samhällsorienterade ämnen

Att välja uppsatsämne

2011-01-28T05:44:00.000-08:00

Ett litet tips till alla studenter som ska skriva uppsats om samhällsutveckling och stadsutveckling: Innan ni väljer ämne - scanna fältet och kolla hur många andra som redan skrivit uppsats om samma ämne. Fråga era lärare och handledare. Fråga de ni har tänkt intervjua. Och kolla med stadsdelsbiblioteken och stadsbibliotekets Malmöhylla.

Det finns populära ämnen som "alla" vill skriva om - och som det redan skrivits ett antal uppsatser om. Fundera på om det behövs ännu en uppsats om det ämnet. Red ut för er själva vad er uppsats kommer att tillföra för något nytt.

Diskutera också med er handledare eller med personer som ni ser som centrala intervjupersoner om de kan komma med tips och råd om närliggande ämnen som det ännu inte skrivits hyllmeter om.

Kanske kan ni vrida lite på frågeställningen? Välja ett annat geografiskt område? Eller utifrån de frågor som ni är intresserade av - komma fram till ett helt annat ämne?

Naturligtvis måste inte varje uppsats göra anspråk på att bryta ny mark, det vore för pretentiöst. Men att skriva en uppsats med samma eller snarlika frågeställningar och studieområden som det redan finns 50 eller 100 uppsatser om, kanske inte behövs?

Det kan också hända att de intervjupersoner ni ser som centrala för er uppsats, redan intervjuats 10-50 gånger om samma ämne. Ni riskerar då att de a) inte har tid att fortsätta prioritera detta inom ramen för sin arbetstid, b) inte ser nyttan med ännu en uppsats, hur viktigt ämnesområdet än är, c) tycker att man har pratat färdigt om ämnet efter att ha blivit intervjuad ett antal gånger och fått samma frågor, d) inte jobbar med ämnet längre och därför inte har tid att avsätta för att prata om det.

Med ett annorlunda ämne hade ni nått nya "färska" intervjupersoner - och kanske också kunnat skriva en uppsats som kunde vara till nytta för de som jobbar praktiskt med de frågor/det ämne uppsatsen handlar om.

Det är underbart som praktiker att få in studenter som ser med den utomståendes ögon på ett ämne som man jobbar med och som kan bidra med värdefulla perspektiv. Vilken c-uppsats eller vilket examensarbete som helst kan lära den mest garvade erfarna praktiker något - så länge den är välgjord och studerar/behandlar ett ämne som tidigare inte blivit behandlat alltför många gånger.

Lycka till med era uppsatser!

på spaning i stadsrummet: tovade mössor

2011-01-24T14:11:00.000-08:00

En dag i vintras upptäckte jag en nyhet i Östra Sorgenfris samlade butikssortiment. Frisörsalongen i vårt kvarter hade börjat sälja tovade mössor. De skyltade med ett antal av dessa färggranna härligt luddiga förmodat varma gosiga huvudvärmare. Jag stod utanför skyltfönstret en bra stund, både den första kvällen jag såg dem, och några kvällar framöver. Tänk! Ett tillskott.

Ja, i en annars ganska påver miljö vad gäller synliga näringsverksamheter, var detta verkligen ett tillskott. Ungefär som en helt ny butik där det tidigare inte funnits någon. Jag berättade det hemma på kvällen; De har börjat sälja mössor hos frisören!

För mig var det den största förändringen jag upptäckt på Östra Sorgenfri sen jag flyttade hit i somras. Det säger förmodligen något om både mig och Östra Sorgenfri.

Vad gäller mig så är jag helt klart svältfödd på intryck i stadsrummet, präglad som jag är efter över 20 år på Möllevången och det så typiska där, med näringsverksamheter i bottenplanen; affärer, serviceinrättningar, matställen. Kanske är det det jag saknar mest. Att det är så mycket av bostäder här och så lite av annat.

på spaning i stadsrummet: nagelstudios

2011-01-24T14:00:00.000-08:00

Den nyaste synliga trenden i stadsrummet vad gäller näringsetableringar måste vara alla dessa nagelstudios.

Man går förbi det ena skyltfönstret efter det andra där de lockar med nagelvård de luxe. I ungefär hälften av alla fönster kan man se nagelfixarna in action. Hur de sitter där och fixar med kundernas naglar.

Jag vet inte när den första nagelstudion i Malmö öppnade. Jag vet bara att det nu finns osannolikt många. Om det finns kunder till dem alla? Jag (som inte lackerat mina fingernaglar sen jag var sju år) är förvånad över att det finns kunder till en enda.

Vad fanns i alla dessa lokaler innan? Jag minns inte.

Vad säger detta om vår tid? Jag vet inte. Men uppenbarligen finns det tjänster vi människor inte visste att vi ville ha, eller betala för, förrän vi ser dem materialiserade och konkretiserade i en skyltfönstervänlig lokal.

Grusade planer

2010-12-30T05:46:00.000-08:00

Varje flerfamiljshus borde ha en stor låda med sand stående så att man som boende kommer åt den. Då kunde man själv sanda när man upptäcker farligt hala isfläckar på kvällar och helgdagar när ingen fastighetsansvarig finns i tjänst. Men nu står man där; patetiskt hänvisad till att skriva varningslappar till sina grannar för att de inte ska vurpa och bryta lårbenen av sig.

Detta är ett konkret exempel på hur man som boende i flerfamiljshus är hänvisad till att inte agera, till att inte aktivt påverka sin boendemiljö till det bättre. Man är hänvisad till passivitet, till att inte ta ansvar. Så synd, när denna boendeform egentligen är som gjord för att man ska kunna just visa hänsyn och ansvar gentemot sina medmänniskor.

Tack Jonas Hassen Khemiri

2010-12-30T05:42:00.000-08:00

Jag ringer mina bröder är den bästa texten jag hört och läst de senaste åren.

Föryngring har inte alltid med utveckling att göra

2010-11-13T23:33:00.001-08:00

När det talas om föryngring förutsätts det nästan alltid handla om att unga ska ersätta äldre och att detta ska leda till utveckling. Här sker ett tankefel där man alltså verkar sätta ett underförstått likhetstecken mellan det idémässiga tillståndet utveckling och det åldersmässiga tillståndet föryngring.

Jag är absolut för att många fler yngre får tillträde till fler sammanhang och organisationer; allt från vanliga arbetsplatser till beslutande och styrande forum och ideella och politiska sammanhang.

Olika åldrar innebär olika slags livserfarenheter och en organisation eller ett forum som vill utvecklas och ta tillvara medborgares intressen gör detta bättre om man har god kunskap om olika slags livssituationer.

Men när vi snackar utveckling och nya perspektiv har detta per automatik inte med ålder att göra. Det finns 30-åringar som är hiskeligt förstelnade och konserverande i de sammanhang de företräder och det finns 60-åringar som är nyfikna och beredda till nytänkande och nydanande i varje stund.

De konserverande traditionalister jag har mött i mitt yrkesliv har funnits i hela åldersspannet. Och de nydanande, nyfikna, de som vågar ifrågasätta allt och ta in nya perspektiv, har också funnits i hela åldersspannet.

En (av flera) viktiga grunder för utveckling borde därför vara:

- Alla åldersgrupper representerade
- Olika livserfarenheter representerade
- Olika inställningar representerade – men den nyfikna och nydanande måste dominera över den förstelnade konserverande.

En stadsplanering med alla sinnen

2010-11-11T12:37:00.000-08:00

Att promenera hem genom Möllevången sent en natt och känna doften av nybakat bröd från bageriet vid Folkets park. Att gå längs Bergsgatan och känna lukten av dumleklubbor. Att vara vid Möllevångstorget en tidig fredagseftermiddag och höra den envetne utomhuspredikanten dra sin vanliga fredagspredikan.

Tre sinnesupplevelser från Möllevången på 80-och 90-talen. Jag minns dem när de fanns där, och jag minns gånger när de inte fanns där. Som den där fredagen när jag plötsligt märkte att det var så tyst, och att det inte kändes som fredag för att predikanten inte stod på andra sidan Möllevångstorget som han brukade göra. Eller att gå längs Chokladfabriken på den tiden som kvarteret var helt dött, efter Fazers nedläggning och innan något annat flyttade in.

Möjligheterna till sinnesupplevelserna berikar stadsrummet och tillför betydelse och identitet. Men trots att vi människor har fem sinnen att uppleva vår omgivning med, är det ofta utifrån synsinnet och synintrycken som en plats eller en stad beskrivs. En plats dofter, ljud, sätt att kännas (och vem vet – kanske ibland även smak) är viktiga komponenter för vår upplevelse av den. Och om man ska beskriva platser som betytt eller betyder mycket för en, så är ofta flera sinnen involverade i ens minnesbild och upplevelser. Ibland är minnena av ljud och dofter starkare än bilderna.

Jag kan till exempel fortfarande exakt frammana doften från skafferiet i Ängstuga där mina morföräldrar bodde när jag var liten, men jag har inget klart minne av hur skafferiet såg ut. Min kollega Anne Rosengren gjorde i sitt viktiga arbete om hemkänsla (”Vad är det som gör att man känner sig hemma?” ) mig uppmärksam på hur mycket sinnen och minnen betyder för upplevelsen av hemkänsla. Och hemkänsla gör i sin tur att man trivs.

Det borde egentligen vara självklart att föra in en sinnenas stadsplanering som en betydelsefull dimension i samhällsplaneringen. Lite strategi- och policydokument till det, så har man tydliggjort evigt viktiga värden.

ett lugnt område

2010-11-08T22:49:00.000-08:00

Ett lugnt område. Frasen ekar från medias rapportering om den person som gripits misstänkt för en rad skjutningar i Malmö. Under måndagens mediarapportering fann jag inga uppgifter varken via tv eller tidningar på i vilken stadsdel eller del av staden som mannen bodde. Bara att det var ett lugnt område, ibland också med förklaringen i centrala eller västra Malmö.

Det verkar alltså som att Malmö har lugna och ickelugna områden. Frågan är hur ett område som man inte hade menat var lugnt hade beskrivits i stället? Vilka epitet hade man använt? Hur konkret och specifik hade man varit när det gäller att säga var, i vilken stadsdel, och då inte bara i den administrativa bemärkelsen, mannen bodde?

Jag bara undrar.

Det mentala avståndet mellan två platser

2010-10-31T14:21:00.000-07:00

För femton år sen skjutsade jag min dotter till barnkalas i kvarteret där jag bor nu. Jag minns att jag tänkte för mig själv att det var så långt borta och att omgivningarna var så torftiga. (Dessutom var cykelvägen tråkig. ) Det var ingen stadsdel jag kände till.

Jag tyckte att det var off, helt off, och jag förstod verkligen inte hur man kunde välja att bo här. Men redan då förvånades jag av hur fina lägenheterna var.

Sedan dess har det mentala avståndet krympt. Först när jag hade vänner som bodde här. Sen när min dotters pappa köpte lägenhet här. Och så till sist, när vi flyttade hit.

Men den första tiden när jag cyklade mellan gamla hemmet och nya, eller mellan Triangeln och nya hemmet, tyckte jag fortfarande att det var långt. Det var Nobelvägens, Östra Farmvägens och Amiralsgatans fel. Dessa barriärer, de ligger där som mätta dästa ormar som man inte vill passera. Jag gör fortfarande allt vad jag kan för att befatta mig med dem så lite som möjligt. Och jag har en fantasi; att detta att korsa Nobelvägen en dag ska kunna bli trevligt. Som om man bara fortsätter vidare, istället för som nu, att man måste ta sig över en fet gräns mellan stadens olika delar.

jag vet inte precis om älska är rätta ordet

2010-10-24T00:49:00.000-07:00

Jag vet inte precis om jag älskar Malmö. Men jag tycker om att bo här och känner en tacksamhet för att jag gör det. Jag har mycket svårt att tänka mig att bo någon annanstans. Det finns ingen stad som jag uppskattar så mycket och som jag tycker är så rätt för mig.
Malmö har helt enkelt vunnit mitt förtroende. Det skedde nästan omedelbart när jag flyttade hit som sjuttonåring. Att komma hit var en befrielse; det var som att kunna ta ett djupt andetag, andas ut och slappna av.

Kort variant:
Jag växte upp i en liten by där man var annorlunda så fort man avvek det allra minsta. Det var först när jag flyttade till Malmö som jag kunde vara mig själv, och vara avslappnad och bekväm med det. Enligt min erfarenhet finns det inget som är så farligt och otryggt för barn och unga som små orter med homogen befolkningssammansättning där intoleransen mot olikheter är stor. Det tryggaste, mest toleranta och bästa jag tyckte att jag kunde ge min dotter som uppväxtmiljö var motsatsen; Malmö och Möllevången.

Lång variant:
I den by där jag hade oturen att bo från det att jag var fem tills att jag var femton, var vår familj var en av få nyinflyttade. De flesta andra verkade ha bott där i om inte generationer så i alla fall evigheters evighet. Och när de vuxna skulle förklara för andra vuxna vem något av barnen var sa de sånt där som ”Det är Hanssons tös”. Och alla visste vem Hansson var. De sa inte så om mig. För ingen kände Dethorey. Men de visste vilka de inflyttade i det stora vita huset på Lilla Tvärgatan var.
Vår familj var annorlunda. Det var inget som sas rätt ut men det märktes på alla kommentarer man fick. Vi hade konstigt efternamn. Min pappa hade svart hår, franskt förnamn och var halvspanjor. Mina föräldrar talade inte skånska. De hade ett konstigt yrke. Vi bodde i ett hus utan finrum. Vi hade massor med böcker hemma. Jag var dessutom rödhårig, ovanligt det med, och något som en hel drös ungar tyckte var perfekt att reta mig för. Om jag inte blev retad för min hårfärg, kunde jag få kommentarer om vårt efternamn, min dialekt, min pappas etniska bakgrund, alla böcker vi hade hemma. Och alla kommentarerna fälldes utifrån perspektivet att vi var annorlunda. Inte på något positivt sätt, och kanske inte heller på ett negativt, men på ett konstigt sätt. Omvärldens kommentarer gjorde alltså att jag tidigt fick klart för mig att vår familj avvek från de rådande normerna. Själv noterade jag samtidigt att de andra familjerna avvek från den livsstil och de underförstådda normer och värderingar jag själv växte upp med. De hade finrum (mer om det i en annan text), färg-tv innan åratal innan oss, åt chips och ostbågar, drack läsk, kallade lunchen för middag och middagen för kvällsmat och använde massor med skånska ord som inte användes i mitt hem och som jag nu fick lära mig förstå. I deras värld pratade man om pågafärger och tösafärger, något jag inte visste vad det var när jag flyttade dit. I deras värld var det en självklarhet att vara döpt och att konfirmeras medan det i min värld var det motsatta. Ja, sådär var det med det mesta, upplevde jag; att våra världar var olika, och i vår värld fanns nästan inga bybor utan bara vänner och bekanta och släktingar från andra platser. Att växa upp med vetskapen om att man betraktas som annorlunda och avvikande gör något med en, och det är inget positivt.

Mina föräldrar skildes när jag var 14 och det ledde till att jag så småningom hamnade i Malmö. Jag hade fantiserat livligt om Stockholm, som jag var sådär tonårsaktigt förälskad i, som en tillflyktsort, som ett framtida hem för mig, men Malmö hade jag ingen dröm om, hyste ingen längtan till.
Ändå tog det bara en dag i min nya gymnasieskola i Malmö innan jag var förvissad om att det här kommer att bli bra, här kommer jag att trivas. Jag hade äntligen kommit till en miljö där folk var olika – på olika sätt - och där det var helt okej. Det var olika klädstilar, olika familjeförhållanden, olika dialekter, olika etnisk bakgrund. Jag kände mig hemma i det. Och jag kände en stor, stor trygghet och lättnad över att veta att det var okej att vara sig själv.

Jag kommer alltid att vara tacksam över att jag kom till Malmö. Det som det har betytt för min personliga utveckling kan inte mätas. Jag kan bara konstatera att det var först när jag flyttade till Malmö som jag kunde börja vara mig själv. Och med Malmö som avstamp, med själva staden som hemvist och arena före erfarenheter har jag fortsatt att utvecklas.

Tack Mamma, Malmö och alla Malmöbor. Tack för att jag fick chansen att flytta hit. Det förändrade mitt liv.

Några kommentarer kring gentrifiering och Möllevången

2010-10-23T07:18:00.000-07:00

Gentrifiering är på tapeten igen. Till exempel här och här. Ett komplext ämne som många vill diskutera nuförtiden. Förhoppningsvis kan det leda till att diskussionerna på sikt blir mer och mer nyanserade.

