Här är min sista krönika från tidningen Efter Arbetet:
När jag var en pank frånskild småbarnsförälder underlättades min ekonomiska situation av sommarloppisen i Folkets Park i Malmö. Jag var där vid sexsnåret varje lördagsmorgon. Och jag var inte ensam. Det myllrade av människor den tidiga morgonstunden till trots. Fyra sorters kunder tyckte jag mig urskilja; Samlare, de som gick dit på jakt efter något specifikt som de behövde, de som strosade runt för nöjes skull och de som var där för att underlätta ekonomin.
Själv brukade jag bunkra för ett år framåt. Där hittade jag inte bara kläder till mig och min dotter och prylar till hushållet, utan också fina leksaker som blev perfekta att gömma undan till födelsedag och julafton. Det var med stor förtjusning jag släpade hem mina fina byten. Jag kommer fortfarande ihåg den glada triumfen när jag balanserade hem ett dockskåp på pakethållaren – och roliga 70- och 80-talsmöbler ingick också!
Fortfarande trivs jag med många av de alternativa ekonomiska lösningar jag förr fick ta till för att ekonomin skulle gå ihop lite bättre. (Lätt för mig att säga nu när jag är en sån som kan välja om och när jag vill köpa nytt istället, det är en annan sak när man ständigt är tvungen av ekonomiska skäl, jag vet.) Men jag blir glad av saker som vandrar vidare och kommer till nytta på nya ställen.
I dessa tider av miljötänk börjar alltfler former av resurshushållning dyka upp och formuleras i livsstilstermer. Det är återanvändning och fleranvändning, och om det tidigare var hippt med secondhandkläder är det numera en trend som hypas under namnet vintage. Det dyker upp initiativ från privatpersoner och entreprenörskreativa idéer. Studieförbund, föreningar och mötesplatser hänger på emellanåt och underlättar genomförandet.
Men fortfarande finns det mycket som kan göras. Och även om den ideella sektorn och privatpersoner visar prov på stor uppfinningsrikedom i dessa avseenden, är det dags att såväl den offentliga sektorn som den privata tar ett större ansvar för att utveckla och underlätta alternativa ekonomiska former.
Här är tre företeelser som har flera positiva effekter - inte bara för privatpersoner med ansträngd ekonomi - utan minst lika mycket – om inte mer - för lokalsamhället och för resurshushållning och miljö. Samtliga förslag kan dessutom leda till några nya arbetstillfällen.
• Fler och bättre loppisar i det offentliga rummet där privatpersoner säljer till privatpersoner. De som redan finns kan utvecklas, utökas och kompletteras med nya. Det som krävs är god kringorganisation, ändamålsenliga platser och tidpunkter. En loppis startar för det mesta på morgonen när det offentliga rummet inte används i så stor utsträckning. Det tillför möten och folkvimmel – eftertraktade kvaliteter i dagens samhällsplanering. Platsen befolkas och personer som aldrig skulle ha träffats annars inleder samtal med varandra.
• Fler lånecentraler. På en lånecentral kan man låna eller hyra extrastolar när man ska ha fest, verktyg när man ska renovera och en massa annat som man inte vill eller behöver äga, eftersom man använder det så sällan. En lånecentral leder också till möten och samtal, och förstärker en lokal gemenskap. Dessutom underlättar det för hushåll som inte har mycket plats att förvara saker.
• Bortskänkningshallar. Grovsoprum och tvättstugor fungerar så ibland. Men det räcker inte. Det behövs ställen där man kan lämna det loppishallar inte kan sälja eller vill ta emot. Som vadderade kuvert man får med posten, så att till exempel en musiker eller ett bokförlag kan återanvända dem och skicka varor i. Eller överblivna blomkrukor, begagnade pärmar, udda pinnstolar och tallrikar. Det här skulle kunna leda till lägre omkostnader för småföretagare, entreprenörer och föreningar, och underlätta lite för privatpersoner.
Förslag som dessa är naturligtvis ingen lösning på situationen för alla ekonomiskt utsatta hushåll. För dem behövs andra slags lösningar som ger mer pengar in och mindre pengar ut. Ändå har samhället har allt att vinna på att uppmuntra och underlätta existensen för alternativa ekonomiska och resurshushållande arenor. Förutom fördelar för miljön, leder de till ökat socialt kapital och ett kreativt klimat – något varenda ort vill ha idag.
onsdag 21 april 2010
lördag 3 april 2010
hyresrätten måste utvecklas, del 3: Ett boende ska fungera i vardagen
Har alldeles glömt att lägga ut min marskrönika från Efter arbetet.
