För femton år sen skjutsade jag min dotter till barnkalas i kvarteret där jag bor nu. Jag minns att jag tänkte för mig själv att det var så långt borta och att omgivningarna var så torftiga. (Dessutom var cykelvägen tråkig. ) Det var ingen stadsdel jag kände till.
Jag tyckte att det var off, helt off, och jag förstod verkligen inte hur man kunde välja att bo här. Men redan då förvånades jag av hur fina lägenheterna var.
Sedan dess har det mentala avståndet krympt. Först när jag hade vänner som bodde här. Sen när min dotters pappa köpte lägenhet här. Och så till sist, när vi flyttade hit.
Men den första tiden när jag cyklade mellan gamla hemmet och nya, eller mellan Triangeln och nya hemmet, tyckte jag fortfarande att det var långt. Det var Nobelvägens, Östra Farmvägens och Amiralsgatans fel. Dessa barriärer, de ligger där som mätta dästa ormar som man inte vill passera. Jag gör fortfarande allt vad jag kan för att befatta mig med dem så lite som möjligt. Och jag har en fantasi; att detta att korsa Nobelvägen en dag ska kunna bli trevligt. Som om man bara fortsätter vidare, istället för som nu, att man måste ta sig över en fet gräns mellan stadens olika delar.
söndag 31 oktober 2010
söndag 24 oktober 2010
jag vet inte precis om älska är rätta ordet
Jag vet inte precis om jag älskar Malmö. Men jag tycker om att bo här och känner en tacksamhet för att jag gör det. Jag har mycket svårt att tänka mig att bo någon annanstans. Det finns ingen stad som jag uppskattar så mycket och som jag tycker är så rätt för mig.
Malmö har helt enkelt vunnit mitt förtroende. Det skedde nästan omedelbart när jag flyttade hit som sjuttonåring. Att komma hit var en befrielse; det var som att kunna ta ett djupt andetag, andas ut och slappna av.
Kort variant:
Jag växte upp i en liten by där man var annorlunda så fort man avvek det allra minsta. Det var först när jag flyttade till Malmö som jag kunde vara mig själv, och vara avslappnad och bekväm med det. Enligt min erfarenhet finns det inget som är så farligt och otryggt för barn och unga som små orter med homogen befolkningssammansättning där intoleransen mot olikheter är stor. Det tryggaste, mest toleranta och bästa jag tyckte att jag kunde ge min dotter som uppväxtmiljö var motsatsen; Malmö och Möllevången.
Lång variant:
I den by där jag hade oturen att bo från det att jag var fem tills att jag var femton, var vår familj var en av få nyinflyttade. De flesta andra verkade ha bott där i om inte generationer så i alla fall evigheters evighet. Och när de vuxna skulle förklara för andra vuxna vem något av barnen var sa de sånt där som ”Det är Hanssons tös”. Och alla visste vem Hansson var. De sa inte så om mig. För ingen kände Dethorey. Men de visste vilka de inflyttade i det stora vita huset på Lilla Tvärgatan var.
Vår familj var annorlunda. Det var inget som sas rätt ut men det märktes på alla kommentarer man fick. Vi hade konstigt efternamn. Min pappa hade svart hår, franskt förnamn och var halvspanjor. Mina föräldrar talade inte skånska. De hade ett konstigt yrke. Vi bodde i ett hus utan finrum. Vi hade massor med böcker hemma. Jag var dessutom rödhårig, ovanligt det med, och något som en hel drös ungar tyckte var perfekt att reta mig för. Om jag inte blev retad för min hårfärg, kunde jag få kommentarer om vårt efternamn, min dialekt, min pappas etniska bakgrund, alla böcker vi hade hemma. Och alla kommentarerna fälldes utifrån perspektivet att vi var annorlunda. Inte på något positivt sätt, och kanske inte heller på ett negativt, men på ett konstigt sätt. Omvärldens kommentarer gjorde alltså att jag tidigt fick klart för mig att vår familj avvek från de rådande normerna. Själv noterade jag samtidigt att de andra familjerna avvek från den livsstil och de underförstådda normer och värderingar jag själv växte upp med. De hade finrum (mer om det i en annan text), färg-tv innan åratal innan oss, åt chips och ostbågar, drack läsk, kallade lunchen för middag och middagen för kvällsmat och använde massor med skånska ord som inte användes i mitt hem och som jag nu fick lära mig förstå. I deras värld pratade man om pågafärger och tösafärger, något jag inte visste vad det var när jag flyttade dit. I deras värld var det en självklarhet att vara döpt och att konfirmeras medan det i min värld var det motsatta. Ja, sådär var det med det mesta, upplevde jag; att våra världar var olika, och i vår värld fanns nästan inga bybor utan bara vänner och bekanta och släktingar från andra platser. Att växa upp med vetskapen om att man betraktas som annorlunda och avvikande gör något med en, och det är inget positivt.