Gentrifieringsdiskussionerna om Möllevången; en subjektiv bakgrundsbeskrivning
När jag och en kollega på 90-talet började lyfta frågan om vikten av att motverka en gentrifiering av Möllevången, var vår anledning denna: Möllevången var, som vi såg det, den enda innerstadsstadsdelen med rejält heterogen befolkningssammansättning i en storstad i Sverige. Befolkningen på Möllevången var blandad både åldersmässigt, socialt och när det gällde etniskt ursprung. Vi såg Möllevången som ett lyckat exempel på integration ur alla aspekter och menade att det borde vara värdefullt för samhället med stadsdelar där det fanns en blandad befolkningssammansättning. Särskilt värdefullt tyckte vi att det var att det förekom i en innerstadsstadsdel, eftersom det redan då var väldigt ovanligt; trenden var att innerstadsstadsdelar gick emot en alltmer homogen befolkningsssammansättning. Vi började lyfta frågan att samhället hade ett ansvar att undersöka vilka mekanismer som bromsar respektive påskyndar gentrifiering (det hade varit mer korrekt om vi hade talat om homogen befolkningssammansättning). Vi tyckte rent av att det borde vara en nationell angelägenhet att diskutera detta och ha Möllevången som exempel. Vad ville vi? Ja, inte var det att stanna utvecklingen. Det var snarare att få mer kunskap om utvecklingen och se i vilken mån en stadsdel kunde utvecklas samtidigt som befolkningssammansättningen fortsatte vara heterogen. Det var väldigt svårt att få gehör. Frågan var inte ”på gång” på den tiden och vi var varken tillräckligt skickliga eller tongivande för att lyckas lyfta den.
Men efter en del år började röster höjas; röster som varnade för en gentrifiering på Möllevången. Problemet var att dessa rop inte stämde med hur vardagsverkligenheten på Möllevången såg ut på den tiden. För det var inte lyxrenoveringar som var problemet; problemet var oseriösa fastighetsägare som inte ens brydde sig om att hålla en godtagbar minimistandard i sina hus. Och omvandling av bostadsrätter framfördes som ett hot innan några hyresfastigheter ens hade ombildats, och man bortsåg helt från att det alltid hade funnits ett bestånd av bostadsrätter på Möllevången utan att det lett till gentrifiering. Mer om detta har jag skrivit här.
För ett par år sen vann en uppsats pris i Hyresgästföreningens tidning. Denna uppsats säger sig handla om bostadsrättsomvandling på Möllevången. I själva verket handlar den mest om bostadsrättsomvandling i södra delen av Västra Sorgenfri (eller vad nu den delen kallas). Där rabblas lite statistik som blir helt missvisande eftersom skribenten tolkar Möllevången som större än den gängse traditionella tolkningen av stadsdelen (och att gränsen mot öst och sydöst går vid Amiralsgatan och Nobelvägen)

Möllevångens nuläge
De största skillnaderna på Möllevången nu jämfört med tidigare är att andelen äldre har minskat, andelen yngre har ökat, andelen högskoleutbildade har skjutit i höjden (en siffra som redan på 90-talet var förhållandevis hög) och andelen malmöbor med det som i statistiken kallas utländsk bakgrund har minskat. När det gäller husen finns det fler seriösa eller åtminstone hyggligt seriösa fastighetsägare. De allra senaste åren har trenden på Möllevången följt trenden i Malmö och storstäder i övrigt; det har skett en omvandling av hyresfastigheter till bostadsrätter. Den största synliga skillnaden i Möllevångens gatubild nu jämfört med 90-talet är att antalet unga totalt dominerar stadslivet. Och när mäklarna marknadsför bostadsrätter på Möllevången är det uppenbart att de vänder sig till en förhållandevis ung målgrupp som uppskattar att ta för sig av stadens utbud av nöjen och restauranger.
Om man ska diskutera gentrifiering av Möllevången måste alla unga Möllevångsbor granska sin egen roll som medskapare till en ökad homogen befolkningssammansättning av Möllevången. Grundkursen i gentrifiering säger att först kommer kulturfolket och sen kommer studenterna. Även om man ska undvika förenklade resonemang, måste man problematisera detta; att unga som säger sig vilja undvika en gentrifiering samtidigt genom att klustra sig på Möllevången riskerar att åstadkomma att befolkningssammansättningen på sikt blir homogen.

Mina tankar om just det som diskuteras nu:
Det är kommande BRF Bageriet på tomten där gamla bageriet Solidar låg, och manifestationen Stad Solidar som utlöst de senaste diskussionerna. Att Solidartomten, som bytt ägare flera gånger sen bageriet revs, ska bebyggas med bostadsrätter istället för hyresrätter, är synd, eftersom beståndet av hyresrätter i centrala Malmö har minskat, och eftersom många bevisligen vill bo i hyresrätt. Det hade också varit intressant att se vad nya hyresrätter hade kunnat tillföra staden och hur man hade kunnat jobba med samspelet mellan stadsrummet och bottenvåningarna; vad hade de kunnat tillföra varandra? Särskilt som cykel- och gångbanan längs Folkets Park är ett tacksamt stråk att ladda med verksamheter, det är som om det ”vill” det. En annan sak att sörja är att ingenting av Bageriet sparades; allt revs utan att man vad jag vet funderade på hur det kunde tas tillvara; varken Möllevångsskolan eller de blivande bostadshusen verkar ens ha några tegelstenar som minne. Det är också synd att tomten inte används till mer experimentella former av byggande och upplåtelseformer. Till Möllevångens karaktär finns ett element av något experimentellt; Möllevången som stadsdel har varit (och är) en arena som ofta används i sådana syften. Det skulle vara intressant om det hade kunnat omsättas i praktiken i ett nybygge. Istället får vi nu ett kvarter med bara bostadsrättslägenheter och det i sig är inte något som kan sägas tillföra ett nytt värde till vare sig stadsdelen eller staden, förutom att det blir 137 nya fina bostäder ( jag hade gärna tackat ja till en lägenhet med stor terrass eller uteplats om jag hade haft råd, de ser fina ut, men fastighetsägaren verkar bara ha tänkt på att uppfylla bostadsdrömmar, inte visionära tankar om staden) . Men Malmö är en så pass attraktiv stad att man har rätt att kräva mer än så av varje nyetablering som sker.
Jag anser fortfarande att det borde vara av största vikt för samhället och alla större städer i Sverige att skaffa sig en medvetenhet på djupet om vilka mekanismer som påskyndar respektive bromsar såväl gentrifiering som en övergång till en alltmer homogen befolkningssammansättning i enskilda stadsdelar. Idag, när det talas så mycket om vikten av såväl funktionsblandning som social integration borde detta vara en fråga med stor tyngd. Det är konstigt, för om alla blandstaden-påhejare menar allvar med blandstaden som ideal, då måste man gripa sig an de komplexa frågorna om vad olika typer av befolkningssammansättningar innebär i en stadsdels eller en stads utveckling.

Att annonsera om ett boende - eller en livsstil

2010-10-20T13:33:00.000-07:00

Det har varit intressant att följa Victoria Parks annonskampanjer. Faktum är att jag har sparat ett par av dem för jag tänkte att någon gång ska jag skriva om dem. Men papper och pärmar är inte det jag har prioriterat när det gäller att komma i ordning i den nya bostaden. Därför får jag nu leta i minnet istället.

Häromdagen kom Victoria Parks nya annonskampanj. En hel bilaga i Sydsvenskan. Detta är det tredje greppet (eller fjärde eller femte, jag kan ha glömt några) de tar när det gäller reklam.

Det började så stadigt och rejält för ett par år sen med Unni Åström, dåvarande vd. Stora annonser med reklam för boendet upptogs av en stor bild på henne sittande i en stor fåtölj. Jag tänkte lite på patronen i Kulla-Gulla-böckerna när jag såg den bilden, jag vet inte varför. Inga likheter utseendemässigt, men det var något den förmedlade som fick mina associationer att gå i de banorna. Dessutom minns jag att jag tyckte att fåtöljen såg trist ut.

Nästa annonskampanj jag minns var efter Unni Åströms tid. Nu skulle uppenbarligen andra värden förmedlas. Den här gången föreställde fotot en avspänd man i fyrtioårsåldern med friluftshatt - sån där enkel modell i tyg - på huvudet och en stor härlig skummande öl framför sig. Undrar om han inte hade en stickad tröja på sig också.

I den nya annonsbilagan har man fortsatt på det avspända dryckestemat. Nu är det försäljningschefen som sitter med en stor - ska vi gissa på cafe latte - framför sig.

Dessutom får en barnfamilj stort fotoutrymme och bilden är arrangerad så att man riktigt ska se hur bra en livlig sexåring också trivs i det före detta 55+-boendet.

När jag läser introtexten till annonsbilagan får jag reda på att Victoria Park i princip är rena rama integrationsprojektet; här bor "unga, barnfamiljer, medelålders, singlar och folk mitt i karriären". Eller "en spännande mix" som försäljningschefen Catarina Persson skriver. Jag förstår henne precis, även om det inte är det ordval jag skulle använda. Det är just den blandningen vi har här där vi bor nu. Fast befolkningen på Östra Sorgenfri är nog trots allt lite mer blandad. För förutom ovan nämnda kategorier har vi äldre, par, och folk som inte är mitt i karriären, utan kanske lite grann vid sidan om den, tror jag i alla fall.

en annorlunda befolkningssammansättning kanske

2010-10-18T14:48:00.000-07:00

Utbudet i vår lokala affär skiljer sig åt från de affärer vi handlade i på Möllevången. I ett avseende påminner den om affären på Dalhem i Helsingborg; den är trots sin begränsade storlek välsorterad i vissa avseenden som man inte kan räkna med när det gäller förhållandevis små butiker. Det finns häftstift och tejp och glödlampor och papper och spik och allt möjligt som man behöver ha i ett hushåll men sällan köper och ofta nuförtiden får bege sig till specialaffärer eller varuhus för att köpa.

Det ekologiska sortimentet är inte lika stort här som på Möllevången. Åtskilliga varor som ingår i vårt basutbud cyklar vi och handlar i andra affärer där vi kan försäkra oss om att köpa de ekologiska alternativen. Däremot finns det ett förhållandevis stort sortiment av veganska och vegetariska livsmedel här (aha, det är de unga alternativa som gör sitt intåg, tänker jag fördomsfullt, bara för att jag själv inte känner mer än någon enstaka vegan som passerat 40-strecket).

Det finns också ett säkert tecken på att närområdet bebos av betydligt fler äldre än på Möllevången; på hyllan med städ- och ta-hand-om-hushållet-produkter hittar jag stärkmedel. Jag stirrar som förtrollad på produkten. Den heter Verda och den finns i två former; som spray på burk och som någonting annat i tub. Jag har aldrig sett stärkmedel förut. Varje gång jag går in i affären slår jag en lov kring städhyllan och konstaterar att jo, det finns fortfarande två sorters stärkmedel. Jag tror inte att Verda har förnyat sin logga sen femtiotalet. Och jag tror att det finns människor i min omgivning som har använt Verda sen femtiotalet.

Jag gillar det. Jag gillar att det finns stärkmedel och veganpålägg i min affär. Jag behöver inget av det men jag gillar det ändå. Och jag gillar att gissa vad det eventuellt säger om mina grannar.

-

2010-10-18T14:41:00.000-07:00

Jag tänkte på den där händelsen lite senare under sommaren när en småbarnsfamilj från lilla Lund var hos oss i farliga storstaden för att köpa ett par möbler vi hade annonserat ut på Blocket.

Mamman och pappan hade med sig sina döttrar. Döttrarna i obestämd förskoleålder blev kommenderade av den ängsliga pappan att stå alldeles alldeles stilla i trappuppgången. De fick inte röra sig ur fläcken för då skrek han upprört åt dem att stå still. När de lite senare var ute på gården och tog flera steg alldeles utan tillåtelse, och dessutom passade på att smaka av våra röda vinbär, höll pappan på att gå upp i limningen av nervositet. För det kunde vara f-a-r-l-i-g-t. Faktum är att det mesta kunde vara farligt. Bären, gården, trappan, trottoaren.

Kanske var barnen verkligen oförmögna att klara sig själva en minut eller två. Kanske var det viktigt att beskydda dem från; tja, nästan allt. Jag vet inte. Det var som om pappan från Lund trodde att allt som var i Malmö var farligt; eller kanske allt som var på Möllevången. Jag vet inte.

Men jag tänkte att han skulle bara veta. Han skulle bara veta hur tryggt och engagerat det kan vara i storstan.

Och för en person som jag, som vuxit upp i en liten by och sett den lilla ortens otrygghet och alla nackdelar, finns det nästan inget som är så provocerande som när besökare (utan egna vare sig positiva eller negativa erfarenheter) dömer ut Malmö som otryggt och något att ängslas över.

det bästa med Möllevången

2010-10-18T14:36:00.000-07:00

I somras, när vi fortfarande bodde på Möllevången, smet Gosan, vår äldsta katt. Vi gick runt på gården och ropade efter henne, tog en runda runt kvarteret och spanade.

Barnen, inte bara på vår gård, utan även på granngårdarna, involverades i spaningsarbetet. Inte på vårt uppdrag. Det var de underbara killarna på vår gård som förmedlade budskapet: Katt försvunnen. Vips var barn på tre gårdar i kvarteret engagerade i uppdrag hitta Gosan. Budskapet spreds via barn som ropade till varandra, barn som kröp under planket till varandras gårdar och klättrade över en annan del av planket till en annan gård. Min dotter blev insläppt på ena granngården för att leta där och när hon hade gått lovade barnen att fortsätta hålla utkik.

Lite senare på dagen när jag satt med räkor som lockbete ute på gården hördes en spejare från en av granngårdarna ropa att hon såg Gosan. Detta blev signalen till mig att vifta lite extra med räkskålen och kalla på henne så lockande jag kunde. Så kom Gosan travande, följd av en ivrig spaningstrupp bestående av ungar från tre gårdar som hade förenats i detta uppdrag.

Jag tackade dem så innerligt förstås, rörd av deras omtanke. Och rörd blir jag fortfarande när jag tänker på det. Att de engagerade sig för att hjälpa oss att hitta vår katt. En sak med de underbara ungarna på vår gård, som vi ju kände lite grann. Men grannflickorna på de andra gårdarna – dem kände vi inte. Det gjorde däremot barnen på vår gård, och det var tack vare deras upparbetade kontakt, det är jag säker på, som tjejerna kom att hjälpa oss att hitta Gosan.

Så där kan det gå till, i hyresrättsbestånd mitt i det som sägs vara den anonyma storstaden. Socialt kapital kallas det med ett snyggt samhällsmodeord.

Det finns strömningar i samhället som tycks tro att den här sortens tillit, engagemang och gemenskap bäst växer till sig i bostadsrätter eller i byar eller välordnade villakvarter. Jag tror att det är fel. Jag tror att det finns subtilare former av jordmån än så. Och det vore bra om alla som jobbar med stadsutveckling är varse om just den här sortens värden, och väl medvetna om att det inte är upplåtelseformen det hänger på.

att flytta, del 1

2010-07-23T21:19:00.000-07:00

Vår flytt är utdragen. För att det praktiskt skulle bli enklare. Men det har också en annan effekt; att det finns mental omställningstid.
Vi pratar om gamla hemmet och nya hemmet när vi bestämmer var vi ska äta middag, när vi i telefon uppdaterar varandra på var vi befinner oss.
Jag tror att det nya hemmet uppgraderades från det nya stället till det nya hemmet när vi började sova där. Sedan dess har tyngdpunkten successivt förskjutits mer och mer mot det nya, samtidigt som det gamla har blivit mer och mer av en hemmets ruin, en nutidsarkeologisk utgrävningsplats.

Medan musiken från Möllevångsfestivalens gatuscen nedanför lägenheten letade sig, dansade, in genom vårt öppna fönster, gick jag runt i lägenheten och packade, sorterade. Medan Möllevångsfestivalen pågick, samtidigt som alltfler sökte sig till min stadsdel, lämnade jag den ännu lite mera.

Det är lätt att ifrågasätta varför man lämnar när glada besökare och massor med boende låter sig omslutas av en möllevångsk folkfest och det de tycker är karaktären och charmen med den här stadsdelen.

Det är som att packa sin väska mitt under en pågående stor rolig fest.

Men ibland går det inte att stanna kvar.

Sydafrika = Afrika?

2010-06-11T02:31:00.000-07:00

Tänk er följande scenario: Fotbolls-WM hålls i Sverige. Sydafrikas största dagstidning slår därför på stort och guidar läsarna till restauranger, butiker och kulturställen med europeiskt utbud. En portugisisk restaurang. Ett grekiskt musikställe. En butik med turkisk keramik, en konsthall med ryska ikoner...

Ja, vadå? Sverige ligger ju i Europa. Och vad gör det om man tar exempel på kultur från andra europeiska länder? Man vill ju ändå bara väl och liksom visa allt häftigt som finns i huvudstan från den här exotiska världsdelen.

Nu hålls fotbolls-WM i Sydafrika. Och därför guidar Sveriges största morgontidning läsarna till afrikanska ställen i Stockholm. Detta trots att musikarrangören Teshome Wondimu på samma uppslag men i en annan artikel pedagogiskt påpekar det självklara; "Kontinenten är otroligt stor med många olika kulturer och språk".

Den afrikanska guiden är i bästa fall i brist på att man inte lyckats göra en hel guide med bara tema sydafrikanskt och slarvigt välvilligt tyckte att det då skulle duga att uppmärksamma hela Afrika. I värsta fall är den ett uttryck för en postkolonial generalisering som jag trodde att vi skulle börja slippa snart.