I söndags kom jag att tänka på Mormors och Morfars skafferi. Mormor och Morfar bodde i Ängstuga på landet i Östergötland. Huset var enkelt. Ur kranen i köket – den enda kranen för övrigt - rann bara kallvatten och utedasset låg en bit in i skogen. Men trots att det mesta av moderna bekvämligheter saknades, var det ett funktionellt boende med stora förvaringsutrymmen och så då det stora härliga skafferiet.
Jag brukade gå in där ibland när jag var barn och andas in den äppelsvala doften. Det var inte bara burkarna med Mormors finska pinnar som lockade, även om jag passade på att ta en i smyg. Det var lika mycket rummet i sig. Det var en sinnlighet med det. Kanske är sinnlighet för mycket att begära av hyreslägenheter idag. Men varför i hela fridens namn har man åtminstone inte tagit med sig de erfarenheter av funktionell inredning som fanns på den tiden?
Det var en visning i ett hyresradhus som gjorde minnet levande. I detta praktiska radhus fanns nämligen ett funktionellt skafferi. Ett helt skåp, inget tramsigt överskåp. Skafferiet i radhuset var naturligtvis inte magiskt och väldoftande, och man kunde inte gå in i det. Men det var funktionellt. Och det räcker långt. Vad jag inte förstår är varför man behöva flytta till hus för att vara garanterad ett skafferi och schyssta förvaringsutrymmen.
Ett skafferi är visserligen bara en detalj. Men det är en detalj som handlar om – och påverkar oss i - vardagen. I vår nuvarande lägenhet, liksom i alla tidigare lägenheter jag bott, har man att välja på att knöka in torrvarorna i ett överskåp eller i plåtskåpen som är belägna ovanpå kyl och frys. De där plåtskåpen rymmer visserligen rätt så mycket eftersom de är djupa. Men om man fyller dem inifrån och ut finns det ingen chans i världen att man vet vad man har därinne. Dessutom vill det till att man inte är kortvuxen för då måste man ha stege för att nå upp. Och även för personer i medellängd är det svårt att få grepp om innehållet, i bokstavlig mening. För att ha koll på vad som finns måste man skriva långa listor – eller ha ett perfekt detaljminne. Annars är risken antingen att varorna blir för gamla eller att man går ut och köper nytt av det man redan har.
Att vilja leva miljövänligt kan också försvåras av att man bor i hyreshus. Att sortera komposterbart avfall i en kompost går inte. Då måste fastighetsägaren först bestämma sig för att just det huset och den stadsdelen ska omfattas av ett miljöprojekt. Och om fastighetsägaren redan har ett miljöprojekt någon annanstans så kanske fastighetsägaren säger att det inte går att starta ett till, åtminstone inte ännu på ett par år. Det var det svar jag fick när jag hörde mig för en gång. Om jag vill spara på energi och inte använda torkskåpet i tvättstugan måste jag hänga tvätten blöt i mitt eget vardagsrum. Jag önskar att det istället fanns ett utdragbart torkställ under köksfönstret och att mina lakan kunde få vaja sig torra i vinden där, och att jag kunde få ta in dem och känna doften av sommarvind.
Det är viktigt att förespråkare för hyresrätten är så offensiva som möjligt, på alla plan. Man har kommit igång en del när det gäller opinionsfrågorna, men det finns fortfarande mycket kvar att göra när det gäller visioner, kreativt tänkande, handlingskraft och boendedialog. Hyresrätten ska inte vara en boendeform som en del boende väljer bort för att vissa enkla funktioner inte går att åstadkomma.
Som boende i hyresrätt måste man ges utökade möjligheter att få sina önskemål om ett gott boende uppfyllda. Man måste i betydligt större utsträckning kunna påverka sitt boende som ju är en så stor del av ens vardag. Det räcker inte med möjligheten att kunna välja golv och tapeter eller olika vedertagna tillbehör, eller att välja att avstå från underhåll.
Det behövs en rejäl portion nytänkande. Och det behövs fastighetsägare som är öppna för att testa och experimentera och som inviterar och varmt välkomnar boende i den processen. Vi som bor i hyreshus är trots allt experter på vad som funkar och inte funkar med den här boendeformen. Det är samhällsekonomiskt ineffektivt att inte ta tillvara vår kunskap.