Mina föräldrar skildes när jag var 14 och det ledde till att jag så småningom hamnade i Malmö. Jag hade fantiserat livligt om Stockholm, som jag var sådär tonårsaktigt förälskad i, som en tillflyktsort, som ett framtida hem för mig, men Malmö hade jag ingen dröm om, hyste ingen längtan till.
Ändå tog det bara en dag i min nya gymnasieskola i Malmö innan jag var förvissad om att det här kommer att bli bra, här kommer jag att trivas. Jag hade äntligen kommit till en miljö där folk var olika – på olika sätt - och där det var helt okej. Det var olika klädstilar, olika familjeförhållanden, olika dialekter, olika etnisk bakgrund. Jag kände mig hemma i det. Och jag kände en stor, stor trygghet och lättnad över att veta att det var okej att vara sig själv.
Jag kommer alltid att vara tacksam över att jag kom till Malmö. Det som det har betytt för min personliga utveckling kan inte mätas. Jag kan bara konstatera att det var först när jag flyttade till Malmö som jag kunde börja vara mig själv. Och med Malmö som avstamp, med själva staden som hemvist och arena före erfarenheter har jag fortsatt att utvecklas.
Tack Mamma, Malmö och alla Malmöbor. Tack för att jag fick chansen att flytta hit. Det förändrade mitt liv.
Malmö har helt enkelt vunnit mitt förtroende. Det skedde nästan omedelbart när jag flyttade hit som sjuttonåring. Att komma hit var en befrielse; det var som att kunna ta ett djupt andetag, andas ut och slappna av.
Kort variant:
Jag växte upp i en liten by där man var annorlunda så fort man avvek det allra minsta. Det var först när jag flyttade till Malmö som jag kunde vara mig själv, och vara avslappnad och bekväm med det. Enligt min erfarenhet finns det inget som är så farligt och otryggt för barn och unga som små orter med homogen befolkningssammansättning där intoleransen mot olikheter är stor. Det tryggaste, mest toleranta och bästa jag tyckte att jag kunde ge min dotter som uppväxtmiljö var motsatsen; Malmö och Möllevången.
Lång variant:
I den by där jag hade oturen att bo från det att jag var fem tills att jag var femton, var vår familj var en av få nyinflyttade. De flesta andra verkade ha bott där i om inte generationer så i alla fall evigheters evighet. Och när de vuxna skulle förklara för andra vuxna vem något av barnen var sa de sånt där som ”Det är Hanssons tös”. Och alla visste vem Hansson var. De sa inte så om mig. För ingen kände Dethorey. Men de visste vilka de inflyttade i det stora vita huset på Lilla Tvärgatan var.
Vår familj var annorlunda. Det var inget som sas rätt ut men det märktes på alla kommentarer man fick. Vi hade konstigt efternamn. Min pappa hade svart hår, franskt förnamn och var halvspanjor. Mina föräldrar talade inte skånska. De hade ett konstigt yrke. Vi bodde i ett hus utan finrum. Vi hade massor med böcker hemma. Jag var dessutom rödhårig, ovanligt det med, och något som en hel drös ungar tyckte var perfekt att reta mig för. Om jag inte blev retad för min hårfärg, kunde jag få kommentarer om vårt efternamn, min dialekt, min pappas etniska bakgrund, alla böcker vi hade hemma. Och alla kommentarerna fälldes utifrån perspektivet att vi var annorlunda. Inte på något positivt sätt, och kanske inte heller på ett negativt, men på ett konstigt sätt. Omvärldens kommentarer gjorde alltså att jag tidigt fick klart för mig att vår familj avvek från de rådande normerna. Själv noterade jag samtidigt att de andra familjerna avvek från den livsstil och de underförstådda normer och värderingar jag själv växte upp med. De hade finrum (mer om det i en annan text), färg-tv innan åratal innan oss, åt chips och ostbågar, drack läsk, kallade lunchen för middag och middagen för kvällsmat och använde massor med skånska ord som inte användes i mitt hem och som jag nu fick lära mig förstå. I deras värld pratade man om pågafärger och tösafärger, något jag inte visste vad det var när jag flyttade dit. I deras värld var det en självklarhet att vara döpt och att konfirmeras medan det i min värld var det motsatta. Ja, sådär var det med det mesta, upplevde jag; att våra världar var olika, och i vår värld fanns nästan inga bybor utan bara vänner och bekanta och släktingar från andra platser. Att växa upp med vetskapen om att man betraktas som annorlunda och avvikande gör något med en, och det är inget positivt.
Mina föräldrar skildes när jag var 14 och det ledde till att jag så småningom hamnade i Malmö. Jag hade fantiserat livligt om Stockholm, som jag var sådär tonårsaktigt förälskad i, som en tillflyktsort, som ett framtida hem för mig, men Malmö hade jag ingen dröm om, hyste ingen längtan till.
Ändå tog det bara en dag i min nya gymnasieskola i Malmö innan jag var förvissad om att det här kommer att bli bra, här kommer jag att trivas. Jag hade äntligen kommit till en miljö där folk var olika – på olika sätt - och där det var helt okej. Det var olika klädstilar, olika familjeförhållanden, olika dialekter, olika etnisk bakgrund. Jag kände mig hemma i det. Och jag kände en stor, stor trygghet och lättnad över att veta att det var okej att vara sig själv.