Att lämna Möllevången

2010-05-28T07:25:00.000-07:00

Nu lämnar vi Möllevången. Nu lämnar vi vår centrala charmiga välplanerade billiga fyrarumslägenhet med vacker stuckatur i taken. Nu lämnar vi den lugna lummiga gården med blommande kvittenträd och blomstrande rabatter och frodig grönska. Nu lämnar vi moppekillarna på gatan, utsikten över det sjaviga huset med trasiga gamla garderober på en av balkongerna mitt emot. Nu lämnar vi morgonljuden från Folkets park med de bräkande fåren och den galande tuppen, nattljuden från de skrålande skrikande unga på väg till eller från klubbar och privata fester.

Med blicken smeker jag stuckaturen i den lägenhet vi ska lämna och jag tänker att så här vackert kommer jag kanske aldrig att bo igen. Jag går omkring på Möllevången och tänker att här kommer jag kanske aldrig att bo igen. Jag går gata upp och gata ner och tänker att detta inte längre kommer att vara mina kvarter. Jag går gata upp och gata ner och nästan etsar in det jag ser. Jag går välbekanta vägar och undrar om de kommer att kännas främmande sen.

Jag går runt på gården och tittar på växterna jag planterat och tänker att jag inte kommer att få se när schersminerna jag planterat kommer att blomma, jag kommer inte att få känna kaprifolen dofta och jag kommer inte att få se vinbären mogna.

Ja, nu lämnar vi allt det vi trivts med och allt det vi irriterats över. För något nytt, något helt annorlunda.

Det blir en femtiotalslägenhet i en bostadsrättsförening i en annan stadsdel. Det är den stora balkongen som lockar. Bonus är gamla hsb drömkök, originalgarderober och originalstavparkett. Med på köpet följer fult kakel i badrummet och färre kvadratmeter.

Jag flyttade till Möllevången 1987 och med undantag för tio månader i en angränsande stadsdel har jag bott här sen dess. Min dotter har bott här sen hon föddes 1991.
Det är dags för något nytt. Det är dags för förändring.

Mötesplatser - ny rapport

2010-05-24T08:44:00.000-07:00

Tillsammans med Moa Tunström och Göran Cars, båda KTH, har jag skrivit en rapport om mötesplatser. Uppdraget kom från Regionplanekontoret i Stockholm. På onsdag släpps boken. I samband med det blir det två seminarier; ett på dagtid i Sickla och ett på kvällen på Arkitekturmuseum.

Evenemanget på kvällen är öppet för allmänheten vad jag förstår och börjar kl 18.

Om platsdiskriminering och Rosengårds och andra stadsdelars rättigheter

2010-05-10T05:57:00.000-07:00

I dagens Sydsvenskan uttalar sig politikerna Allan Widman (FP) och Anders Rubin (S) om vad Rosengård behöver. Allan Widman och Anders Rubin har lite olika perspektiv på detta. Inget av perspektiven är fel, men de är inte heller heltäckande. Det finns mer som behöver sägas.

(Vad som saknas i själva artikeln är någonting om allt det som faktiskt är på gång för Rosengårds del. Detta kan göra att den oinsatte läsaren förleds att tro att det inte finns såväl visioner som konkreta planer på utveckling. Men även om man bara tar artikeln för vad den är behövs det fler - och andra - perspektiv)

Allan Widman klampar i klaveret en gång och det är när han säger att ”Man har satsat väldigt lite på Malmös baksida.” Baksida. Det är ett sånt slags ord som olyckligt råkar slinka ur alltför många välmenande munnar. Naturligtvis menar han inte att Rosengård är en baksida – väl? Förmodligen är det bara ett gammalt ord som olyckligt hänger kvar.

Problemet med ord som ”baksida” och ”utsatta stadsdelar” är att de förmedlar en attityd. Kanske har inte avsändaren den attityden varken medvetet eller omedvetet, men ändå – orden förmedlar en attityd som bottnar i eller leder till platsdiskriminering. För så länge man utgår från en stadsdel som en baksida, så kommer ord som handlar om detta att leva vidare, sippra in i planeringsdokument och skrivelser och på så sätt förmedla att en stadsdel trots allt är lite sämre.

Alla tjänstemän och politiker har ett stort ansvar att både i skrift och samtal beskriva stadsdelar utan värdeladdade subjektiva värderingar som dessa.

Allan Widmans idé om ett konstmuseum på Rosengård är inte fel. (Att i såna här lägen fråga huruvida Rosengårdsborna vill ha en konsthall eller inte är lika irrelevant som att fråga invånarna i centrala Malmö om de vill ha konserthus, teater och konsthall. Ingen skulle någonsin komma på tanken att ställa dessa frågor. )

Stora institutioner som är till för att serva en hel stad kan naturligtvis ligga var som helst i staden. Men det behöver inte vara just konstmuseum som är lösningen. Det kanske är IC-Huset som Drömmarnas Hus planerar och/eller något annat.

Lösningen är att planera och utveckla alla delar av staden så att det finns fler anledningar för fler Malmöbor att röra sig mer i fler delar av sin stad. Ett sätt att åstadkomma detta som många vurmar för nuförtiden är att skapa vad som kallas magneter. Om man väljer magnetstrategin gäller det att inte bara liksom putta dit en magnet på det där sättet som många vill använda punkthus nuförtiden. Det måste finnas sammanhang och förutsättningar.

Anders Rubins argument om att utveckla småskaligheten är naturligtvis en helt korrekt idé. Det betyder mycket för att stärka vardagslivets kvaliteter och göra en stadsdel mer attraktiv som boendemiljö.

Men att utveckla småskaligheten behöver inte betyda att man underlåter att även genomföra större satsningar.

Det intressanta är att det alltid tycks vara just i miljonprogramområden som större satsningar och vilda idéer får tummen ner. Hassan Hosseini-Kaladjahi visar i sin rapport Stora fiskar äter fortfarande små fiskar exempel på hur just en turistsatsning och en näringslivssatsning dissas medan det gamla vanliga köret – språkkurser, mötesplatser, - ja, allt som klassiskt betecknas som integration och drivs i traditionell trygg regi, genomförs. Kanske en tillfällighet men jag tror inte det. Jag tror att det handlar om platsdiskriminering. Vissa platser och stadsdelar får helt enkelt aldrig chansen. De får aldrig spela på samma villkor.

När nya stadsdelar ska planeras och byggas – då är det buller och bång, fritt fram för vilda visioner och häpnadsväckande idéer som tar andan ur en. När befintliga stadsdelar ska utvecklas finns sällan motsvarande resurser, vare sig ekonomiskt, tidsmässigt eller planeringsmässigt. Det borde vara rutin att allt utvecklingsarbete börjar med en inventering av en stadsdels befintliga kvaliteter och tillgångar och en rejäl analys av dess möjligheter. Det borde vara rutin att näringslivskontor, turistkontor och kulturförvaltning deltog i arbetet. Men dessa aktörer saknas oftast. Hållbar stadsutveckling borde handla om att effektivt tillvarata alla resurser i staden för att utveckla staden.

Sanningen är att Rosengård behöver det som alla delar av en stad behöver och har rätt till och det som varje framsynt stadsplanerare inser; rätten till en kontinuerlig omsorg om stadsdelen, en slags stadsdelens friskvård – och – minst lika viktigt - rätten till att utvecklas utifrån sina specifika förutsättningar och kvaliteter.

Och det en stad behöver för att utvecklas optimalt är att ta hand om alla sina delar och inse det enkla faktum att det är en och samma stad.

aprilkrönikan - utveckla alternativa ekonomiska former

2010-04-21T05:42:00.000-07:00

Här är min sista krönika från tidningen Efter Arbetet:

När jag var en pank frånskild småbarnsförälder underlättades min ekonomiska situation av sommarloppisen i Folkets Park i Malmö. Jag var där vid sexsnåret varje lördagsmorgon. Och jag var inte ensam. Det myllrade av människor den tidiga morgonstunden till trots. Fyra sorters kunder tyckte jag mig urskilja; Samlare, de som gick dit på jakt efter något specifikt som de behövde, de som strosade runt för nöjes skull och de som var där för att underlätta ekonomin.

Själv brukade jag bunkra för ett år framåt. Där hittade jag inte bara kläder till mig och min dotter och prylar till hushållet, utan också fina leksaker som blev perfekta att gömma undan till födelsedag och julafton. Det var med stor förtjusning jag släpade hem mina fina byten. Jag kommer fortfarande ihåg den glada triumfen när jag balanserade hem ett dockskåp på pakethållaren – och roliga 70- och 80-talsmöbler ingick också!

Fortfarande trivs jag med många av de alternativa ekonomiska lösningar jag förr fick ta till för att ekonomin skulle gå ihop lite bättre. (Lätt för mig att säga nu när jag är en sån som kan välja om och när jag vill köpa nytt istället, det är en annan sak när man ständigt är tvungen av ekonomiska skäl, jag vet.) Men jag blir glad av saker som vandrar vidare och kommer till nytta på nya ställen.

I dessa tider av miljötänk börjar alltfler former av resurshushållning dyka upp och formuleras i livsstilstermer. Det är återanvändning och fleranvändning, och om det tidigare var hippt med secondhandkläder är det numera en trend som hypas under namnet vintage. Det dyker upp initiativ från privatpersoner och entreprenörskreativa idéer. Studieförbund, föreningar och mötesplatser hänger på emellanåt och underlättar genomförandet.

Men fortfarande finns det mycket som kan göras. Och även om den ideella sektorn och privatpersoner visar prov på stor uppfinningsrikedom i dessa avseenden, är det dags att såväl den offentliga sektorn som den privata tar ett större ansvar för att utveckla och underlätta alternativa ekonomiska former.

Här är tre företeelser som har flera positiva effekter - inte bara för privatpersoner med ansträngd ekonomi - utan minst lika mycket – om inte mer - för lokalsamhället och för resurshushållning och miljö. Samtliga förslag kan dessutom leda till några nya arbetstillfällen.

• Fler och bättre loppisar i det offentliga rummet där privatpersoner säljer till privatpersoner. De som redan finns kan utvecklas, utökas och kompletteras med nya. Det som krävs är god kringorganisation, ändamålsenliga platser och tidpunkter. En loppis startar för det mesta på morgonen när det offentliga rummet inte används i så stor utsträckning. Det tillför möten och folkvimmel – eftertraktade kvaliteter i dagens samhällsplanering. Platsen befolkas och personer som aldrig skulle ha träffats annars inleder samtal med varandra.

• Fler lånecentraler. På en lånecentral kan man låna eller hyra extrastolar när man ska ha fest, verktyg när man ska renovera och en massa annat som man inte vill eller behöver äga, eftersom man använder det så sällan. En lånecentral leder också till möten och samtal, och förstärker en lokal gemenskap. Dessutom underlättar det för hushåll som inte har mycket plats att förvara saker.

• Bortskänkningshallar. Grovsoprum och tvättstugor fungerar så ibland. Men det räcker inte. Det behövs ställen där man kan lämna det loppishallar inte kan sälja eller vill ta emot. Som vadderade kuvert man får med posten, så att till exempel en musiker eller ett bokförlag kan återanvända dem och skicka varor i. Eller överblivna blomkrukor, begagnade pärmar, udda pinnstolar och tallrikar. Det här skulle kunna leda till lägre omkostnader för småföretagare, entreprenörer och föreningar, och underlätta lite för privatpersoner.

Förslag som dessa är naturligtvis ingen lösning på situationen för alla ekonomiskt utsatta hushåll. För dem behövs andra slags lösningar som ger mer pengar in och mindre pengar ut. Ändå har samhället har allt att vinna på att uppmuntra och underlätta existensen för alternativa ekonomiska och resurshushållande arenor. Förutom fördelar för miljön, leder de till ökat socialt kapital och ett kreativt klimat – något varenda ort vill ha idag.

hyresrätten måste utvecklas, del 3: Ett boende ska fungera i vardagen

2010-04-03T23:38:00.000-07:00

Har alldeles glömt att lägga ut min marskrönika från Efter arbetet.

I söndags kom jag att tänka på Mormors och Morfars skafferi. Mormor och Morfar bodde i Ängstuga på landet i Östergötland. Huset var enkelt. Ur kranen i köket – den enda kranen för övrigt - rann bara kallvatten och utedasset låg en bit in i skogen. Men trots att det mesta av moderna bekvämligheter saknades, var det ett funktionellt boende med stora förvaringsutrymmen och så då det stora härliga skafferiet.

Jag brukade gå in där ibland när jag var barn och andas in den äppelsvala doften. Det var inte bara burkarna med Mormors finska pinnar som lockade, även om jag passade på att ta en i smyg. Det var lika mycket rummet i sig. Det var en sinnlighet med det. Kanske är sinnlighet för mycket att begära av hyreslägenheter idag. Men varför i hela fridens namn har man åtminstone inte tagit med sig de erfarenheter av funktionell inredning som fanns på den tiden?

Det var en visning i ett hyresradhus som gjorde minnet levande. I detta praktiska radhus fanns nämligen ett funktionellt skafferi. Ett helt skåp, inget tramsigt överskåp. Skafferiet i radhuset var naturligtvis inte magiskt och väldoftande, och man kunde inte gå in i det. Men det var funktionellt. Och det räcker långt. Vad jag inte förstår är varför man behöva flytta till hus för att vara garanterad ett skafferi och schyssta förvaringsutrymmen.

Ett skafferi är visserligen bara en detalj. Men det är en detalj som handlar om – och påverkar oss i - vardagen. I vår nuvarande lägenhet, liksom i alla tidigare lägenheter jag bott, har man att välja på att knöka in torrvarorna i ett överskåp eller i plåtskåpen som är belägna ovanpå kyl och frys. De där plåtskåpen rymmer visserligen rätt så mycket eftersom de är djupa. Men om man fyller dem inifrån och ut finns det ingen chans i världen att man vet vad man har därinne. Dessutom vill det till att man inte är kortvuxen för då måste man ha stege för att nå upp. Och även för personer i medellängd är det svårt att få grepp om innehållet, i bokstavlig mening. För att ha koll på vad som finns måste man skriva långa listor – eller ha ett perfekt detaljminne. Annars är risken antingen att varorna blir för gamla eller att man går ut och köper nytt av det man redan har.

Att vilja leva miljövänligt kan också försvåras av att man bor i hyreshus. Att sortera komposterbart avfall i en kompost går inte. Då måste fastighetsägaren först bestämma sig för att just det huset och den stadsdelen ska omfattas av ett miljöprojekt. Och om fastighetsägaren redan har ett miljöprojekt någon annanstans så kanske fastighetsägaren säger att det inte går att starta ett till, åtminstone inte ännu på ett par år. Det var det svar jag fick när jag hörde mig för en gång. Om jag vill spara på energi och inte använda torkskåpet i tvättstugan måste jag hänga tvätten blöt i mitt eget vardagsrum. Jag önskar att det istället fanns ett utdragbart torkställ under köksfönstret och att mina lakan kunde få vaja sig torra i vinden där, och att jag kunde få ta in dem och känna doften av sommarvind.

Det är viktigt att förespråkare för hyresrätten är så offensiva som möjligt, på alla plan. Man har kommit igång en del när det gäller opinionsfrågorna, men det finns fortfarande mycket kvar att göra när det gäller visioner, kreativt tänkande, handlingskraft och boendedialog. Hyresrätten ska inte vara en boendeform som en del boende väljer bort för att vissa enkla funktioner inte går att åstadkomma.

Som boende i hyresrätt måste man ges utökade möjligheter att få sina önskemål om ett gott boende uppfyllda. Man måste i betydligt större utsträckning kunna påverka sitt boende som ju är en så stor del av ens vardag. Det räcker inte med möjligheten att kunna välja golv och tapeter eller olika vedertagna tillbehör, eller att välja att avstå från underhåll.

Det behövs en rejäl portion nytänkande. Och det behövs fastighetsägare som är öppna för att testa och experimentera och som inviterar och varmt välkomnar boende i den processen. Vi som bor i hyreshus är trots allt experter på vad som funkar och inte funkar med den här boendeformen. Det är samhällsekonomiskt ineffektivt att inte ta tillvara vår kunskap.

Att utveckla hyresrätten del 2: Lite grundläggande demokrati tack!

2010-02-22T04:30:00.001-08:00

Intensivt jobb med flera spännande uppdrag har gjort att bloggen legat nere. Börjar med att uppdatera med senaste krönikan och återkommer inom kort.

Att utveckla hyresrätten, del 2: lite grundläggande demokrati tack!