I söndags kom jag att tänka på Mormors och Morfars skafferi. Mormor och Morfar bodde i Ängstuga på landet i Östergötland. Huset var enkelt. Ur kranen i köket – den enda kranen för övrigt - rann bara kallvatten och utedasset låg en bit in i skogen. Men trots att det mesta av moderna bekvämligheter saknades, var det ett funktionellt boende med stora förvaringsutrymmen och så då det stora härliga skafferiet.
Jag brukade gå in där ibland när jag var barn och andas in den äppelsvala doften. Det var inte bara burkarna med Mormors finska pinnar som lockade, även om jag passade på att ta en i smyg. Det var lika mycket rummet i sig. Det var en sinnlighet med det. Kanske är sinnlighet för mycket att begära av hyreslägenheter idag. Men varför i hela fridens namn har man åtminstone inte tagit med sig de erfarenheter av funktionell inredning som fanns på den tiden?
Det var en visning i ett hyresradhus som gjorde minnet levande. I detta praktiska radhus fanns nämligen ett funktionellt skafferi. Ett helt skåp, inget tramsigt överskåp. Skafferiet i radhuset var naturligtvis inte magiskt och väldoftande, och man kunde inte gå in i det. Men det var funktionellt. Och det räcker långt. Vad jag inte förstår är varför man behöva flytta till hus för att vara garanterad ett skafferi och schyssta förvaringsutrymmen.
Ett skafferi är visserligen bara en detalj. Men det är en detalj som handlar om – och påverkar oss i - vardagen. I vår nuvarande lägenhet, liksom i alla tidigare lägenheter jag bott, har man att välja på att knöka in torrvarorna i ett överskåp eller i plåtskåpen som är belägna ovanpå kyl och frys. De där plåtskåpen rymmer visserligen rätt så mycket eftersom de är djupa. Men om man fyller dem inifrån och ut finns det ingen chans i världen att man vet vad man har därinne. Dessutom vill det till att man inte är kortvuxen för då måste man ha stege för att nå upp. Och även för personer i medellängd är det svårt att få grepp om innehållet, i bokstavlig mening. För att ha koll på vad som finns måste man skriva långa listor – eller ha ett perfekt detaljminne. Annars är risken antingen att varorna blir för gamla eller att man går ut och köper nytt av det man redan har.
Att vilja leva miljövänligt kan också försvåras av att man bor i hyreshus. Att sortera komposterbart avfall i en kompost går inte. Då måste fastighetsägaren först bestämma sig för att just det huset och den stadsdelen ska omfattas av ett miljöprojekt. Och om fastighetsägaren redan har ett miljöprojekt någon annanstans så kanske fastighetsägaren säger att det inte går att starta ett till, åtminstone inte ännu på ett par år. Det var det svar jag fick när jag hörde mig för en gång. Om jag vill spara på energi och inte använda torkskåpet i tvättstugan måste jag hänga tvätten blöt i mitt eget vardagsrum. Jag önskar att det istället fanns ett utdragbart torkställ under köksfönstret och att mina lakan kunde få vaja sig torra i vinden där, och att jag kunde få ta in dem och känna doften av sommarvind.
Det är viktigt att förespråkare för hyresrätten är så offensiva som möjligt, på alla plan. Man har kommit igång en del när det gäller opinionsfrågorna, men det finns fortfarande mycket kvar att göra när det gäller visioner, kreativt tänkande, handlingskraft och boendedialog. Hyresrätten ska inte vara en boendeform som en del boende väljer bort för att vissa enkla funktioner inte går att åstadkomma.
Som boende i hyresrätt måste man ges utökade möjligheter att få sina önskemål om ett gott boende uppfyllda. Man måste i betydligt större utsträckning kunna påverka sitt boende som ju är en så stor del av ens vardag. Det räcker inte med möjligheten att kunna välja golv och tapeter eller olika vedertagna tillbehör, eller att välja att avstå från underhåll.
Det behövs en rejäl portion nytänkande. Och det behövs fastighetsägare som är öppna för att testa och experimentera och som inviterar och varmt välkomnar boende i den processen. Vi som bor i hyreshus är trots allt experter på vad som funkar och inte funkar med den här boendeformen. Det är samhällsekonomiskt ineffektivt att inte ta tillvara vår kunskap.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
