Hyresrätten måste utvecklas, del 1

Här är min krönika som var i gårdagens Efter Arbetet. (Det verkar inte som att den finns på nätet.)

Jag har bott i hyresrätt hela mitt vuxna liv och tycker att det i grunden är en bra boendeform. Men det finns brister som måste uppmärksammas och möjligheter som måste förverkligas. Det är inte alltid hyresrättens fel att det gått lite långsamt. Det kan bero på bostadsmarknaden i stort också, och alla de aktörer som ingår. Oavsett vilket så bidrar inte hyresrätten idag till den gynnsamma stadsutveckling den borde kunna göra. Hyresrätten ligger långt efter sin tid och det är dags att ta rejäla tag för att utveckla den.

Och med all respekt för att först regeringsutredningen om de kommunala bostadsbolagen och sedan lågkonjunkturen under en tid la sig som en ovisshetens kvävande filt kring alla ambitioner inför framtiden; nu är det dags för alla att kasta av sig den där filten, borsta bort luddet och offensivt och kraftfullt utveckla bostadsmarknaden på alla de sätt man förmår.

Hyresrätten är en flexibel boendeform och borde kunna vara ett medel för att bidra till integrerade boendemiljöer. Här måste samhället undersöka vad som kan göras för att det ska bli bättre. Det räcker inte med åtgärder som kommunala bostadsköer. Fastighetsägare måste uppenbarligen se över sina underliggande attityder och omedvetna rutiner och ta reda på om de försvårar integration.

För en del konstigheter verkar finnas, det märkte jag när jag kollade igenom lediga lägenheter i Malmös kommunala bostadskö. Olika regler för max antal boende beroende på vilken stadsdel det är, till exempel. I en uthyrningsannons på en fyra på 125 m2, har fastighetsägaren – MKB – angett max antal boende till fyra personer. I en annan annons på en fyra på 78 m2 har samma fastighetsägare också angett max antal boende till fyra personer. Det som skiljer lägenheterna åt förutom att den ena är 47 härliga kvadratmeter större än den andra, är att den största ligger i det välbeställda området Fridhem, medan den mindre ligger på det mer medelinkomstsnittliga Lorensborg.
En annan fyrarumslägenhet på Fridhem, på 116 m2, anses av MKB lämplig för 2 personer.

Stora familjer som behöver stora bostäder är alltså inte välkomna att ens ställa sig i kö till dessa lägenheter. Vad som gör att man behöver så många mer kvadratmeter per person om man bor på Fridhem än i resten av Malmö vet jag inte. Men det ger oroväckande signaler kring vilka boende som är välkomna till Fridhem. Den här sortens styrning av bostadssökande lär leda till att Fridhem fortsätter att ha en väldigt homogen befolkningssammansättning, fast en annan utveckling i åtminstone någon liten mån skulle kunna vara möjlig.

Den allra viktigaste utmaningen för hyresrätten – och bostadsmarknaden - är naturligtvis att det skapas fler hyresrätter och fler sorters hyresrätter. Att utveckla tillfälliga bostäder är en del av lösningen. Anna Svensson och Vanda Kehr från jagvillhabostad.nu har gjort en förstudie kring detta.

När jag pratar med Anna Svensson betonar hon att tillfälliga boenden inte kan existera om det inte finns långsiktighet, för utan det långsiktiga blir det tillfälliga permanent.

Kanske är just samhällets medvetenhet om att man faktiskt inte lyckats tackla bostadsfrågan långsiktigt också en av anledningarna till den tämligen avvaktande inställningen till tillfälliga bostäder som tidigare funnits på styrande håll i Sverige. Men nu möts jagvillhabostad.nu av nyfikenhet och en positiv inställning när de vill diskutera tillfälliga bostäder som en dellösning på bostadsbehovet för unga. Låt oss hoppas att det snart övergår till högst konkreta planer.

I Hammarby Sjöstad i Stockholm har man redan testat idén. Med hjälp av tillfälliga bygglov och tillfälliga bostäder skapades 264 lägenheter som under sju års tid fungerade som boende.

Den här sortens lösningar är inte bara bra för de unga som får någonstans att bo; de är bra för staden, stadslivet och den nya stadsdelen. Att ha förmånen att ha människor som bor i en stadsdel innan den är byggd är en fenomenal chans att skapa liv där det annars skulle vara öde och att få ett första test på hur stadsdelen är som boendemiljö. Alla är vinnare. Bättre än så kan det inte bli för en stad.

Vellinges varumärke fullt av mening

Vellinge kommun har tur. Äntligen är varumärket fullt av mening. Här är friheten större.

Inte sen andra världskrigets dagar har Vellinge stått för frihet som man nu gör. Då, i slutskedet av andra världskriget var det hotellet i Höllviken som blev en tillfällig fristad. Nu; ett vandrarhem i Hököpinge.

Här är friheten större. Ja, här är friheten större än i de länder som tonåringarna på transitboendet flytt från. Här finns ingen diktatur, inga krig. Här växer tonåringar upp utan erfarenheter av att anhöriga och vänner faller offer för förtryck, tortyr eller dödande kulor och bomber.

Här kan de andas ut, få den första erfarenheten av att leva i en demokrati. Här, i Vellinge kommun, kan de ta djupa andetag av den löftesrika lantluften och kanske våga lita på att allt kommer att ordna sig. Här kan de stå vid stranden och omfamnas av frihetens havsbris. Här kan de röra sig fritt genom landskap av tall och ljung och kanske våga slappna av, våga känna tillit.

Och för dem, som fått en första fristad i ett demokratiskt land i Vellinge kommun, kommer devisen Här är friheten större att vara alldeles, alldeles sann.

Till stöd för Eva Gabrielsson

Nu skrivs det om arvet efter Stieg Larsson igen. Svenska Dagbladet har intervjuat bland annat Eva Gabrielsson, hans efterlevande sambo.
Den som inte bara vill vänta och hoppas på en positiv lösning av denna absurda situation kan ta saken i egna händer och ge henne läsarhonorar direkt.

Tre norska Milleniumläsare har startat en hemsida till stöd för Eva Gabrielsson. Idén är lika enkel som genial; att man som läsare ger ett frivilligt arvode som går till Eva Gabrielsson. I Norge, liksom i bland annat Frankrike och Spanien, är upprördheten stor över den svenska sambolagens konsekvenser, som innebär att hon inte ärver något efter Stieg Larsson trots deras 30-åriga samboskap.
På den norska hemsidan www.supporteva.com finns information om varför stödaktionen startat, och hur man kan göra för att betala ett frivilligt arvode som går till Eva Gabrielsson.

Hemsidans upphovsmän föreslår tre olika honorarsnivåer. Är man irriterad över hur Eva Gabrielsson behandlats, sätter man in tjugo kronor per bok i Milleniumserien man läst. Är man upprörd sätter man in femtio och är man förbannad sätter man in hundra.

Hemsidans upphovsmän betonar att det viktiga inte är beloppens storlek, utan handlingen som sådan. Tänk om så bara en tiondel av alla som läst Milleniumböckerna i Norden gjorde slag i saken. Här är en ypperlig tillfällighet att skipa åtminstone en gnutta rättvisa, åtminstone på ett symboliskt plan - och om tillräckligt många är med även på ett ekonomiskt.