När jag kommer in på gården en kväll står det en stor ståtlig snögubbe och ler mot mig. Ett nyfallet snötäcke bildar en toppig hatt på hans huvud. Jag ler tillbaka och tänker att detta är en av alla de fördelar som finns med att bo i hyresrätt. Att man delar vissa delar av sin boendemiljö med andra. Att det uppstår överraskningar, som en nyplanterad ros, spontana fikastunder, informell byteshandel i grovsoprummet. Och snögubbar på gården. Ja, dessa och många andra fördelar finns med att bo i hyresrätt. Men demokrati är inte en av dem. För demokrati i den utvecklade form vi kunde förvänta oss i dagens svenska samhälle, existerar inte inom hyresrättens bestånd.
Visst, man kan påverka. Man kan göra det själv eller tillsammans med sina grannar, eller tillsammans med en etablerad organisation som hyresgästföreningen (åtminstone är det det som är meningen). Visst, man kan skaffa sig inflytande. Man kan föra dialog och bli lyssnad på. Man kan föra fram önskemål och synpunkter och bli tagen på allvar. Förutsättningen för det sistnämnda är att man orkar. Och att man har en bra fastighetsägare. Men allt det här kräver ganska mycket av en själv som enskild boende. Det är inget fel egentligen; demokratin kan må bra av att vi måste engagera oss och aktivera oss.
Men det stolliga är att en viktig grundförutsättning för oss som bor i hyresrätt att påverka vår boendemiljö saknas. Det som saknas är information. Det är när vi har korrekt och tillräckligt med information som vi har möjlighet att medverka på något så när jämbördiga villkor i en demokratisk process. Men hos fastighetsägare och förvaltare i Sverige saknas det alldeles för ofta en genomtänkt strategi för information till och kommunikation med boende.
Jag är trött på att jag som boende av en tillfällighet får reda på vad som ska komma att ske med min boendemiljö. Jag är trött på att möta gubbar ute på gården som står och mäter och kikar och antecknar, och att det är först när jag frågar dem vad de gör där, som jag får reda på att de ska lägga anbud på den ena eller andra renoveringen som ska utföras. Jag är trött på att med alldeles för kort framförhållning informeras om att det ska ske stora förändringar i min boendemiljö.
Jag är en myndig människa. Men i mitt boende räknas jag inte. I mitt boende fattas besluten över mitt huvud som om jag vore ett barn i en opedagogisk vuxenmiljö. Varför kan vi som bor i hyreslägenheter inte få diskutera underhållsplaner för fastigheten? Vi har kunskap om hur det är att bo i det hus det gäller. Den kunskapen borde vara intressant för varje fastighetsägare att ta del av på ett systematiskt sätt. Och om vi nu inte tillmäts tillräckligt mycket förtroende för en sån dialogprocess; varför kan vi åtminstone inte årligen bli informerade om kommande planerat underhåll av fastigheten? Ett litet enkelt protokoll, ett kort informationsbrev? Ja, jag vet att det är bostadsrättsföreningar som gör så, men vad är det som hindrar att man gör likadant i hyresrätter?
Det är bara innanför hemmets fyra väggar det tas för givet att jag ska informeras (nästan alltid) och tillfrågas (nästan alltid) och få vara med och bestämma (för det mesta). Här inne sker bara småfadäser som att hantverkarna skruvar upp vansinnigt fula krokar i plast i mitt nyrenoverade badrum utan att fråga mig (kanske hade jag hellre bekostat något annat, bara jag hade fått välja själv). Eller sånt som att man i nyproducerade lägenheter fortsätter köra samma standardfärg på alla skåpsluckor – och gillar man inte det grå högblanka är man körd, för det är det som gäller just nu och det finns ingen anledning att fråga blivande boende vad de vill ha, för det är en och samma standardlösning som gäller, även när det är exklusiva våningar vid havet.
Dessa små förtretliga exempel är tecken på en tendens och en inställning som är klart oroväckande; boende i hyreslägenheter ses fortfarande inte, trots att vi skriver 2010, som individer värda att informera, kommunicera med och tillfråga. Det är dags att hyresrätten reformerar sig. Den frihet som hyresrätten som boendeform står för, ska inte behöva innebära så grundläggande demokratiska brister.

Sabina Dethorey

Hyresrätten måste utvecklas, del 1

2009-11-28T03:16:00.000-08:00

Här är min krönika som var i gårdagens Efter Arbetet. (Det verkar inte som att den finns på nätet.)

Jag har bott i hyresrätt hela mitt vuxna liv och tycker att det i grunden är en bra boendeform. Men det finns brister som måste uppmärksammas och möjligheter som måste förverkligas. Det är inte alltid hyresrättens fel att det gått lite långsamt. Det kan bero på bostadsmarknaden i stort också, och alla de aktörer som ingår. Oavsett vilket så bidrar inte hyresrätten idag till den gynnsamma stadsutveckling den borde kunna göra. Hyresrätten ligger långt efter sin tid och det är dags att ta rejäla tag för att utveckla den.

Och med all respekt för att först regeringsutredningen om de kommunala bostadsbolagen och sedan lågkonjunkturen under en tid la sig som en ovisshetens kvävande filt kring alla ambitioner inför framtiden; nu är det dags för alla att kasta av sig den där filten, borsta bort luddet och offensivt och kraftfullt utveckla bostadsmarknaden på alla de sätt man förmår.

Hyresrätten är en flexibel boendeform och borde kunna vara ett medel för att bidra till integrerade boendemiljöer. Här måste samhället undersöka vad som kan göras för att det ska bli bättre. Det räcker inte med åtgärder som kommunala bostadsköer. Fastighetsägare måste uppenbarligen se över sina underliggande attityder och omedvetna rutiner och ta reda på om de försvårar integration.

För en del konstigheter verkar finnas, det märkte jag när jag kollade igenom lediga lägenheter i Malmös kommunala bostadskö. Olika regler för max antal boende beroende på vilken stadsdel det är, till exempel. I en uthyrningsannons på en fyra på 125 m2, har fastighetsägaren – MKB – angett max antal boende till fyra personer. I en annan annons på en fyra på 78 m2 har samma fastighetsägare också angett max antal boende till fyra personer. Det som skiljer lägenheterna åt förutom att den ena är 47 härliga kvadratmeter större än den andra, är att den största ligger i det välbeställda området Fridhem, medan den mindre ligger på det mer medelinkomstsnittliga Lorensborg.
En annan fyrarumslägenhet på Fridhem, på 116 m2, anses av MKB lämplig för 2 personer.

Stora familjer som behöver stora bostäder är alltså inte välkomna att ens ställa sig i kö till dessa lägenheter. Vad som gör att man behöver så många mer kvadratmeter per person om man bor på Fridhem än i resten av Malmö vet jag inte. Men det ger oroväckande signaler kring vilka boende som är välkomna till Fridhem. Den här sortens styrning av bostadssökande lär leda till att Fridhem fortsätter att ha en väldigt homogen befolkningssammansättning, fast en annan utveckling i åtminstone någon liten mån skulle kunna vara möjlig.

Den allra viktigaste utmaningen för hyresrätten – och bostadsmarknaden - är naturligtvis att det skapas fler hyresrätter och fler sorters hyresrätter. Att utveckla tillfälliga bostäder är en del av lösningen. Anna Svensson och Vanda Kehr från jagvillhabostad.nu har gjort en förstudie kring detta.

När jag pratar med Anna Svensson betonar hon att tillfälliga boenden inte kan existera om det inte finns långsiktighet, för utan det långsiktiga blir det tillfälliga permanent.

Kanske är just samhällets medvetenhet om att man faktiskt inte lyckats tackla bostadsfrågan långsiktigt också en av anledningarna till den tämligen avvaktande inställningen till tillfälliga bostäder som tidigare funnits på styrande håll i Sverige. Men nu möts jagvillhabostad.nu av nyfikenhet och en positiv inställning när de vill diskutera tillfälliga bostäder som en dellösning på bostadsbehovet för unga. Låt oss hoppas att det snart övergår till högst konkreta planer.

I Hammarby Sjöstad i Stockholm har man redan testat idén. Med hjälp av tillfälliga bygglov och tillfälliga bostäder skapades 264 lägenheter som under sju års tid fungerade som boende.

Den här sortens lösningar är inte bara bra för de unga som får någonstans att bo; de är bra för staden, stadslivet och den nya stadsdelen. Att ha förmånen att ha människor som bor i en stadsdel innan den är byggd är en fenomenal chans att skapa liv där det annars skulle vara öde och att få ett första test på hur stadsdelen är som boendemiljö. Alla är vinnare. Bättre än så kan det inte bli för en stad.

Vellinges varumärke fullt av mening

2009-11-25T02:03:00.000-08:00

Vellinge kommun har tur. Äntligen är varumärket fullt av mening. Här är friheten större.

Inte sen andra världskrigets dagar har Vellinge stått för frihet som man nu gör. Då, i slutskedet av andra världskriget var det hotellet i Höllviken som blev en tillfällig fristad. Nu; ett vandrarhem i Hököpinge.

Här är friheten större. Ja, här är friheten större än i de länder som tonåringarna på transitboendet flytt från. Här finns ingen diktatur, inga krig. Här växer tonåringar upp utan erfarenheter av att anhöriga och vänner faller offer för förtryck, tortyr eller dödande kulor och bomber.

Här kan de andas ut, få den första erfarenheten av att leva i en demokrati. Här, i Vellinge kommun, kan de ta djupa andetag av den löftesrika lantluften och kanske våga lita på att allt kommer att ordna sig. Här kan de stå vid stranden och omfamnas av frihetens havsbris. Här kan de röra sig fritt genom landskap av tall och ljung och kanske våga slappna av, våga känna tillit.

Och för dem, som fått en första fristad i ett demokratiskt land i Vellinge kommun, kommer devisen Här är friheten större att vara alldeles, alldeles sann.

Till stöd för Eva Gabrielsson

2009-11-01T22:00:00.000-08:00

Nu skrivs det om arvet efter Stieg Larsson igen. Svenska Dagbladet har intervjuat bland annat Eva Gabrielsson, hans efterlevande sambo.
Den som inte bara vill vänta och hoppas på en positiv lösning av denna absurda situation kan ta saken i egna händer och ge henne läsarhonorar direkt.

Tre norska Milleniumläsare har startat en hemsida till stöd för Eva Gabrielsson. Idén är lika enkel som genial; att man som läsare ger ett frivilligt arvode som går till Eva Gabrielsson. I Norge, liksom i bland annat Frankrike och Spanien, är upprördheten stor över den svenska sambolagens konsekvenser, som innebär att hon inte ärver något efter Stieg Larsson trots deras 30-åriga samboskap.
På den norska hemsidan www.supporteva.com finns information om varför stödaktionen startat, och hur man kan göra för att betala ett frivilligt arvode som går till Eva Gabrielsson.

Hemsidans upphovsmän föreslår tre olika honorarsnivåer. Är man irriterad över hur Eva Gabrielsson behandlats, sätter man in tjugo kronor per bok i Milleniumserien man läst. Är man upprörd sätter man in femtio och är man förbannad sätter man in hundra.

Hemsidans upphovsmän betonar att det viktiga inte är beloppens storlek, utan handlingen som sådan. Tänk om så bara en tiondel av alla som läst Milleniumböckerna i Norden gjorde slag i saken. Här är en ypperlig tillfällighet att skipa åtminstone en gnutta rättvisa, åtminstone på ett symboliskt plan - och om tillräckligt många är med även på ett ekonomiskt.

Fler texter om barns rätt till integritet

2009-10-23T21:34:00.000-07:00

På DN Debatt idag har Kattis Ahlström ett långt välskrivet inlägg om att barnens rättigheter åsidosätts i Ett fall för Louise och andra tv-program av liknande karaktär.

Kattis Ahlström skräder inte orden; hon är tuffare än jag var i min krönika och använder sin pondus i form av erfarenheter som tv-programledare och förespråkare för barnens rättigheter.

PS
Maria Näslund i Expressen snuddar också vid ämnet (men går vidare ganska raskt)

Zaida Catalan gör likadant i sin blogg, där hon också hänvisar till en debattartikel hon skrivit om Louise Hallins syn på föräldrarnas delaktighet i barnuppfostran.

Stadsdelsförändringar och gentrifiering

2009-10-23T08:39:00.000-07:00

Att min senaste krönika i Efter Arbetet höll på att bli alldeles för lång beror inte bara på min tendens att göra utvikningar, utan främst på att ämnet är outtömligt.

Stadsdelsförändringar och gentrifiering - det går liksom inte att prata färdigt om. Jag hann bara med en liten gnutta av allt det jag ville säga.
Så den här texten (som alltså är identisk med min krönika, som ännu inte finns i Efter Arbetets nätupplaga) är att betrakta som en av flera delar i ett ämne jag redan skrivit om och kommer att återkomma till:

Jag gillar att bo i en stadsdel där jag möter människor i alla åldrar av alla olika slags bakgrund. Men den sortens stadsdelar blir färre och färre. Det där med integration i boendemiljön verkar nästan vara något som samhället har gett upp. Jag vet inte varför. Jag är övertygad om att det är berikande både för enskilda individer och för hela staden och samhället.

Gentrifiering är ett ord som beskriver det som händer när en stadsdel börjar byta befolkning och fler och fler med bättre ekonomi än de som bott där tidigare flyttar in, och de med mindre ekonomiska resurser flyttar därifrån. Om detta händer i stor skala blir staden mer segregerad och förlorar mycket av sin kvalitet i form av mångfald och variation. Folk kommer att bo i stadsdelar där alla har samma socioekonomiska bakgrund. De som har det annorlunda ställt blir främmande individer som bor långt därifrån, handlar i andra affärer, har sina barn på andra dagis och skolor, går på andra vårdcentraler. Man kommer inte att mötas i vardagen på samma sätt.

När en gentrifieringsprocess inleds, är det inte bara befolkningen som förändras. Andra förändringar sker också, och de hänger alla ihop med varandra. Många gör det enkelt för sig och kallar allt som verkar leda till en snofsigare stadsdel för gentrifiering.

Möllevången i Malmö har blivit ett aktuellt exempel i diskussionen om gentrifiering. Det är den innerstadsstadsdel i en storstad i Sverige som har mest blandad befolkningssammansättning och den är just nu i en slags förändringsprocess. Det är inte bara det att andelen äldre minskar och andelen studenter ökar. Här finns andra tendenser som måste uppmärksammas.

Samtidigt är det viktigt att inte tolka varje enskild företeelse som ett tecken på en tendens. Ett exempel på detta är när en 7-11-butik öppnade nära Möllevången för en del år sen. Några krossade skyltfönstret som en protest mot gentrifiering. Aktionen var inte bara plump och taskig mot den stackars franchiseförtagaren som säkert inte gjorde feta förtjänster. Den var också totalt missriktad och visar på en historielöshet hos utförarna. För redan på 80-talet fanns det nämligen en 7-11-butik på självaste Möllevångstorget utan att detta ledde till minsta gnutta gentrifiering.

Ett annat problem är att det ibland blir lite Peter-och-vargen-effekt. Man ropar om faran som reell innan den finns. Så var det för knappt tio år sen, när en gruppering trumpetade ut ett budskap om att Möllevången höll på att lyxrenoveras. Men en betydligt påtagligare realitet just då var de oseriösa fastighetsägare som inte underhöll sina fastigheter alls; som underlät att byta trasiga spisar eller åtgärda mögel. Då blir inte budskapet om lyxrenovering trovärdigt och väldigt få känner igen sig i det.

Det är inte bara bland de som protesterar mot gentrifiering som det finns förenklingar och tanklöshet. Bland de som förespråkar eller i alla fall inte försöker hindra gentrifiering finns personer som rycker på axlarna och säger att det är så krafterna är och det kan vi inte göra något åt, vi måste bara följa med. Och med sin passiva inställning påskyndar de en stadsdels förändring. Om man nu förespråkar gentrifiering är det en sak. Men om man inte tycker att det är önskvärt duger inte den inställningen. Jag vet inte något annat område inom samhället där man använder sig av denna låt-gå-jargong. Om det finns tendenser i samhället som inte är önskvärda försöker man väl möta dem med insatser för att skapa det slags samhälle man vill ha?

Så, om vi menar allvar med att vi vill ha integrerade städer måste vi undersöka vilka mekanismer som bromsar respektive påskyndar en gentrifiering. Samtidigt måste vi också utveckla ett varierat bostadsbestånd i våra stadsdelar.

Arbetet med att skapa integrerade stadsdelar måste ske metodiskt och systematiskt, med kunskap från forskningen och med inspiration från andra länder. Detta ansvar vilar tyngst på tjänstemän, politiker, fastighetsägare och andra som är parter i stadsdelsförändringar. Men det vilar även på oss som diskuterar ämnet och oss som bor i en stad. Vi är alla medskapare till samhällsutvecklingen – och därmed i viss mån även medansvariga.

Barn som objekt i media utan integritetsskydd

2009-10-21T21:54:00.000-07:00

Idag (torsdag 22 okt - fel datum visas här ovanför) har jag en krönika i Sydsvenskans Kultur för unga.
Den har inte hamnat i nättidningen (än i alla fall) så istället för att länka lägger jag in den här, och passar på att ta en något längre variant än den som fick plats i papperstidningen:

För några år sen fanns det ett underhållningsprogram i tv där vuxna skulle lista ut ett ord med hjälp av barns förklaringar. Barnens medverkan bestod i korta inspelade klipp som åtföljdes av roade skratt från de vuxna, både studiopubliken och de som deltog i tävlingen. Oftast kunde de vuxna inte lista ut vad barnen menade. Och trots att det ibland bedyrades från vuxet håll; programledaren eller deltagarna, hur finurliga och påhittiga barnen var, så tyckte jag att det främsta intrycket från programmet ändå var att de vuxna skrattade åt barnen. Jag är inte säker på att de barn som deltog var införstådda med att de skulle agera gulliga statister som man säger ”Åh” åt med ett alldeles särskilt tonfall.