Jag kommer alltid att vara tacksam över att jag kom till Malmö. Det som det har betytt för min personliga utveckling kan inte mätas. Jag kan bara konstatera att det var först när jag flyttade till Malmö som jag kunde börja vara mig själv. Och med Malmö som avstamp, med själva staden som hemvist och arena före erfarenheter har jag fortsatt att utvecklas.
Tack Mamma, Malmö och alla Malmöbor. Tack för att jag fick chansen att flytta hit. Det förändrade mitt liv.
lördag 23 oktober 2010
Några kommentarer kring gentrifiering och Möllevången
Gentrifiering är på tapeten igen. Till exempel här och här. Ett komplext ämne som många vill diskutera nuförtiden. Förhoppningsvis kan det leda till att diskussionerna på sikt blir mer och mer nyanserade.
Gentrifieringsdiskussionerna om Möllevången; en subjektiv bakgrundsbeskrivning
När jag och en kollega på 90-talet började lyfta frågan om vikten av att motverka en gentrifiering av Möllevången, var vår anledning denna: Möllevången var, som vi såg det, den enda innerstadsstadsdelen med rejält heterogen befolkningssammansättning i en storstad i Sverige. Befolkningen på Möllevången var blandad både åldersmässigt, socialt och när det gällde etniskt ursprung. Vi såg Möllevången som ett lyckat exempel på integration ur alla aspekter och menade att det borde vara värdefullt för samhället med stadsdelar där det fanns en blandad befolkningssammansättning. Särskilt värdefullt tyckte vi att det var att det förekom i en innerstadsstadsdel, eftersom det redan då var väldigt ovanligt; trenden var att innerstadsstadsdelar gick emot en alltmer homogen befolkningsssammansättning. Vi började lyfta frågan att samhället hade ett ansvar att undersöka vilka mekanismer som bromsar respektive påskyndar gentrifiering (det hade varit mer korrekt om vi hade talat om homogen befolkningssammansättning). Vi tyckte rent av att det borde vara en nationell angelägenhet att diskutera detta och ha Möllevången som exempel. Vad ville vi? Ja, inte var det att stanna utvecklingen. Det var snarare att få mer kunskap om utvecklingen och se i vilken mån en stadsdel kunde utvecklas samtidigt som befolkningssammansättningen fortsatte vara heterogen. Det var väldigt svårt att få gehör. Frågan var inte ”på gång” på den tiden och vi var varken tillräckligt skickliga eller tongivande för att lyckas lyfta den.
Men efter en del år började röster höjas; röster som varnade för en gentrifiering på Möllevången. Problemet var att dessa rop inte stämde med hur vardagsverkligenheten på Möllevången såg ut på den tiden. För det var inte lyxrenoveringar som var problemet; problemet var oseriösa fastighetsägare som inte ens brydde sig om att hålla en godtagbar minimistandard i sina hus. Och omvandling av bostadsrätter framfördes som ett hot innan några hyresfastigheter ens hade ombildats, och man bortsåg helt från att det alltid hade funnits ett bestånd av bostadsrätter på Möllevången utan att det lett till gentrifiering. Mer om detta har jag skrivit här.
För ett par år sen vann en uppsats pris i Hyresgästföreningens tidning. Denna uppsats säger sig handla om bostadsrättsomvandling på Möllevången. I själva verket handlar den mest om bostadsrättsomvandling i södra delen av Västra Sorgenfri (eller vad nu den delen kallas). Där rabblas lite statistik som blir helt missvisande eftersom skribenten tolkar Möllevången som större än den gängse traditionella tolkningen av stadsdelen (och att gränsen mot öst och sydöst går vid Amiralsgatan och Nobelvägen)
Möllevångens nuläge
De största skillnaderna på Möllevången nu jämfört med tidigare är att andelen äldre har minskat, andelen yngre har ökat, andelen högskoleutbildade har skjutit i höjden (en siffra som redan på 90-talet var förhållandevis hög) och andelen malmöbor med det som i statistiken kallas utländsk bakgrund har minskat. När det gäller husen finns det fler seriösa eller åtminstone hyggligt seriösa fastighetsägare. De allra senaste åren har trenden på Möllevången följt trenden i Malmö och storstäder i övrigt; det har skett en omvandling av hyresfastigheter till bostadsrätter. Den största synliga skillnaden i Möllevångens gatubild nu jämfört med 90-talet är att antalet unga totalt dominerar stadslivet. Och när mäklarna marknadsför bostadsrätter på Möllevången är det uppenbart att de vänder sig till en förhållandevis ung målgrupp som uppskattar att ta för sig av stadens utbud av nöjen och restauranger.
