolor att balansera upp det som kanske är deras brist - om det sen är att nå ut till alla föräldrar, eller ha en ur- och skur-dag i veckan, eller anstränga sig och gå till Konsthallens skapande verkstad och oftare nappa på att hänga med på teater.
Men det vilar också på alla föräldrar att efterfråga båda delarna - både barngrupper med en sammansättning som motsvarar Malmös befolkning - och det där lilla extra som man är ute efter; inflytande, pedagogik, natur eller kultur eller vad det nu är.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