Jag kommer att tänka på det programmet nu, när tv-kanalerna turas om att ha olika terapisamtal med och om familjer. Tidigare var det TV4 som hade psykoterapeuten Louise Hallin i Nyhetsmorgon som tillgänglig telefonexpert. I det program jag hörde ringde en mamma in och ville ha råd om sin elvaåriga dotter och de aktuella problem mamman tyckte fanns i relationen.

Om mamman ifråga inte bodde helt isolerat och i sällskap med andra är helt stum, är det inte otroligt att någon som känner henne eller dottern hörde programmet. Hur kul är det att vara 11 år och veta att ens förälder – även om det är i all välmening och önskan om att bli en bättre förälder- har pratat om en i detta sammanhanget i ett rikstäckande medium?

Nu har TV 4 slutat med telefonrådgivningen och istället har experten Louise Hallin flyttat till SVT och programmet Ett fall för Louise. Utgångspunkten är lovvärd – det är föräldrarna som ska ändra förhållningssätt och utvecklas – det är inte barnen det är fel på.

Ändå är det något som blir väldigt fel när barn blottas i tv-rutan i känsliga situationer. Vilken möjlighet har de medverkande barnen att förutse hur de i efterhand och framöver kommer att uppleva det att de har varit med i tv och pratat om sitt inre, om sin sårbarhet?

Hur respektfulla experterna och reportageteamet än är, så är ju tv-kameran ändå där, registrerar och kablar ut. Att alla tv-tittare är respektfulla finns ingen garanti för.

Det är naturligtvis stor skillnad mellan underhållningsprogram som ska locka till skratt och den här trenden med terapeutiska reportage med små gnuttor inslag av förväntat fängslande dokusåpa. Men det finns också likheter. Och det handlar om att barn används för att göra bra tv-program.

I fallet med underhållningsprogrammet är det ren och skär objektifiering och exotisering. I fallet med terapiprogrammen finns det ett närmande och förhoppningsvis alltid en respekt i bemötandet (nu bortser jag från avarter som Nannyprogrammen).

Men ändå. Det normala när det gäller terapi är att värna om integriteten hos den som ingår i en terapeutisk situation. Om vuxna väljer att avstå från det, är det upp till dem. Men frågan är i vilken mån barnen har valt och i vilken mån de har haft möjlighet att överblicka eventuella konsekvenser av att delta.

Ett rimligt alternativ för att respektera barns rätt till integritet hade varit att röstförvränga föräldrar som ringer in och berättar om de problem de har med sina barn, och att låta skådespelare spela familjerna i den serie SVT nu har dragit igång. Men det kanske inte anses som lika lockande tv?

föräldrars och samhällets upprätthållande av segregation

2009-10-16T23:21:00.000-07:00

Federico Rodriguez Moreno tar upp ett viktigt ämne i sin lördagskrönika i Sydsvenskan.

Det handlar om vuxna som bor i stadsdelar med heterogen befolkningssammansättning tills de får barn. Sen sätter de barnen på förskolor eller skolor som inte speglar befolkningssammansättningen där de bor, eller så flyttar de till en stadsdel med rykte om bättre förskolor och skolor, där befolkningssammansättningen ser helt annorlunda ut. Federico Moreno frågar sig i krönikan hur vi någonsin ska få ett integrerat samhälle om föräldrar segregerar barnen.

Naturligtvis finns det väldigt logiska förklaringar till dessa föräldrars agerande. En del gör den traditionella boendekarriären - flyttar till bostad med uteplats eller trädgård för att man vill kunna släppa ut den lilla på egen gräsmatta. Andra väljer aktivt vissa typer av förskolor och skolor och väljer därmed också aktivt bort andra, som man inte tycker håller måttet för att man vill ha en annan pedagogik eller bättre standard. Åter andra väljer bort en stadsdel som man tycker är för otrygg för barn, och flyttar till hyres- eller bostadsrättslägenhet i någon annan stadsdel.

Men oavsett dessa logiska förklaringar så blir effekten just den Federico Moreno beskriver. Och det är inte bra.

Problemet man står inför som småbarnsförälder är att när det gäller förskolor kan man till exempel inte välja både Montessori eller föräldrakooperativ och ett dagis där barnsammansättningen motsvarar befolkningssammansättningen i en heterogen stadsdel, eller i Malmö, för den delen. Så då måste man välja något av det. Vilket är viktigast? Att barnet får gå i en barngrupp som speglar hur samhället ser ut eller att barnet får utveckla motoriken och hälsan på ur och skur dagiset, eller att föräldrarna har inflytande, som på ett föräldrakooperativ? Det är inget enkelt val.
Det är synd och skam att man inte kan välja båda delarna.

När min dotter var två och ett halvt började hon på dagis; ett slitet litet kommunalt dagis på Östra Sorgenfri. Miljön var så bedrövlig att när vi hade varit där och tittat innan hon skulle börja, så gick jag hem och grät och slog ilsket i dörrar, svor högt och var kort sagt mycket upprörd. Skulle min dotter gå där? Vi hade inte haft en tanke på att välja dagis, vi stod bara i den vanliga kön. Och nu ångrade jag alltså detta bittert. Så småningom renoverades dagiset och den fysiska miljön blev bättre. Barngruppen motsvarade befolkningssammansättningen på Möllevången, och väl i hela Södra Innerstaden. Barngruppen var trygg och min dotter trivdes. Jag önskade inom mig att de skulle gå på kulturevenemang oftare, vara i naturen oftare, inte se på videofilm på fredagar, och det kunde göra ont i mig att vistelsen på det sättet inte erbjöd mer stimulans. Men barngruppen var trygg, min dotter trivdes och hade många vänner.

När min dotter började skolan fanns ännu inte Möllevångsskolan (som jag började kämpa för när hon var fyra år). Istället var hon och andra Möllevångsbarn hänvisade till Sofielundsskolan som då var en uppseendeväckande stor skola med dåligt rykte.
1258 elever gick det på skolan när hon började. Politikerna tittade kallt på mig när jag ifrågasatte det lämpliga i detta och sa att det var inga problem.

Jag tyckte att det var problem. Ettorna fick äta lunch redan halv elva för att alla skulle hinna äta. Fritidspersonalen stod och grät på föräldramötet över arbetssituationen; nästan 60 barn på en enda avdelning. När man kom dit och skulle hämta sitt barn hade man tur om den i personalen man frågade ens visste att det fanns något barn som hette så och vem det var. Nästan dagligen var det bråk på skolgården på morgnarna utan att någon lärare såg (jag som ensam vuxen avvärjde jag vet inte hur många slagsmål). Miljön var torftig, både på skolgården och i skolan. Den andades tristess och nedgången verksamhet. Barn som behövde extrahjälp fick sitta i korridoren för det fanns inga grupprum. Alla barn som enligt lärarna behövde svenska som andra språk fick det inte, för det fanns inte ekonomiska resurser. Men min dotters klass fungerade bra, hon hade några riktigt fantastiska lärare (och så några riktiga stolpskott också, men inte förrän i sjuan tack och lov, men illa nog ändå) och hon hade goda vänner.

Från början gick det flera barn med föräldrar födda i Sverige i hennes klass, men de försvann en efter en (de flesta hade försvunnit i god tid innan skolstarten, för de ville inte sätta sitt barn på den skolan). Till slut var det bara två kvar.
Och på gården där vi bodde flyttade barnfamiljerna, en efter en.

För varje gång som någon flyttade, ifrågasatte jag mitt eget val att bo kvar.
Jag blev ifrågasatt också av andra ibland, men det var lättare, för det var folk med fördomar om miljön på Möllevången. Det hade jag massor med svar på. Men när andra flyttar till något som de tycker är bättre, och man samtidigt själv är medveten om de brister som finns, då är det svårt.

Till slut, när min dotter gick i åttan, fick hon börja på den nybyggda och helt färdiga Möllevångsskolan. Det var som en dröm. Nya fräscha lokaler med ny ändamålsenlig utrustning. Både hon och jag uppskattade det så mycket. Men det var många års väntan på en miljö som borde vara alla barn förunnat att ha i skolan, oavsett i vilken stadsdel man bor.

Nu går min dotter på gymnasiet. I hennes klass finns det både ungdomar som har föräldrar som är födda i Sverige och ungdomar som har föräldrar födda i andra länder. Klassammansättningen verkar spegla Malmös befolkning väl. Så borde det vara i alla dagisgrupper och skolklasser.

Vad som behövs är naturligtvis att alla skolor och förskolor oavsett var de ligger erbjuder trygga, inspirerande, lärande, kreativa, inbjudande, lustfyllda miljöer. Och att förskolor med särskild pedagogik och föräldrakooperativ blir bättre på att marknadsföra sig så att även de som inte känner till verksamheterna från början får reda på att de finns och kan välja dem för sina barn.

Ansvaret vilar alltså både på samhället i stort, som måste avsätta tillräckligt med budget för att alla förskolor och skolor ska uppfattas som lika bra, och på enskilda förskolor att balansera upp det som kanske är deras brist - om det sen är att nå ut till alla föräldrar, eller ha en ur- och skur-dag i veckan, eller anstränga sig och gå till Konsthallens skapande verkstad och oftare nappa på att hänga med på teater.
Men det vilar också på alla föräldrar att efterfråga båda delarna - både barngrupper med en sammansättning som motsvarar Malmös befolkning - och det där lilla extra som man är ute efter; inflytande, pedagogik, natur eller kultur eller vad det nu är.

på jakt efter ny bostad del 1

2009-09-27T12:39:00.000-07:00

En visningslägenhet i nyproducerat bestånd i Sibbarp. Visningsvärden säger att det ska bli likadana högblanka grå köksluckor i den lägenhet vi har anmält intresse på. Eftersom han uttrycker det i futurum inser jag att köksinredningen inte är monterad än och ser chansen att slippa den jämrans grå färgen. "Då kanske man kan få välja färg själv?" säger jag förhoppningsfullt. Men det kan man inte. Det ska vara gråa kök i varenda lägenhet.
Längst tid ägnar jag åt att inspektera uteplatsen. Det var ju den som lockade. Vanliga grå cementplattor bildar markbeläggning. En vit mur omgärdar den lilla ytan som känns mer som en instängslad barnhage än en fri uteyta. Min nästa ännu mer förhoppningsfulla fråga är om man får peta upp några av plattorna och peta ner växter istället. Det får man inte. Då undrar jag om man får plantera på gräsmattan intill istället, den biten som är utanför ens lägenhet. Det får man inte heller. "Men man får gärna sitta där" säger visningsvärden.
Vi låter inte vår intresseanmälan kvarstå. I det här exemplet på nybygge finns bara standardisering (som inte ens är i vår smak) och ingen flexibilitet för boendes egna önskemål om en god boendemiljö. Då är till och med en gammal sliten hyreslägenhet bättre. Där kan man åtminstone välja köksluckor själv mot ett tillägg på hyran och få plantera på gården.

Möllevångens förändring

2009-09-27T01:23:00.000-07:00

I Efter arbetet häromveckan hade jag en krönika om Möllevången och dess förändring.
I min nästa krönika kommer jag att fortsätta på det här ämnet. Det finns mycket som behöver sägas. Det handlar om den sortens förändringar som brukar komma i kölvattnet av en inledande gentrifiering. Och det handlar också om att diskutera vad som är gentrifiering och om det sker eller inte. För här finns missförstånd och felaktigheter som behöver redas ut. Det jag inte får plats med i krönikan återkommer jag till i bloggen.

Tillbaka till bloggen

2009-06-25T22:44:00.001-07:00

Jag tänkte återuppväcka den här bloggen igen. Kommer kanske inte att skriva ofta, men oftare. Och betydligt mer regelbundet.

Återkommer under dagen eller helgen med några tillägg till min senaste krönika i tidningen Efter arbetet. Då ska jag förklara varför jag tar mig an något så banalt som att visa min negativa och uppgivna inställning till hög volym på andras musikanläggningar nattetid.

landmärke på Rosengård

2009-04-24T22:26:00.000-07:00

På entreprenörsdagarna på Rosengård igår presenterade Drömmarnas Hus planer på ett landmärke i form av ett innovations- och utbildningscentrum i stadsdelen.

Att bygga landmärken som ett sätt att skapa positiv uppmärksamhet i en stadsdel är inte nytt. Det intressanta med Drömmarnas Hus förslag är att det i huvudsak bygger på en behovsanalys av ett antal önskvärda funktioner i stadsdelen, snarare än en fantasi om uppseendeväckande former. Att man sedan precis som alla andra som fantiserar om landmärken som väcker uppmärksamhet, önskar sig en spektakulär form och högklassig arkitektur, är ingenting som förvånar.

Så vilka är då de behov man vill fylla? En lokal som tar minst 500 besökare för att möjliggöra större arrangemang i Rosengård. Ett bibliotek med ungas egna produktioner. En samlingsplats för all den forskning som pågår på Rosengård för att skapa samordning och också som ett sätt för forskningen att ge tillbaka något till Rosengård. Foskarskola, arbetstillfällen, utbildningar. Och så allt det vanliga. Café, mötesplatser, kontor, kurslokaler.

Pia Kinhult, Region Skåne, deltog i presentationen och tyckte inte att lågkonjunkturen ska avskräcka från att våga satsa. Hon jämförde med den ekonomiska krisen i början på 90-talet och påminde om att det var då beslutet togs om Öresundsbron, och vad det ledde till när det gällde framtidstro för Malmö och regionen.

I den framtagna förprojekteringen som Drömmarnas Hus gjort på uppdrag av kommunstyrelsen i Malmö, styrker man argumentationen för huset via positiva och bekräftande citat från ett brett spektrum samarbetspartners. Det tycks som om vissa idéer är så rätt att det helt enkelt inte finns några motståndare till dem.
Det innebär tyvärr inte alltid att de kan genomföras.

Den krassa frågan om finansiering sätter alltför ofta krokben för just nyskapande satsningar i miljonprogramområden. Det visar Hassan Hosseini-Kaladjahi i sin rapport Stora fiskar äter fortfarande små fiskar, som analyserar projekt i Botkyrka kommun under Storstadssatsningen. De förslag som inbegrep besöksnäring och näringsliv dissades som för dyra. Istället satsade man på det man var van vid. Arbetslöshetsprojekt, språkträning, lite fysisk förnyelse, medborgardialog och sociala satsningar. Inget fel i det, men hitintills borde vi ha lärt oss i Sverige att det inte räcker.

Alla delar av staden måste få ta del av stadens samlade omsorg och möjligheter till utveckling. Måtte aktörer i Malmö dra lärdom av detta. Drömmarnas Hus är hur som helst förhoppningsfulla. De har dialog med en presumtiv finansiär och pratar om att sätta spaden i jorden 2010.

Hela staden

2009-01-06T13:26:00.000-08:00

Varje stad borde visa kontinuerlig omsorg om stadens alla delar. En slags stadsmässig hälsoundersökning. Med jämna mellanrum skulle stadens olika delar gås igenom. På så sätt skulle utvecklingsarbeten inte bli stigmatiserande, därför att det skulle vara något självklart. En omsorg. Och tanken och vissheten bakom den omsorgen skulle självfallet vara att bara om stadens alla delar mår bra, mår staden som helhet bra.

önskelistor, enkäter och botrendsrapporter

2008-11-06T21:13:00.000-08:00

Konsultföretaget Tyréns Temaplan har fått stor uppmärksamhet för sin rapport Botrender 08. På sin hemsida påstår företaget att En av tre svenskar efterfrågar inhägnade bostadsområden, så kallade ”gated communities”

Massmedia har hakat på och basunerat ut budskapet som fått framstå som en sanning. Men sanningen är, att detta att ”efterfråga” gated communities inte är samma sak som att i en enkät svara ja på en illa ställd fråga och ett lika illaformulerat svarsalternativ om den ideala bostaden. Att efterfråga är en aktiv handling. Att kryssa för ett färdigformulerat svarsalternativ innebär inte samma mått av aktivt agerande.

När Tyréns Temaplan frågar: ”Hur skulle du önska att din ideala bostad/situation var?” lyder det uppmärksammade svarsalternativet: ”Ett extra säkert område, till exempel inhägnat med portkod/lås för att komma in på området”
Problemen här är två. Det ena är att Tyréns temaplan efterfrågar fantasier. ”önska” och ”ideala” öppnar fältet fritt att fantisera. För egen del kan jag i fantasifulla stunder önska mig såväl en 150 kvadratmeter stor sommarbostad vid havet med vinterträdgård som en central sexrummare med öppen spis, balkonger, egen uteplats, kompost, tyst och lugnt läge men ändå livfullt och myllrigt stadsliv, men det betyder inte att jag efterfrågar sådana bostäder.

Det andra problemet är att Tyréns genom sitt svarsalternativ påstår att ett område är extra säkert om det till exempel är ”inhägnat med portkod/lås för att komma in på området”. (Låt oss frångå den taffliga formuleringsförmågan som i sig sänker seriositetsvärdet -för inte kan ett område vara inhägnat med portkod?) Tyréns genom har med denna formulering gjort om en subjektiv värdering – att ett inhägnat område är säkert – till ett objektivt påstående.

Man erbjuder inget svarsalternativ som beskriver en boendemiljö som är trygg utan att den är inhägnad. Vill man kryssa i något som förmedlar att man uppskattar en trygg och säker boendemiljö, är man alltså hänvisad till påstående.