Om man ska diskutera gentrifiering av Möllevången måste alla unga Möllevångsbor granska sin egen roll som medskapare till en ökad homogen befolkningssammansättning av Möllevången. Grundkursen i gentrifiering säger att först kommer kulturfolket och sen kommer studenterna. Även om man ska undvika förenklade resonemang, måste man problematisera detta; att unga som säger sig vilja undvika en gentrifiering samtidigt genom att klustra sig på Möllevången riskerar att åstadkomma att befolkningssammansättningen på sikt blir homogen.
Mina tankar om just det som diskuteras nu:
Det är kommande BRF Bageriet på tomten där gamla bageriet Solidar låg, och manifestationen Stad Solidar som utlöst de senaste diskussionerna. Att Solidartomten, som bytt ägare flera gånger sen bageriet revs, ska bebyggas med bostadsrätter istället för hyresrätter, är synd, eftersom beståndet av hyresrätter i centrala Malmö har minskat, och eftersom många bevisligen vill bo i hyresrätt. Det hade också varit intressant att se vad nya hyresrätter hade kunnat tillföra staden och hur man hade kunnat jobba med samspelet mellan stadsrummet och bottenvåningarna; vad hade de kunnat tillföra varandra? Särskilt som cykel- och gångbanan längs Folkets Park är ett tacksamt stråk att ladda med verksamheter, det är som om det ”vill” det. En annan sak att sörja är att ingenting av Bageriet sparades; allt revs utan att man vad jag vet funderade på hur det kunde tas tillvara; varken Möllevångsskolan eller de blivande bostadshusen verkar ens ha några tegelstenar som minne. Det är också synd att tomten inte används till mer experimentella former av byggande och upplåtelseformer. Till Möllevångens karaktär finns ett element av något experimentellt; Möllevången som stadsdel har varit (och är) en arena som ofta används i sådana syften. Det skulle vara intressant om det hade kunnat omsättas i praktiken i ett nybygge. Istället får vi nu ett kvarter med bara bostadsrättslägenheter och det i sig är inte något som kan sägas tillföra ett nytt värde till vare sig stadsdelen eller staden, förutom att det blir 137 nya fina bostäder ( jag hade gärna tackat ja till en lägenhet med stor terrass eller uteplats om jag hade haft råd, de ser fina ut, men fastighetsägaren verkar bara ha tänkt på att uppfylla bostadsdrömmar, inte visionära tankar om staden) . Men Malmö är en så pass attraktiv stad att man har rätt att kräva mer än så av varje nyetablering som sker.
Jag anser fortfarande att det borde vara av största vikt för samhället och alla större städer i Sverige att skaffa sig en medvetenhet på djupet om vilka mekanismer som påskyndar respektive bromsar såväl gentrifiering som en övergång till en alltmer homogen befolkningssammansättning i enskilda stadsdelar. Idag, när det talas så mycket om vikten av såväl funktionsblandning som social integration borde detta vara en fråga med stor tyngd. Det är konstigt, för om alla blandstaden-påhejare menar allvar med blandstaden som ideal, då måste man gripa sig an de komplexa frågorna om vad olika typer av befolkningssammansättningar innebär i en stadsdels eller en stads utveckling.
Gentrifieringsdiskussionerna om Möllevången; en subjektiv bakgrundsbeskrivning
När jag och en kollega på 90-talet började lyfta frågan om vikten av att motverka en gentrifiering av Möllevången, var vår anledning denna: Möllevången var, som vi såg det, den enda innerstadsstadsdelen med rejält heterogen befolkningssammansättning i en storstad i Sverige. Befolkningen på Möllevången var blandad både åldersmässigt, socialt och när det gällde etniskt ursprung. Vi såg Möllevången som ett lyckat exempel på integration ur alla aspekter och menade att det borde vara värdefullt för samhället med stadsdelar där det fanns en blandad befolkningssammansättning. Särskilt värdefullt tyckte vi att det var att det förekom i en innerstadsstadsdel, eftersom det redan då var väldigt ovanligt; trenden var att innerstadsstadsdelar gick emot en alltmer homogen befolkningsssammansättning. Vi började lyfta frågan att samhället hade ett ansvar att undersöka vilka mekanismer som bromsar respektive påskyndar gentrifiering (det hade varit mer korrekt om vi hade talat om homogen befolkningssammansättning). Vi tyckte rent av att det borde vara en nationell angelägenhet att diskutera detta och ha Möllevången som exempel. Vad ville vi? Ja, inte var det att stanna utvecklingen. Det var snarare att få mer kunskap om utvecklingen och se i vilken mån en stadsdel kunde utvecklas samtidigt som befolkningssammansättningen fortsatte vara heterogen. Det var väldigt svårt att få gehör. Frågan var inte ”på gång” på den tiden och vi var varken tillräckligt skickliga eller tongivande för att lyckas lyfta den.
Men efter en del år började röster höjas; röster som varnade för en gentrifiering på Möllevången. Problemet var att dessa rop inte stämde med hur vardagsverkligenheten på Möllevången såg ut på den tiden. För det var inte lyxrenoveringar som var problemet; problemet var oseriösa fastighetsägare som inte ens brydde sig om att hålla en godtagbar minimistandard i sina hus. Och omvandling av bostadsrätter framfördes som ett hot innan några hyresfastigheter ens hade ombildats, och man bortsåg helt från att det alltid hade funnits ett bestånd av bostadsrätter på Möllevången utan att det lett till gentrifiering. Mer om detta har jag skrivit här.