Trist. Trist är också att Tyréns i svarsalternativet helt bortser från det som alla stadsplanerare vet idag – att det finns betydligt fler och bättre sätt att jobba med säkerhet och trygghet än att erbjuda inhägnader och lås om man vill skapa trygga och säkra boendemiljöer. Man väljer att exemplifiera med något som man sedan i analysen tolkar som gated communities. Frågan är hur de svarande har uppfattat frågan så.
När Tyréns väljer orden ”inhägnat” och ”lås” som nyckelord förmedlar de en ack så fattig syn på vad samhällsplanerare kan uträtta. Vad värre är – är fler svarsalternativ så illa formulerade, kan de i kombination med frågeställningen – inte förmedla en korrekt bild av vad de tillfrågade verkligen efterfrågar för slags boendemiljöer. Detta är allvarligt. Särskilt som man kan förmoda att Tyréns Temaplan vill presentera sin rapport för fastighetsägare och stadsplanerare och få dem att tro att det är så här befolkningen vill bo.

(En kortare variant av denna text publiceras idag på Kultursidan i Sydsvenskan)

Bilden av en stadsdel: Rörsjöstaden

2008-10-06T12:07:00.000-07:00

I slutet på åttiotalet och med den dåvarande plötsliga hypen för bostadsrätter som bästa dragare, växte Rörsjöstaden så det knakade. Dess geografiska omfång svällde och svällde. Åtminstone om man fick tro mäklarna. För inte bara Rörsjöstaden var Rörsjöstaden utan allt som angränsade till Rörsjöstaden var Rörsjöstaden. Och kanske kunde allt som angränsade till allt som angränsade till Rörsjöstaden också ha blivit Rörsjöstaden, om inte trenden så småningom hade mattats och Malmö hade fått fler nya älsklingsområden.

Rörsjöstadens hipphetsfaktor hade förstås inte varit möjlig om Kungsgatan fortfarande hade varit ett prostitutionsstråk. Men sextrafiken hade flyttat några kvarter söderut, Kungsgatan hade haft sin karantän och riskerade inte längre smitta ner stadsdelen med dåligt rykte, och kunde därför nu i mäklarannonserna lyftas fram som paradgata. Tur det, för den andra paradgatan, den betydligt mindre S:t Pauli Kyrkogata var liksom för liten att vara den enda finaste gatan. Vips så hade Rörsjöstaden två pärlor, något som kunde hypas lite extra och i sin tur smitta av sig positivt på hela Rörsjöhypen.

Jag bodde i Rörsjöstaden mellan 1984 och 1987. På vår gård fanns ungdomar med och utan arbeten och studier, en revisorfirma, några familjer, några ensamstående. Några stack ut från mängden på ett charmerande sätt, som operasångaren som övade för öppet fönster och trumpetaren, oerhört skicklig. Några andra gjorde det av mindre positiva skäl; för att de var kriminella eller knarkare, eller både och.

Mäklarannonserna hade inte funkat på gården där jag bodde, inte då. Det stämde liksom inte med den frekventa knarkförsäljningen, de otäcka lägenhetsbråken och andra obehagliga incidenter, hur trevligt det än var mellan varven.

Dessa annonser om vita linjen och stuckatur, där det alltid stolt utropades Rörsjöstaden!!! i sig spelade tveklöst en stor roll när det gällde hur bilden av Rörsjöstaden förändrades. Tänk att varje söndag mötas av ett stort antal texter i morgontidningen – må vara betalda – som beskriver det positiva med en stadsdel. Det här var dessutom i princip de enda tidningssidor där Rörsjöstaden beskrevs som stadsdel. Väldigt få faktorer, företeelser och händelser i stadsdelen tilldrog sig medias uppmärksamhet. Den enda bild som vecka efter vecka förmedlades av Rörsjöstaden i tryckta medier var hur hippt och rätt det var att bo där. Och mest rätt var det att bo på Kungsgatan eller S:t Pauli Kyrkogata.

Men det fanns fortfarande ett hot mot de idylliska beskrivningarna. Rörsjöparken och det angränsande Värnhemsområdet. Här trängde sig en annan verklighet på, betydligt hårdare, lite sluddrande, och ibland så störande som gården där jag bodde. Ändå har bilden av Rörsjöstaden som hipp och idyllisk stadsdel aldrig solkats ner av detta. Man undkommer det genom att låtsas som om detta inte är Rörsjöstaden. Den mentala beskrivningen gör att det som anses negativt lite svävande förläggs till Värnhemsområdet. Den enda platsen i Rörsjöstaden som tillåts härbärgera negativa epitet är Rörsjöparken, men så ligger den liksom vid sidan om stadsdelen och hör därför nästan inte dit.

När boomen för Rörsjöstaden började, fanns redan ett stort antal bostadsrätter. Det i sig gjorde hypen så stark. Marknaden var stor, redan från början och priserna steg snabbt. Det här var naturligtvis ingenting unikt för Rörsjöstaden; prisstegringen skedde överallt. Det som var unikt med Rörsjöstaden var att boomen på bostadsrätter sammanföll med den i senmodern tid första möjliga hypen av stadsdelen.

Nu är mäklarnas vårrusiga upptäcktstid är förbi. Bostadsrättsannonserna är fortfarande lika positiva men den ivriga yuppiklangen från åttiotalet har ersatts av sobrare beskrivningar. Och om bilden av stadsdelen svajar, är det mellan hippt och idylliskt. Låt mig gissa att det landar i ett stabilt mellanläge.

samtal om gentrifiering på konsthallen i kväll

2008-10-01T09:49:00.000-07:00

Ikväll medverkar jag i samtalsforumet spik på Konsthallen. Temat är gentrifiering.
Texter om detta kommer efter hand att läggas ut här på bloggen.

tips till hyresrättsfastighetsägare, del 1

2008-09-07T11:50:00.000-07:00

Ibland tycker jag att hyresrätten som boendeform utvecklas rätt så långsamt.
Med några små enkla insatser skulle hyresrätten kunna vinna åtskilligt i popularitet. Det skulle inte kräva särskilt mycket och det skulle väsentligt öka attraktiviteten för lägenhetsbeståndet.

Jag vill dela med mig av mina önskemål och idéer och jag hoppas att det finns fastighetsägare som nappar och bums sätter igång att genomföra dem!

Det första jag skulle göra om jag var fastighetsägare, skulle vara att se till att alla lägenheter urustades med rejäla skafferier. Dessa meningslösa överskåp ovanpå kyl och frys är inget alternativ. Inte heller de små ynkliga överskåp som brukar finnas i närheten av köksspisen.

Att lasta in mat i de där skåpen går till en viss grad. Problemet är bara att de är omöjliga att hitta sen, särskilt om man lastat in dem i skåpen ovanpå kyl och frys. Det är bara produkterna längst fram som syns, såvida man inte släpar fram en stol och ställer sig och spejar in.

Att storhandla blir meningslöst. Lagrar man torrvaror i mängd blir det på bekostnad av antalet sorters produkter man vill få plats med.

Jag har nyss kommit hem efter två relativt modesta inköpsrundor. Maten jag har köpt har jag knappt plats att förvara i skåpen. Och om jag knölar in den i överskåpen vet jag att det blir svårt att hitta den sen.

Rejäla skafferier finns i hur många bostadsrättslägenheter och villor som helst. Men det är ingenting som säger att det inte skulle kunna gå att ha rejäla skafferier i massor med lägenheter. På något konstigt sätt har det bara blivit så att det saknas. Jag har bott i åtta olika hyreslägenheter från olika epoker på olika ställen. Inte en enda har haft ett skafferi värt namnet.
Alla köper mat. Alla äter. Alla vill ha någonstans att ha sin mat. Ett skafferi borde höra till grundinredningen för varje lägenhet.

varje stad borde ha en bopool

2008-09-03T13:24:00.001-07:00

I varje större stad borde det finnas en bostadspool. Bostadspoolen skulle bestå av en pott bostäder som var belägna i olika stadsdelar. Dessa bostäder skulle finnas tillgängliga för fastighetsägare, tjänstemän, politiker och invånare som ville lära känna en annan del av staden. Man skulle kunna provbo i en helg eller en vecka eller kanske en månad, beroende på syftet.

Bostäderna skulle marknadsföras gentemot invånare genom att vädja till deras nyfikenhet. Motprestationen skulle vara att man skrev dagbok om hur man upplevde boendemiljön.

För tjänstemän, politiker, fastighetsägare och andra sakkunniga som jobbade med stadsutveckling skulle det vara obligatoriskt att provbo bostäder i bostadspoolens sortiment, som ett sätt att bättre lära känna flera delar av staden.

I städer med bostadsbrist kan det te sig oetiskt att upplåta bostäder till den här formen av icke nödvändigt boende. Då kunde man passa på att använda lägenheter som i glapp mellan renovering och inflyttning var lediga.

Och om man tänker långsiktigt på det hela, skulle det finnas en samhällsvinst och på sätt och vis vara en annan form av nödvändigt boende. För ju bättre alla som jobbar med staden lär känna staden, desto bättre jobb tror jag att de gör.

Alla de delar av staden som är någon invånares boendemiljö är det en plikt att lära känna och förstå sig på som boendemiljö.

Bostäderna som ingick i poolen skulle vara belägna i alla stadens delar. Alla.

Vi måste förstå oss på delarna, hur de förhåller sig till varandra och staden som helhet, och vi måste förstå oss på helheten som sådan. Det här skulle vara ett steg på vägen.

Det offentliga rummet som boendemiljö

2008-09-03T12:59:00.000-07:00

Förra veckan medverkade jag på Bostadsuniversitetet med ett föredrag om det offentliga rummet som boendemiljö.

Representanter från kommunala bostadsbolag och andra fastighetsägare lyssnade och inflikade med sina reflektioner och synpunkter. Jag kommer att återkomma till det temat här på bloggen därför att jag tycker att det är angeläget i alla former av samtal som rör lokalt utvecklingsarbete.

Som tema betraktat har det varit en av mina centrala utgångspunkter under de år jag arbetat med stadsutveckling.

Men nu till något helt annat.

Möllevången på Aktuellt ikväll

2008-08-07T08:29:00.000-07:00

Jag har en del jag skulle vilja säga om Möllevången och risken för gentrifiering. Visserligen lär jag skymta förbi i Aktuellt ikväll, där man uppmärksammar ämnet, men jag gissar att det bara är 30-40 sekunder och hur duktiga journalisterna än är på att klippa, lär de inte få med allt som jag tyckte var viktigt att säga på den korta tiden. Så jag återkommer.

Så länge kan jag hänvisa till Sydsvenskans artikelserie i ämnet där Julia Svensson skrev om Malmö.

konst i det offentliga rummet

2008-07-15T13:33:00.000-07:00

Som lite uppmjukning efter lång paus fuskstartar jag med att länka till en text jag hade i Sydsvenskan idag. Kulturred frågade mig och ett tjugotal andra skribenter om vi ville vara med i deras sommarserie "Kolla, kolla!" som handlar om konst i det offentliga rummet. Personliga texter skulle det vara.

Jag tog för givet att jag skulle skriva om gatukonst och boende som medskapare till kultur i det offentliga rummet, men den text som rann ur mig var till min förvåning istället mina sent påkomna lovord till Monica Goras skulpturer i Pildammsparken.
Detta är offentlig konst när den är som bäst. Lockar både syn och känsel. Är beröringsvänlig. Går att tolka på många olika sätt. Upplevs på olika vis olika tider på dygnet. Få konstverk i Malmös offentliga rum är vad jag vet så använda, lockar så många att närma sig.

Att följa "Kolla, kolla!" är förresten en schysst form av guidning till konst i Malmö.

Nu har jag startat eget

2008-07-15T13:10:00.000-07:00

Jag är visserligen fortfarande anställd som projektledare för ett lokalt utvecklingsarbete i Helsingborg, men jag har ändå bestämt mig för att starta eget. Det går inte att vänta längre, det blir så krångligt varje gång jag blir tillfrågad om extrauppdrag.

Så - välkommen att anlita mig! I mån av tid och möjlighet åtar jag mig följande inom samhällsplanering och stadsutveckling (och andra relaterade områden)

- metodstöd och metodutveckling
- rådgivning
- föredrag
- processledaruppdrag / workshops
- strategiskt och analytiskt arbete
- skrivproduktion

Kontaktuppgifter kommer (men färsk hemsida dröjer, så bloggen är min hemsida än så länge)

Återkomsten

2008-07-14T14:51:00.001-07:00

Nu återkommer jag till bloggvärlden. Eller rättare sagt imorgon.

När ljuset har slocknat

2008-02-17T22:56:00.000-08:00

Fler ska börja använda lågenergilampor önskas det. Men om samhället verkligen vill att så många som möjligt ska köpa den här produkten måste man också underlätta.

Det handlar inte bara om att underlätta för oss som konsumenter genom att göra produkten mer lättillgänglig och billigare. Det handlar också om att underlätta för oss när vi är användare.

När en lågenergilampa har slocknat för gott ska den återvinnas. Men var finns återvinningskärlen? I Malmö finns de bara på två ställen; de stora återvinningscentralerna i Bunkeflo och på Sjölunda.

När det gäller en vardagsprodukt som glödlampa borde det naturligtvis finnas kärl på närmare håll. Kärl för batterier finns på många gårdar där viss sopsortering finns. Nu är det dags att fixa fram behållare för trasiga lågenergilampor.

2007-12-17T23:02:00.001-08:00

Här har det varit en oförutsedd väldigt lång bloggpaus men jag är alldeles strax tillbaka, lika oregelbundet som tidigare. ;)

öppet seminarium torsdag 22 november kl 18.30 i Helsingborg

2007-11-20T09:22:00.000-08:00

Torsdagen den 22 november kl 18.30 ska jag hålla föredrag på Dunkers i Helsingborg. Det är Stadsbyggnadsförvaltningen som inbjuder till ett seminarium om framtidens Helsingborg.

Jag kommer att fokusera på möjligheterna med boendeperspektiv och det offentliga rummet i stadsutvecklingsarbete.

Joakim Andersson, ordf byggnadsnämnden, inleder seminariet. Ole Reiter är den andra föredragshållaren. Elisabeth Högdahl är moderator.

Efter föredragen blir det ett panelsamtal där Ole Andersson och Poul Witting deltar.

Svenska sommarvisor och barns vardagsverklighet

2007-11-17T05:19:00.000-08:00

Jag har en faiblesse för svenska sommarvisor. Jag tycker att de är så vackra. Jag lyssnar gärna på dem och jag gnolar hellre än bra, och är jag ensam hemma tar jag ut svängarna och sjunger Rönnerdahl eller något annat med stort engagemang.

När min dotter började skolan hände samma sak varje sommarskolavslutning. Alla dessa väldigt unga innerstadsstadsbor från en av Malmös mest resurssvaga stadsdelar sjöng de vackraste av våra vackra svenska sommarvisor och det var så fint att en lättrörd förälder som jag satt med en klump i halsen och tårblänk i ögonen under hela avslutningen.

Det var bara ett problem. Jag visste att nästan ingen av barnen hade någon egen relation till det som sångerna handlade om. De här barnen bodde inte på landet eller hade sommarstugor. De flesta av de här barnen kände inte ens folk på landet. Chansen att de hade gått omkring på en sommaräng eller vistats i närheten av kohagar var närmast obefintlig.

Barnen pådyvlades alltså ett kulturarv som inte hade med deras egen vardagsverklighet att göra.

Det kändes inte längre så himla rätt att höra dem sjunga "Det killar så skönt under foten min".

Okej, vad vill jag med detta? Stoppa utlärningen av svenska sommarvisor till barn som bor i resurssvaga stadsdelar och inte har någon egenupplevd erfarenhet av sommar på svenska landsbygden? Nej, det vore bra dumt.

Däremot önskar jag att varenda förskolelärare och lärare som lär ut de här vackra fina sångerna till nya barnkullar, först hyr en buss och åker ut på landet och kollar in en sommaräng och en kohage och en brygga och annat som det sjungs om. Stannar och picknickar och leker och gör det möjligt för barnen att erövra miljön och göra den till sin.

Att vuxna delar med sig inte bara av sångerna, utan också av det som sångerna handlar om.
Det är också största möjligheten att levandegöra sångerna och låta dem ha någon slags grad av meningsfullhet för dem som sjunger dem.

Men först och främst handlar det om respekt mot barnen. Jag vet att det inte är menat så, jag förstår att sånt här sker omedvetet, men det är respektlöst mot barn att bara lära dem sånger som handlar om en verklighet som man som vuxen känner till men som barnen inte känner till.

olika personer har olika definitioner, del 1

2007-11-11T13:53:00.000-08:00

Men det här med skräp är inget okontroversiellt ämne. Det blev jag varse en gång för några år sen när jag hamnade i en diskussion med en tjänsteman som ivrade för att Malmö skulle bli fritt från skräp.

Han förfasade sig över att folk tejpade upp lägenhet-sökes-lappar på lyktstolpar. Det tyckte han var en oerhörd nedskräpning och det ville han att man skulle kämpa för att få bukt med på Möllevången, för där var det mycket värre än på andra ställen.