För ett par år sen vann en uppsats pris i Hyresgästföreningens tidning. Denna uppsats säger sig handla om bostadsrättsomvandling på Möllevången. I själva verket handlar den mest om bostadsrättsomvandling i södra delen av Västra Sorgenfri (eller vad nu den delen kallas). Där rabblas lite statistik som blir helt missvisande eftersom skribenten tolkar Möllevången som större än den gängse traditionella tolkningen av stadsdelen (och att gränsen mot öst och sydöst går vid Amiralsgatan och Nobelvägen)
Möllevångens nuläge
De största skillnaderna på Möllevången nu jämfört med tidigare är att andelen äldre har minskat, andelen yngre har ökat, andelen högskoleutbildade har skjutit i höjden (en siffra som redan på 90-talet var förhållandevis hög) och andelen malmöbor med det som i statistiken kallas utländsk bakgrund har minskat. När det gäller husen finns det fler seriösa eller åtminstone hyggligt seriösa fastighetsägare. De allra senaste åren har trenden på Möllevången följt trenden i Malmö och storstäder i övrigt; det har skett en omvandling av hyresfastigheter till bostadsrätter. Den största synliga skillnaden i Möllevångens gatubild nu jämfört med 90-talet är att antalet unga totalt dominerar stadslivet. Och när mäklarna marknadsför bostadsrätter på Möllevången är det uppenbart att de vänder sig till en förhållandevis ung målgrupp som uppskattar att ta för sig av stadens utbud av nöjen och restauranger.
Om man ska diskutera gentrifiering av Möllevången måste alla unga Möllevångsbor granska sin egen roll som medskapare till en ökad homogen befolkningssammansättning av Möllevången. Grundkursen i gentrifiering säger att först kommer kulturfolket och sen kommer studenterna. Även om man ska undvika förenklade resonemang, måste man problematisera detta; att unga som säger sig vilja undvika en gentrifiering samtidigt genom att klustra sig på Möllevången riskerar att åstadkomma att befolkningssammansättningen på sikt blir homogen.
Mina tankar om just det som diskuteras nu:
Det är kommande BRF Bageriet på tomten där gamla bageriet Solidar låg, och manifestationen Stad Solidar som utlöst de senaste diskussionerna. Att Solidartomten, som bytt ägare flera gånger sen bageriet revs, ska bebyggas med bostadsrätter istället för hyresrätter, är synd, eftersom beståndet av hyresrätter i centrala Malmö har minskat, och eftersom många bevisligen vill bo i hyresrätt. Det hade också varit intressant att se vad nya hyresrätter hade kunnat tillföra staden och hur man hade kunnat jobba med samspelet mellan stadsrummet och bottenvåningarna; vad hade de kunnat tillföra varandra? Särskilt som cykel- och gångbanan längs Folkets Park är ett tacksamt stråk att ladda med verksamheter, det är som om det ”vill” det. En annan sak att sörja är att ingenting av Bageriet sparades; allt revs utan att man vad jag vet funderade på hur det kunde tas tillvara; varken Möllevångsskolan eller de blivande bostadshusen verkar ens ha några tegelstenar som minne. Det är också synd att tomten inte används till mer experimentella former av byggande och upplåtelseformer. Till Möllevångens karaktär finns ett element av något experimentellt; Möllevången som stadsdel har varit (och är) en arena som ofta används i sådana syften. Det skulle vara intressant om det hade kunnat omsättas i praktiken i ett nybygge. Istället får vi nu ett kvarter med bara bostadsrättslägenheter och det i sig är inte något som kan sägas tillföra ett nytt värde till vare sig stadsdelen eller staden, förutom att det blir 137 nya fina bostäder ( jag hade gärna tackat ja till en lägenhet med stor terrass eller uteplats om jag hade haft råd, de ser fina ut, men fastighetsägaren verkar bara ha tänkt på att uppfylla bostadsdrömmar, inte visionära tankar om staden) . Men Malmö är en så pass attraktiv stad att man har rätt att kräva mer än så av varje nyetablering som sker.
Jag anser fortfarande att det borde vara av största vikt för samhället och alla större städer i Sverige att skaffa sig en medvetenhet på djupet om vilka mekanismer som påskyndar respektive bromsar såväl gentrifiering som en övergång till en alltmer homogen befolkningssammansättning i enskilda stadsdelar. Idag, när det talas så mycket om vikten av såväl funktionsblandning som social integration borde detta vara en fråga med stor tyngd. Det är konstigt, för om alla blandstaden-påhejare menar allvar med blandstaden som ideal, då måste man gripa sig an de komplexa frågorna om vad olika typer av befolkningssammansättningar innebär i en stadsdels eller en stads utveckling.
onsdag 20 oktober 2010
Att annonsera om ett boende - eller en livsstil
Det har varit intressant att följa Victoria Parks annonskampanjer. Faktum är att jag har sparat ett par av dem för jag tänkte att någon gång ska jag skriva om dem. Men papper och pärmar är inte det jag har prioriterat när det gäller att komma i ordning i den nya bostaden. Därför får jag nu leta i minnet istället.
Häromdagen kom Victoria Parks nya annonskampanj. En hel bilaga i Sydsvenskan. Detta är det tredje greppet (eller fjärde eller femte, jag kan ha glömt några) de tar när det gäller reklam.
Det började så stadigt och rejält för ett par år sen med Unni Åström, dåvarande vd. Stora annonser med reklam för boendet upptogs av en stor bild på henne sittande i en stor fåtölj. Jag tänkte lite på patronen i Kulla-Gulla-böckerna när jag såg den bilden, jag vet inte varför. Inga likheter utseendemässigt, men det var något den förmedlade som fick mina associationer att gå i de banorna. Dessutom minns jag att jag tyckte att fåtöljen såg trist ut.
Nästa annonskampanj jag minns var efter Unni Åströms tid. Nu skulle uppenbarligen andra värden förmedlas. Den här gången föreställde fotot en avspänd man i fyrtioårsåldern med friluftshatt - sån där enkel modell i tyg - på huvudet och en stor härlig skummande öl framför sig. Undrar om han inte hade en stickad tröja på sig också.
I den nya annonsbilagan har man fortsatt på det avspända dryckestemat. Nu är det försäljningschefen som sitter med en stor - ska vi gissa på cafe latte - framför sig.
Dessutom får en barnfamilj stort fotoutrymme och bilden är arrangerad så att man riktigt ska se hur bra en livlig sexåring också trivs i det före detta 55+-boendet.
När jag läser introtexten till annonsbilagan får jag reda på att Victoria Park i princip är rena rama integrationsprojektet; här bor "unga, barnfamiljer, medelålders, singlar och folk mitt i karriären". Eller "en spännande mix" som försäljningschefen Catarina Persson skriver. Jag förstår henne precis, även om det inte är det ordval jag skulle använda. Det är just den blandningen vi har här där vi bor nu. Fast befolkningen på Östra Sorgenfri är nog trots allt lite mer blandad. För förutom ovan nämnda kategorier har vi äldre, par, och folk som inte är mitt i karriären, utan kanske lite grann vid sidan om den, tror jag i alla fall.
Häromdagen kom Victoria Parks nya annonskampanj. En hel bilaga i Sydsvenskan. Detta är det tredje greppet (eller fjärde eller femte, jag kan ha glömt några) de tar när det gäller reklam.
Det började så stadigt och rejält för ett par år sen med Unni Åström, dåvarande vd. Stora annonser med reklam för boendet upptogs av en stor bild på henne sittande i en stor fåtölj. Jag tänkte lite på patronen i Kulla-Gulla-böckerna när jag såg den bilden, jag vet inte varför. Inga likheter utseendemässigt, men det var något den förmedlade som fick mina associationer att gå i de banorna. Dessutom minns jag att jag tyckte att fåtöljen såg trist ut.
Nästa annonskampanj jag minns var efter Unni Åströms tid. Nu skulle uppenbarligen andra värden förmedlas. Den här gången föreställde fotot en avspänd man i fyrtioårsåldern med friluftshatt - sån där enkel modell i tyg - på huvudet och en stor härlig skummande öl framför sig. Undrar om han inte hade en stickad tröja på sig också.
I den nya annonsbilagan har man fortsatt på det avspända dryckestemat. Nu är det försäljningschefen som sitter med en stor - ska vi gissa på cafe latte - framför sig.
Dessutom får en barnfamilj stort fotoutrymme och bilden är arrangerad så att man riktigt ska se hur bra en livlig sexåring också trivs i det före detta 55+-boendet.
När jag läser introtexten till annonsbilagan får jag reda på att Victoria Park i princip är rena rama integrationsprojektet; här bor "unga, barnfamiljer, medelålders, singlar och folk mitt i karriären". Eller "en spännande mix" som försäljningschefen Catarina Persson skriver. Jag förstår henne precis, även om det inte är det ordval jag skulle använda. Det är just den blandningen vi har här där vi bor nu. Fast befolkningen på Östra Sorgenfri är nog trots allt lite mer blandad. För förutom ovan nämnda kategorier har vi äldre, par, och folk som inte är mitt i karriären, utan kanske lite grann vid sidan om den, tror jag i alla fall.
måndag 18 oktober 2010
en annorlunda befolkningssammansättning kanske
Utbudet i vår lokala affär skiljer sig åt från de affärer vi handlade i på Möllevången. I ett avseende påminner den om affären på Dalhem i Helsingborg; den är trots sin begränsade storlek välsorterad i vissa avseenden som man inte kan räkna med när det gäller förhållandevis små butiker. Det finns häftstift och tejp och glödlampor och papper och spik och allt möjligt som man behöver ha i ett hushåll men sällan köper och ofta nuförtiden får bege sig till specialaffärer eller varuhus för att köpa.