Jag försökte förmedla min syn på det hela; att jag såg det som att det bara rörde sig om ett praktiskt sätt av boende och wannabe-Möllevångsbor att kommunicera med sin omgivning och att det kanske fanns angelägnare saker att hugga tag i. Men nej. Jag hade fel. Det var S K R Ä P. Det skulle bort. Det förslummade stadsdelen.

Då försökte jag förmedla att det är nog så att vi människor har lite olika syn på vad som är skräp och vad som förslummar.

Vi nådde inte varandra, den här tjänstemannen och jag. Inte nog med att vi hade olika syn på vad som var skräp och att vi hade olika syn på att man möjligen kunde ha olika syn. Vi hade dessutom olika syn på vilken vikt man bör tillmäta olika åtgärder.

En kort promenad

2007-11-11T13:37:00.000-08:00

Tidigare i kväll när jag gick Ängelholmsgatan fram märkte jag plötsligt att den såg så annorlunda ut mot vad den brukar. Det tog ett par minuter innan jag förstod vad det var.

Så insåg jag vad skillnaden bestod i. Det var inte skräpigt på marken! Trottoarerna var i princip tomma från skräp. Jag såg bara två minimala små skräp på flera meter.

Istället framträdde trottoarstenarna. Inte så att de är några sanslösa estetiska tilldragelser. Men det var rätt så häftigt att se dem. Att konstatera; Jaha, det här är trottoarstenarna på Ängelholmsgatan. Så ser de ut.

När jag fortsatte tänka på min nya upplevelse av Ängelholmsgatans trottoar, var det två saker jag gillade med det.

Det ena var insikten om att man hela tiden upplever sin omvärld, och även om man kanske inte är medveten om att man upplever miljön, så registrerar man den på något sätt. För inte har jag tänkt alla andra gånger när jag har gått längs Ängelholmsgatan att trottoarerna är skräpiga. Men nu; när jag möttes av en annorlunda syn, insåg jag att jag ju verkligen måste ha registrerat att det brukar se ut på ett annat sätt.

Det andra var upplevelsen i sig; att det var väldigt trivsamt.

Probleminventering och målformulering

2007-11-05T12:48:00.000-08:00

När boende engagerar sig i sin boendemiljö är det ofta utifrån grundfrågan "Hur ska en bra boendemiljö vara". Det är naturligtvis inget ämne man bestämmer sig för att utgå ifrån. Det bara blir så, helt naturligt.

Alla har sin subjektiva uppfattning om hur en bra boendemiljö ska vara. Men det är med den omedvetna måttstocken i tankarna som vi identifierar problem och möjligheter i vår boendemiljö.

Och det är en bra fråga att utgå ifrån. Särskilt som den aldrig tar slut. Det finns alltid nya vinklingar, nya aspekter och nya frågeställningar att fördjupa sig i.

Ofta börjar man med problemen. Det är de som syns, det är de som besvärar. Man gör en probleminventering av sin boendemiljö. Det är heller ingenting man gör medvetet. Inte på det sättet att man bestämmer sig för att "nu ska jag/vi inventera vilka problem som finns i boendemiljön/stadsdelen. Men det är det man gör.

När man har gjort en probleminventering är det möjligt att fortsätta med en målformulering; vad vill man? Hur vill man ha det istället? Och hur ska man nå dit?
Den här biten är lite svårare. Inte på det sättet att det inte finns idéer, för det gör det nästan alltid. Men det kan vara svårt att veta hur man ska gripa sig an möjligheterna.

När tjänstemän, fastighetsägare och andra möter boende som är i probleminventeringsfasen är det bra om de kan vara lyhörda bollplank i processen genom att dels lyssna intresserat till de problem som identifierats, dels efterfråga målformuleringar.

På det sättet får alla nya kunskap och det blir möjligt att gå vidare tillsammans och vidareutveckla boendemiljön.

en flamingo i fönstret

2007-10-23T13:43:00.000-07:00

I många år bodde jag på Simrishamnsgatan i Malmö. Mitt emot mig fanns det en lägenhet som stoltserade med en flamingo i fönstret. Jag gillade den där flamingon. Den plussade på min hemkänsla. Mitt hem, som var speciellt för mig av tusen andra anledningar, var också speciellt därför att jag hade prima utsikt över en plastflamingo.

Det märkliga var bara att den där flamingon vandrade från en lägenhet till en annan. Jag vägrar tro att det var två olika. Det måste ha varit samma. Om det var flamingoinnehavaren som flyttade till grannlägenheten eller om det var flamingon som lekte flyttfågel på egen hand vet jag inte. Men den bytte alltså plats. En period var den borta, och sen kom den tillbaka igen. Andrahandsuthyrning utan att flamingon ingick? Jag har ingen aning.
Allt jag vet är att när flamingon var tillbaka så konstaterade jag det glatt för mig själv. Att där var min flamingo.

Så småningom kunde jag se att flamingoinnehavet på vår gata hade ökat väsentligt. Ytterligare två lägenheter hade införskaffat dessa exotiska plastdjur. Jag bodde på en flamingogata!

När jag en period hamnade i en lägenhet där jag inte trivdes, införskaffade jag mig en egen flamingofågel. Jag hittade den i en liten butik och köpet av den blev en symbolisk besvärjelse att försöka återskapa en slags hemkänsla, inmuta en stolt trivsel. Jag ställde den i hörnfönstret för att den verkligen skulle äga lägenheten och blicka ut över gaturummet och suggerera fram känslan av ett hem.

När vi flyttade till nästa lägenhet där det var lätt att trivas, fick fågeln en lättare uppgift; att bara vara bärare av den trivsel vi hade uppnått; att vara minne och symbol för hemkänsla; en blinkning bakåt till det tidigare hemmet där vi hade trivts, och en blinkning framåt att upprätthålla den nya hemkänslan vi hade skaffat oss. Den var viktig den första tiden, som ett statement, som ett minne. Sen fick den vara kvar av gammal vana, även om vi klarade oss på egen hand. Nu är den solblekt och kanske har den tjänat oss länge nog. Jag vet inte. Jag vet bara att ibland är det den mest oväntade grej som väcker hemkänsla.

Tack till Anne Rosengren, projektledare och etnolog, som var den som en gång i tiden väckte mitt intresse för hemkänsla som ett begrepp värt att undersöka, vilket hon själv gjorde med besked i Malmöprojektet "Vad är det som gör att man känner sig hemma?" som också blev ett lyckat tema för den andra bomässan på Möllevången.

bo med barn i stan

2007-10-14T12:32:00.000-07:00

De där första åren som jag jobbade med Möllevången hände det att jag fick frågan "Hur kan du bo där med barn?".

Min dotter var liten då. Möllevången var en stadsdel med dåligt rykte. Kriminaliteten var hög, narkotikabrottsligheten något i hästväg.

När folk ifrågasatte mitt val av boendemiljö för mig och min dotter brukade jag berätta om vår gård. Jag berättade hur min dotter drog upp rullgardinen på morgon, ställde sig vid fönstret och tittade ut och sa "Hugo är ute, jag går ut på gården och leker." På den gården där vi bodde fanns det ungefär 50 barn i olika åldrar. Det fanns alltid lekkamrater nära till hands. Om sånt berättade jag. Och om hagtornsträdet på gården, om stockrosorna, om lavendeln.

Jag tyckte att jag gav min dotter en underbar boendemiljö på många sätt. Hon bodde på en grönskande gård i en livfull stadsdel mitt i stan. Och jag vägrade gå med på att vi skulle behöva byta plats att bo på bara för att det fanns vissa problem. Det fanns ju för sjutton fördelar också! Massor med fördelar. Jag ville hellre tro att det skulle gå att göra något åt det som inte var bra i boendemiljön.

"bra" boendemiljö

2007-10-14T12:18:00.000-07:00

När jag började engagera mig i boendemiljöfrågor och stadsutveckling var mina drivkrafter ett slags rättvisepatos. Jag kände mig övertygad om att frågor som rör var och hur vi bor på något sätt är grundläggande för vårt demokratiska samhälle.

Min utgångspunkt var inte min stadsdel för att jag tyckte att just den stadsdelen var viktig. Min utgångspunkt var min stadsdel för att jag tyckte att vi som bodde där skulle ha samma rättigheter till en bra boendemiljö som folk som bodde på andra håll i stan. Och det hade vi inte, långt därifrån. Det brast i flera avseenden.

Fortfarande tycker jag att min gamla tes är en viktig utgångspunkt när man arbetar med städer och lokal utveckling.

Naturligtvis är "bra" i det här sammanhanget ett subjektivt begrepp. Men så länge man är medveten om att olika personer laddar det med olika betydelser, är det en utmärkt utgångspunkt.

Inställningen till platsen man jobbar med

2007-10-07T12:57:00.000-07:00

En gång när jag jobbade som projektsamordnare med Möllevången, mötte jag en nyanställd kommunal projektledare. Vi började småprata om stadsdelen och när hon förstod att jag inte bara jobbade med den, utan också bodde här, utbrast hon: Det tycker jag är fint av dig.

Fint? Jag var mållös. Det verkade som om hon trodde att det var en uppoffring jag gjorde. Jag försökte förklara att jag bodde här av egen fri vilja, för att jag ville bo här, för att jag trivdes här. Inte av någon annan anledning. Hennes uttalande förmedlade en attityd till min stadsdel som jag inte tyckte var så trevlig och jag undrade för mig själv hur hon såg på sig själv, det arbete hon skulle utföra och de boende hon skulle möta. Den här välmenande beskäftigheten är inte det enda exemplet. Det finns många liknande.

Fortfarande är det sällsynt att de som arbetar med lokalt utvecklingsarbete i någon form bor på den plats de arbetar med. Det finns både för- och nackdelar med att bo i samma stadsdel som man verkar. Men om man inte bor där, är det viktigt att man lär känna stadsdelen. Man måste krypa inunder pittoreska föreställningar och ruffiga rykten och träda in i en nyanserad vardagsverklighet. Annars kommer man att verka med ett lager av attityder gentemot platsen och de människor som bor på platsen som inte är gynnsamt för det arbete man är där för att utföra.

Växtvandaler härjar på vår gård

2007-10-03T13:04:00.000-07:00

En fasadrenoveringsfirma har börjat arbeta på vår gård. Arbetet hitintills har gått till så, att de har valt att slänga brädorna till sina byggnadsställningar mitt i våra nyplanterade rabatter. Alla våra nyplanterade växter ligger alltså nu begravda under ett tungt lager trävirke.

Jag har varit så ledsen och arg för det. Alla myskmadra som jag har planterat. De nyplanterade schersminbuskarna, rosen, kaprifolerna. Höstanemonerna och höstfloxen. Pionerna.

Jag vet inte varför de har siktat in sig just på rabatter och just på de två rabatter där vi har planterat. Vi valde ändå de rabatter som inte låg vid fasaderna utan mera mitt på gården för att vi var så säkra på att de skulle få vara ifred.

Jag har varit med om det även på tidigare gårdar; att arbetare från inhyrda firmor totalt struntar i om de förstör rabatter. (och det handlar inte om situationer där de inte har något val, utan om situationer där de med lite aktsamhet och eftertanke hade kunnat göra sitt jobb utan att skada en enda planta)

Denna bristande respekt för de boendes hemmiljö leder till känslor av ilska, passivitet eller vanmakt; att det inte är lönt att ta ansvar för sin boendemiljö. Att det inte är lönt att bry sig eller försöka skapa trivsel och hemtrevnad, för man vet aldrig när någon brutalt förstör det man vårdat. När man har jordförbättrat en rabatt, rensat ogräs och planterat växter vill man inte att någon ska komma och sabba alltihop. Det är som om någon skulle klampa in i ett nyinrett vardagsrum och bara riva ner allting. (Eller ens hem för den delen; det behöver inte vara något som är nyfixat för att man ska sörja att någon annan förstör det).

Egentligen borde det självklart ingå i en fasadrenoveringsfirmas uppdrag att respektera boendemiljön. För gården är en del av vårt hem. I det här fallet skulle det ha varit så enkelt att de la brädorna på någon annan plats istället för att krossa våra växter med dem.

Så länge det finns företag inom den här branschen med en så här snäv och omodern syn på hur ett arbete ska utföras och en bristande insikt om helhetsperspektiv som innebär att de inte över huvud taget verkar medvetna om att de arbetar i någons boendemiljö/hemmiljö, så skulle det vara bra om fastighetsägarna utbildade dem lite i hur de bäst går till väga för att utföra sitt arbeta så väl som möjligt.

Detta skulle till exempel kunna ske genom en klausul i avtalet där respekt för boendemiljön tas upp och ett policydokument som informerar om vad det innebär att arbeta i någons boendemiljö eller hem och beskriver vad som gäller vid sådana tillfällen.

Uppdatering: Jag fick fullt stöd från representanterna från min fastighetsägare, när jag tog kontakt med dem. Det visade sig att de faktiskt hade pratat med den här firman innan om att de skulle visa hänsyn. Så nu skulle de prata med dem igen.

Utomhusmarknader och ömtåliga mötesplatser

2007-10-01T12:51:00.000-07:00

Vad är det som händer när en loppmarknad flyttas? Följer den mötesplats som loppisen är till sin form med i flytten eller försvinner den? Detta vill jag diskutera i den här ganska långa Malmöfokuserade texten.

Säsongen för utomhusmarknader lider mot sitt slut. För Malmös del har det varit en period av nyorientering. En gammal klassiker – loppmarknaden i Folkets Park – har skrotats. Istället har parkytan använts som testområde för nya marknadsformer. Nu senast skördefesten för ett par veckor sen då vem som ville kunde boka ett stånd för att sälja närodlade varor. Idén är bra och premiären verkade trivsam. Glad swingmusik omslöt besökarna som strosade mellan marknadsstånden där honung, sylter, frukt och grönsaker såldes och gav en feeling av närproducerat.

Stadsmiljörådet belönade i augusti Malmö stad för arbetet med att skapa mötesplatser och tog bland annat upp Folkets Park som exempel. Och visst är Malmö värt ett pris, för det finns numera ett bitvis lyhört lyssnande och iakttagande av hur Malmöbor använder staden, som då och då innebär att staden följsamt utvecklar ytor så att de svarar upp mot det sätt som Malmöborna använder eller vill använda dem på. Därtill finns en experimentlusta som är positiv.

Folkets Park har på många sätt levt upp de senaste åren och detta ska Malmöbor, Malmö stad och aktörer i parken ha cred för. Det informella livet; picknick och umgänge på gräsytorna, har ökat enormt de senaste åren, tack vare människor själva som helt enkelt bestämmer sig för att börja använda platser. Under sommaren har det arrangerats underhållning designmarknader och flera stycken barnloppisar i Folkets Park, också bidrag till att öka parkens användning som mötesplats. Så långt allt bra. Men annat väcker funderingar och borde diskuteras.

Den stora barnloppisen under Malmöfestivalen som numera är belägen i Folkets Park var i år lite mer strukturerad för att undvika det kaos som uppstått tidigare då alla hugade loppisförsäljare trängts på den alldeles för lilla ytan som upprättats. För att få vara med var man tvungen att ha biljett och för att få biljett var man tvungen att ha uppmärksammat i media att biljetter delades ut. Företräde för tidningsläsande föräldrar och ungdomar med möjlighet att komma ifrån och hämta biljetter alltså. De 350 biljetterna tog snabbt slut; och därför delades ytterligare 350 biljetter ut till en extraloppis på söndagen. Med denna välmenande och på grund av platsens litenhet nödvändiga begränsning hade loppisen inte en chans att bli det enorma hav av barnförsäljare som den var förr om åren när den bredde ut sig på gatorna kring Magistratsparken. Som min kollega Anne Rosengren påpekade en gång när vi diskuterade det, fanns det en poäng med att låta barnen ta över gatorna för en dag. Biltrafiken stängdes av och istället var det barnen som rådde över ytorna. Det var en mäktig och imponerande manifestation. Totalt oöverblickbar, såklart, men just därför också desto mäktigare. Att låta barnen ta plats i det offentliga rummet på det sättet blir kaxigt. Det blir ett sätt att stå på barnens sida och säga ”Idag är gatorna era.” Snacka om snygg variant av reclaim the streets.

Varför barnen förvisades från gatorna vet jag inte. Kanske hade det med logistiken att göra, kanske fungerade andra delar av Malmöfestivalen inte så smidigt. Hur som helst så kommer jag att fortsätta beklaga det, hur välfungerande barnloppisen i Folkets Park än fortsätter att vara. För att hänvisa barnen till en inhägnad park och begränsa antalet deltagare är att göra barnloppisen till ett beskedligt, lätthanterligt och gulligt arrangemang istället för det lite uppkäftiga dito som det blev när barnen bredde ut sig på gata efter gata, när alla som ville kunde komma och slå sig ner på en filt och bli del av denna pampiga oöverblickbarhet som man gott kan unna ett årligt endagarsevenemang under Malmös mesta folkliga arrangemang.