Det ekologiska sortimentet är inte lika stort här som på Möllevången. Åtskilliga varor som ingår i vårt basutbud cyklar vi och handlar i andra affärer där vi kan försäkra oss om att köpa de ekologiska alternativen. Däremot finns det ett förhållandevis stort sortiment av veganska och vegetariska livsmedel här (aha, det är de unga alternativa som gör sitt intåg, tänker jag fördomsfullt, bara för att jag själv inte känner mer än någon enstaka vegan som passerat 40-strecket).
Det finns också ett säkert tecken på att närområdet bebos av betydligt fler äldre än på Möllevången; på hyllan med städ- och ta-hand-om-hushållet-produkter hittar jag stärkmedel. Jag stirrar som förtrollad på produkten. Den heter Verda och den finns i två former; som spray på burk och som någonting annat i tub. Jag har aldrig sett stärkmedel förut. Varje gång jag går in i affären slår jag en lov kring städhyllan och konstaterar att jo, det finns fortfarande två sorters stärkmedel. Jag tror inte att Verda har förnyat sin logga sen femtiotalet. Och jag tror att det finns människor i min omgivning som har använt Verda sen femtiotalet.
Jag gillar det. Jag gillar att det finns stärkmedel och veganpålägg i min affär. Jag behöver inget av det men jag gillar det ändå. Och jag gillar att gissa vad det eventuellt säger om mina grannar.
Det ekologiska sortimentet är inte lika stort här som på Möllevången. Åtskilliga varor som ingår i vårt basutbud cyklar vi och handlar i andra affärer där vi kan försäkra oss om att köpa de ekologiska alternativen. Däremot finns det ett förhållandevis stort sortiment av veganska och vegetariska livsmedel här (aha, det är de unga alternativa som gör sitt intåg, tänker jag fördomsfullt, bara för att jag själv inte känner mer än någon enstaka vegan som passerat 40-strecket).
Det finns också ett säkert tecken på att närområdet bebos av betydligt fler äldre än på Möllevången; på hyllan med städ- och ta-hand-om-hushållet-produkter hittar jag stärkmedel. Jag stirrar som förtrollad på produkten. Den heter Verda och den finns i två former; som spray på burk och som någonting annat i tub. Jag har aldrig sett stärkmedel förut. Varje gång jag går in i affären slår jag en lov kring städhyllan och konstaterar att jo, det finns fortfarande två sorters stärkmedel. Jag tror inte att Verda har förnyat sin logga sen femtiotalet. Och jag tror att det finns människor i min omgivning som har använt Verda sen femtiotalet.
Jag gillar det. Jag gillar att det finns stärkmedel och veganpålägg i min affär. Jag behöver inget av det men jag gillar det ändå. Och jag gillar att gissa vad det eventuellt säger om mina grannar.
-
Jag tänkte på den där händelsen lite senare under sommaren när en småbarnsfamilj från lilla Lund var hos oss i farliga storstaden för att köpa ett par möbler vi hade annonserat ut på Blocket.
Mamman och pappan hade med sig sina döttrar. Döttrarna i obestämd förskoleålder blev kommenderade av den ängsliga pappan att stå alldeles alldeles stilla i trappuppgången. De fick inte röra sig ur fläcken för då skrek han upprört åt dem att stå still. När de lite senare var ute på gården och tog flera steg alldeles utan tillåtelse, och dessutom passade på att smaka av våra röda vinbär, höll pappan på att gå upp i limningen av nervositet. För det kunde vara f-a-r-l-i-g-t. Faktum är att det mesta kunde vara farligt. Bären, gården, trappan, trottoaren.
Kanske var barnen verkligen oförmögna att klara sig själva en minut eller två. Kanske var det viktigt att beskydda dem från; tja, nästan allt. Jag vet inte. Det var som om pappan från Lund trodde att allt som var i Malmö var farligt; eller kanske allt som var på Möllevången. Jag vet inte.
Men jag tänkte att han skulle bara veta. Han skulle bara veta hur tryggt och engagerat det kan vara i storstan.
Och för en person som jag, som vuxit upp i en liten by och sett den lilla ortens otrygghet och alla nackdelar, finns det nästan inget som är så provocerande som när besökare (utan egna vare sig positiva eller negativa erfarenheter) dömer ut Malmö som otryggt och något att ängslas över.
Mamman och pappan hade med sig sina döttrar. Döttrarna i obestämd förskoleålder blev kommenderade av den ängsliga pappan att stå alldeles alldeles stilla i trappuppgången. De fick inte röra sig ur fläcken för då skrek han upprört åt dem att stå still. När de lite senare var ute på gården och tog flera steg alldeles utan tillåtelse, och dessutom passade på att smaka av våra röda vinbär, höll pappan på att gå upp i limningen av nervositet. För det kunde vara f-a-r-l-i-g-t. Faktum är att det mesta kunde vara farligt. Bären, gården, trappan, trottoaren.
Kanske var barnen verkligen oförmögna att klara sig själva en minut eller två. Kanske var det viktigt att beskydda dem från; tja, nästan allt. Jag vet inte. Det var som om pappan från Lund trodde att allt som var i Malmö var farligt; eller kanske allt som var på Möllevången. Jag vet inte.
Men jag tänkte att han skulle bara veta. Han skulle bara veta hur tryggt och engagerat det kan vara i storstan.
Och för en person som jag, som vuxit upp i en liten by och sett den lilla ortens otrygghet och alla nackdelar, finns det nästan inget som är så provocerande som när besökare (utan egna vare sig positiva eller negativa erfarenheter) dömer ut Malmö som otryggt och något att ängslas över.
det bästa med Möllevången
I somras, när vi fortfarande bodde på Möllevången, smet Gosan, vår äldsta katt. Vi gick runt på gården och ropade efter henne, tog en runda runt kvarteret och spanade.
Barnen, inte bara på vår gård, utan även på granngårdarna, involverades i spaningsarbetet. Inte på vårt uppdrag. Det var de underbara killarna på vår gård som förmedlade budskapet: Katt försvunnen. Vips var barn på tre gårdar i kvarteret engagerade i uppdrag hitta Gosan. Budskapet spreds via barn som ropade till varandra, barn som kröp under planket till varandras gårdar och klättrade över en annan del av planket till en annan gård. Min dotter blev insläppt på ena granngården för att leta där och när hon hade gått lovade barnen att fortsätta hålla utkik.
Lite senare på dagen när jag satt med räkor som lockbete ute på gården hördes en spejare från en av granngårdarna ropa att hon såg Gosan. Detta blev signalen till mig att vifta lite extra med räkskålen och kalla på henne så lockande jag kunde. Så kom Gosan travande, följd av en ivrig spaningstrupp bestående av ungar från tre gårdar som hade förenats i detta uppdrag.
Jag tackade dem så innerligt förstås, rörd av deras omtanke. Och rörd blir jag fortfarande när jag tänker på det. Att de engagerade sig för att hjälpa oss att hitta vår katt. En sak med de underbara ungarna på vår gård, som vi ju kände lite grann. Men grannflickorna på de andra gårdarna – dem kände vi inte. Det gjorde däremot barnen på vår gård, och det var tack vare deras upparbetade kontakt, det är jag säker på, som tjejerna kom att hjälpa oss att hitta Gosan.
Så där kan det gå till, i hyresrättsbestånd mitt i det som sägs vara den anonyma storstaden. Socialt kapital kallas det med ett snyggt samhällsmodeord.
Det finns strömningar i samhället som tycks tro att den här sortens tillit, engagemang och gemenskap bäst växer till sig i bostadsrätter eller i byar eller välordnade villakvarter. Jag tror att det är fel. Jag tror att det finns subtilare former av jordmån än så. Och det vore bra om alla som jobbar med stadsutveckling är varse om just den här sortens värden, och väl medvetna om att det inte är upplåtelseformen det hänger på.
Barnen, inte bara på vår gård, utan även på granngårdarna, involverades i spaningsarbetet. Inte på vårt uppdrag. Det var de underbara killarna på vår gård som förmedlade budskapet: Katt försvunnen. Vips var barn på tre gårdar i kvarteret engagerade i uppdrag hitta Gosan. Budskapet spreds via barn som ropade till varandra, barn som kröp under planket till varandras gårdar och klättrade över en annan del av planket till en annan gård. Min dotter blev insläppt på ena granngården för att leta där och när hon hade gått lovade barnen att fortsätta hålla utkik.
Lite senare på dagen när jag satt med räkor som lockbete ute på gården hördes en spejare från en av granngårdarna ropa att hon såg Gosan. Detta blev signalen till mig att vifta lite extra med räkskålen och kalla på henne så lockande jag kunde. Så kom Gosan travande, följd av en ivrig spaningstrupp bestående av ungar från tre gårdar som hade förenats i detta uppdrag.
Jag tackade dem så innerligt förstås, rörd av deras omtanke. Och rörd blir jag fortfarande när jag tänker på det. Att de engagerade sig för att hjälpa oss att hitta vår katt. En sak med de underbara ungarna på vår gård, som vi ju kände lite grann. Men grannflickorna på de andra gårdarna – dem kände vi inte. Det gjorde däremot barnen på vår gård, och det var tack vare deras upparbetade kontakt, det är jag säker på, som tjejerna kom att hjälpa oss att hitta Gosan.
Så där kan det gå till, i hyresrättsbestånd mitt i det som sägs vara den anonyma storstaden. Socialt kapital kallas det med ett snyggt samhällsmodeord.
Det finns strömningar i samhället som tycks tro att den här sortens tillit, engagemang och gemenskap bäst växer till sig i bostadsrätter eller i byar eller välordnade villakvarter. Jag tror att det är fel. Jag tror att det finns subtilare former av jordmån än så. Och det vore bra om alla som jobbar med stadsutveckling är varse om just den här sortens värden, och väl medvetna om att det inte är upplåtelseformen det hänger på.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