Den traditionella loppmarknaden som funnits i Folkets Park i Malmö under många år var i år inte längre välkommen i parken. Loppisstånden har tagits bort och loppmarknaden har istället hänvisats till ett hörn av Möllevångstorget. Det är naturligtvis synd att en centralt belägen park belamras av utrustning som bara används ett par gånger i veckan och som däremellan omöjliggör annan verksamhet på samma yta. (Av samma anledning är det synd att ett stort antal tombolastånd ockuperar parkmark även när de är stängda, istället för att lämna plats åt andra aktiviteter. Men detta verkar aldrig ha bekymrat någon. Kanske är det viktigare med lotteriförsäljning än begagnatförsäljning). Men sånt kan man med lite fantasirikedom lösa. Och ville man inte det, kunde man varsamt ha förflyttat loppisen till en annan plats där den hade möjlighet att breda ut sig. Som det blev nu slogs en väl etablerad struktur sönder när loppisen portades från parken.

Lördagsloppisen i Folkets Park var – även om den hade något vikande besökssiffror det sista året – en myllrande livlig plats där människor i alla åldrar från hela Malmö möttes från tidig morgon till eftermiddag. Sådana mötesplatser behöver Malmö. Här köpslogs det och prutades, här skämtades det och gruffades. Allt var inte frid och fröjd men den som besökte loppisen vet att massor med möten och samtal människor emellan uppstod, och det i sig har ett egenvärde; det skapar en livfullhet som staden behöver.

Jag är inte omedveten om att det också fanns andra problem med loppisen; handel med stöldgods förekom till exempel. Men jag hade hoppats att man skulle hitta sätt att komma tillrätta med nackdelarna utan att göra sig av med fördelarna.

Det behövs åtminstone en fungerande utomhusloppmarknad med låga priser i någon av Malmös stadsdelar där många är låginkomsttagare. Att handla på loppis kan göra skillnad mellan att klara sin ekonomi på egen hand och inte. Här kan till exempel den organiserade men panka småbarnsföräldern köpa fina begagnade barnkläder och bunkra leksaker till julafton och födelsedagar. Så fyller alltså loppisen inte bara en social-integrationsmässig uppgift, utan också en ekonomisk, och detta i tider när handeln med begagnade varor därtill har miljömässig cred.

När loppisen nu har integrerats i den redan befintliga handeln som pågår på Möllevångstorget har den förvandlats till en lite i skymundan belägen aktivitet som inte på långa vägar kan konkurrera uppmärksamhetsmässigt med den vanliga torghandeln. På torget reduceras den tidigare så stora och välbesökta loppisen till några enstaka stånd och inte nog med det; utseendemässigt ger den genom sin litenhet ett nästan sjaskigt intryck vid sidan om de väl etablerade torghandlarstånden. Så har en färgstark marknad som förr hade många stamkunder förvandlats till en intetsägande del av en etablerad torghandel. Och Malmö har blivit en mötesplats fattigare.

Några tankar om mötesplatser

2007-09-16T11:17:00.000-07:00

Mötesplatser är något som betonas i både kommunala, regionala och nationella skrivelser när man pratar om t.ex. demokrati, delaktighet, integration. Men olika aktörer menar olika saker när de pratar om mötesplatser. Det går nog inte att undvika, och det får gärna vara ett fritt begrepp. Det är bara viktigt att man – om man diskuterar det tillsammans – börjar med att definiera vad man lägger in i begreppet så att den andre vet vad man pratar om.

Mötesplatser som drivs i ickekommunal regi förmodas ofta gå runt på något slags lågbudgetsätt (samtidigt som kommunala förvaltningar ofta börjar med bygga upp en administration, vilket slags projekt de än startar). Som om en mötesplats måste vara en billig källarlokal med skänkta möbler där någon som har tid över hasar runt i inomhustofflor och bjuder på kaffe. För mig är det här kluvet. Å ena sidan tycker jag att det är viktigt att bevara det ideella i ideella föreningar, och att se till att saker inte kostar mer än nödvändigt. Å andra sidan tycker jag att mötesplatser är en så pass viktig verksamhet att de borde ges tillräckliga resurser för att verksamheten ska kunna utföras så professionellt att det verkligen blir tillgängliga mötesplatser, oavsett vems regi de drivs i.

Mina erfarenheter av att ansvara för och driva en mötesplats är att

det krävs kontinuitet för att verksamheten ska bli riktigt bra
ju fler verksamheter / projekt som finns tillgängliga via mötesplatsen, desto mer levande mötesplats
man ska kunna säga ”javisst!” till idéer som boende och brukare kommer med
budgeten bör täcka hyra, anställningskostnad för ordinarie personal, anställningskostnad för vikarier under semestertider
ett minimum av fasta strukturer (ramen)och ett maximum av flexibilitet (innehållet) möjliggör dynamik och utveckling
kontinuerlig självkritik av verksamheten är viktig för dess utveckling

En mötesplats är en självklar del av ett långsiktigt hållbart stadsutvecklingsarbete. Finns det en fungerande mötesplats så finns det också möjlighet att aktivera nätverk och uppmärksamma aktuella frågeställningar och tendenser. Man kan aldrig veta i förväg vad man kan behöva en mötesplats till. Men när den finns kan man komma på hur många olika användningsområden som helst, som alla känns lika viktiga. En väl fungerande mötesplats ger möjligheter. För att den ska kännas så tillgänglig som möjligt för så många som möjligt måste den signalera att den är öppen för alla som den vill vara öppen för. Det innebär att om den är öppen för alla boende i en stadsdel, får det inte bara förekomma synliga aktiviteter som riktar sig till en viss åldersgrupp eller intressegrupp. Man får aldrig sluta informera om vad mötesplatsen är. Åtminstone inte förrän den är en lika självklar del av samhället som begreppet ”skola”.

Men oavsett hur välfungerande man än tycker att en mötesplats är, får man aldrig förlita sig till den som enda forum för kontakt med boende och brukare. För varje inomhusmötesplats har nämligen något som försvårar tillgängligheten; en dörr som måste man måste gå igenom. Att den ligger inomhus i en lokal kommer alltid att göra att det finns människor som inte känner att den tillhör dem. Därför måste det parallellt med inomhusarenor alltid finnas möjlighet till forum i det offentliga rummet på platser som alla har tillträde till.

Jag är ingen gäst i mitt hem

2007-09-12T13:50:00.000-07:00

Jag gillar förresten inte ordet hyresgäst. Jag har inget helt lyckat alternativ att kontra med, men jag föredrar absolut ordet "boende" om jag ska välja. Och om man nu vill specificera de som bor i just hyresrätter, kanske man kunde prata om hyresrättsinnehavare, precis som man pratar om bostadsrättsinnehavare. Eller så kan man förenkla det och säga hyresboende.

Ordet hyresgäst beskriver boende som om de inte alls var boende, utan bara hälsade på. Nu vet ju alla att det inte är så. Men ändå. Jag vill vara petig och påstå att det - även om det är ett vedertaget begrepp - är en förklenande beskrivning som inte alls ger uttryck för de rättigheter man har som boende.

Att få boende att engagera sig?

2007-09-12T13:42:00.001-07:00

Angående Hyresgästföreningens reklamkampanj så är jag lika brydd som Andreas Ekström. Det som förvånar mig allra mest är att det är minst andra omgången som de kör den här kampanjen.

Förutom att de mest verkar ha tagit par vars möten ledde till någons undergång, så är kanske Bonnie and Clyde inte ett allmänt kulturellt arvegods. Och om man vill nå ut till många och kostar på sig att hyra stora annonstavlor för att göra det, vore det väl bra om man valde ett tilltal som funkar?

nu är det lättare att kommentera

2007-09-12T12:17:00.000-07:00

Sorry, mina premiärläsare, jag hade missat en inställning i kommentarsfältet som omöjliggjorde för andra än registrerade användare att lämna kommentarer. Nu är den borttagen. Så nu är det fritt fram att tycka till om någon som inte själv har registrerad blogg skulle få för sig det. (Min erfarenhet av såna här bloggar är att många nöjer sig med att läsa, men man vet ju aldrig. Och även om det är roligt med läsare, så är det roligt med kommentarer också!;) )

Den viktiga vardagsverkligheten

2007-09-11T22:16:00.000-07:00

När Möllevångsgruppen startade var vi ”bara” ett antal möllevångsbor som tyckte saker och ville saker. Vi var inte experter på stadsplanering eller fastighetsskötsel eller brottsförebyggande arbete. Men det fanns en sak vi var experter på. Och det var hur det var att bo på Möllevången. Och inte bara det. Genom att vi hade delar av vår vardagsverklighet på Möllevången, visste vi massor om Möllevången som experterna inte visste.

Den kunskapen som boende har om sin stadsdel är ett slags helhetsperspektiv tycker jag. Men man tänker inte på det. Ibland tänker man som boende eller annan vardagsverklighetsupplevare inte ens på att man faktiskt är en expert. Att man faktiskt har kunskap som är viktig.

Alla som bor någonstans eller som använder en plats eller en verksamhet har viktig kunskap. Den kunskapen behövs i samhället för att samhället ska fungera bättre. Det gäller bara att hitta sätt att ta tillvara och sprida den kunskapen.

Under mina år i Möllevångsgruppen såg jag det som en av mina allra viktigaste arbetsuppgifter. Att sprida kunskap om Möllevången och hur det kan vara att bo där och tillbringa sin vardagsverklighet där.

För alla som arbetar med staden bör en av de viktigaste arbetsuppgifterna vara att samla in kunskap om vardagsverkligheten på de platser man arbetar med.

Allas vardagsverklighet ser såklart olika ut. Men en del har man gemensamt. Det är viktigt att hitta sätt att lyfta fram både det som är gemensamt för många och det som några men inte alla delar.

Ofta tar de som har kunskap om vardagsverkligheten den själv för given, och tänker inte på att det är värdefull kunskap för någon annan. Men det är det. Faktum är att det är en oundgänglig kunskapskälla för de som arbetar med staden och samhället. Det är bara det att alla kanske inte har insett det riktigt helt och hållet än.

platser och känslor, del 1

2007-09-09T11:57:00.000-07:00

För några år sen var jag involverad på timbasis i ett lokalt kulturantikvariskt projekt* där de boende undersökte och diskuterade sin närmiljö. De boendes beskrivningar av olika platser i stadsdelen var väldigt intressanta att ta del av. Vi gjorde ett par rundvandringar där var och en fick berätta om ett ställe som betydde något särskilt för dem. En kvinna visade oss sitt smultronställe, en nästan lite hemlig plats, som var ett övergivet koloniområde.

När vi kom dit höll en man på att knyta loss sin hängmatta som han hade haft fäst mellan två knotiga fruktträd och stod sedan och vek ihop den prydligt så att den skulle rymmas på cykelns pakethållare. Det såg ut som om han hade rutin på det; som om det här var ett smultronställe också för honom. En kvinna gick och plockade syrenkvistar från ett buskage till en stor bukett. Annars var det ingen där. I försommarvärmen framstod platsen för mig som en överraskande idyll, en tillflyktsort undan trafikbuller och asfalt.

Men en annan kvinna konstaterade att "här skulle man inte vilja gå ensam". Hennes kommentar säger ganska mycket om hur hon upplevde platsen. Kanske verkade den otrygg för att den låg avsides från stadsbruset, var övergiven, okänd, undangömd och lite bortglömd? Samtidigt tänker jag mig att det var samma faktorer som gjorde att den för andra förstärktes med positiv laddning och upplevdes som idyllisk och lockande; en egen grön vrå mitt i storstaden.

Det är en nyttig påminnelse att vi ibland kan uppleva samma plats på helt olika sätt. Alla har sina referenser, erfarenheter och föreställningar med sig. När jag är med någon som visar och berättar om en plats blir jag rikare i min upplevelse av staden, därför att jag lägger märke till sånt som jag tidigare inte varit medveten om. Det gör att jag lär känna staden bättre och det i sin tur gör att jag känner mig mer hemma i staden. Det här är en av anledningarna till varför det är så häftigt att göra rundvandringar tillsammans och dela med sig av sina tankar kring stadsmiljön.

*Projektet Stad - Upplevelse - Historia finansierades av metodutvecklingsmedel från Riksantikvarieämbetet och drevs av Tyke Tykesson och Emma Hedar, Stadsbyggnadskontoret Malmö stad. Jens Olsson var också involverad, liksom jag som timarvoderad konsult.

en affär som platsar här, en affär som platsar där

2007-09-06T17:04:00.000-07:00

Häromåret hörde jag en konsult beklaga sig över att en djurtillbehörsaffär låg på bästa A-läge i Limhamn. Där borde det enligt honom ligga en "bra" affär. (Detta var möjligen innan den påstådda boomen av luxuösa djurartiklar; nu kanske djurtillbehörsaffärer är tillräckligt "bra"; vem vet.) Jag är ingen shopoholic vad gäller vare sig katthalsband eller hundleksaker och trots att jag är kattägare är det inte särskilt ofta som jag besöker en dylik inrättning, och även om jag så var stammis, så bor jag långt från Limhamn, så om butiker som Vacker tass ligger på A-läge eller B-läge spelar mig ingen roll.

Men jag tyckte att det var intressant att det spelade honom en roll och jag undrade vilket geografiskt läge han föredrog att affären låg på; om den till exempel fick lov att ligga på Lindängen. Och så undrade jag vilka affärer som var tillräckligt "bra" för att ligga på A-lägen. Sen gjorde jag en besvärlig sak. Jag försökte hävda att det här med vad som är "bra" affärer är subjektivt. Att folk tycker olika.

Jag fick aldrig något svar på vilka affärer som enligt honom platsade att ligga på A-läge. Men så mycket förstod jag att de på något sätt skulle vara "bra".

En snabb titt på Sveriges stadskärnors A-lägen ger en ganska nedslående bild av vad som i så fall anses vara "bra" affärer. Samma stora kedjor kommer igen i stad efter stad. Som om en stor kedja är synonymt med "bra". Kanske var det inte så han menade. Men hur han annars menade, framgick aldrig; det enda som framgick var att han helst ville ignorera min fråga.

Och det är det som är det riktigt nedslående och oroande; att en konsults subjektiva uppfattning om vad som är "bra" affärer, för honom själv framstår som en objektiv sanning, att han inte tycks medveten om att det i själva verket bara är en subjektiv bedömning. Hans personliga tycke och smak kommer att leda till att han i sin konsultverksamhet med sken av att ha ett professionellt underlag, förordar att vissa affärer platsar på vissa lägen och andra platsar på andra. Det innebär en styrning och bortgallring som leder till att våra städer skräddarsys mot en ökad likriktning.

En blandning av näringsinrättningar livar upp en gatsträcka och tillför staden ett mervärde. Och så särskilt repellerande på flanörer tror jag inte att en djurtillbehörsaffär kan vara. Så länge innehavarna av en affär själva tycker att de platsar på ett visst läge och har råd med hyran, så har jag svårt att förstå varför de inte skulle få ligga på ett så kallat A-läge. Om jag vore tillfrågad konsult skulle jag oroa mig betydligt mer för en gatsträcka där bara de vanligast förekommande affärerna fanns.

Rabatten är en bra grogrund

2007-09-06T16:52:00.000-07:00

Jag och en granne har börjat plantera på gården där jag bor sen ett och ett halvt år tillbaka. Jag gör det för att det är roligt; för att det är rofyllt; för att det har kliat i mina fingrar av lust att få sätta igång och göra något av de där vildvuxna och ibland lite intetsägande rabatterna som inte fått den omsorg och uppmärksamhet de behöver, där så mycket mer skulle kunna växa.

Det är inte första gården jag planterar på. Jag vet alltså egentligen vad det sätter igång för processer. Ändå blir jag överraskad och glad när det händer. För man kan få mycket att hända genom att vara ute och rota i rabatterna.

Kontakten med grannarna ökar. Samtalen om boendemiljön blir fler. När man ligger på knä i en rabatt och joxar med den gemensamma utemiljön blir man helt enkelt en sån som folk stannar upp och pratar med.

Fastighetsägaren blir mer positivt inställd till gården och beredd att bidra till gårdsförbättringar ekonomiskt.

Hemkänslan ökar, vilket i sin tur bidrar till trivsel, trygghet och tankar om förbättringar av boendemiljön. Den här sortens engagemang är alltså en möjlig plattform för andra sorters engagemang. Den sortens samtal som uppstår är starten på ett nätverksbygge, erfarenhets- och kunskapsutbyte.

Hur bygger vi staden?

2007-09-03T22:13:00.000-07:00

Imorgon deltar jag i en paneldebatt på Boverkets nationella varannanårskonferens. Temat är Hur bygger vi staden?

Jag, Göran Greider och Tove Lifvendahl ska tycka till. Mats Odell inleder programpunkten med regeringens vision. Alexandra Pascalidou är moderator.

Jag kommer att fokusera på den sociala aspekten av långsiktig hållbar stadsutveckling.

Den Stora Gårdsdagen

2007-09-03T21:45:00.000-07:00

Här på Möllevången där jag bor är det snart dags för Den Stora Gårdsdagen, ett evenemang som vi startade med i den ideella föreningen Möllevångsgruppen under min tid. Idén var typisk möllevångsgruppig: Vi ville att vi möllevångsbor skulle kunna upptäcka varandras boendemiljöer; ta en titt in på andras gårdar, träffa folk man ser på gatan eller i affären ibland. Att boende tillsammans skulle kunna visa sin gård om de ville; genom att bara hålla porten öppen, eller kanske ordna med loppis, fika eller uppträdande. En tredje anledning var att visa en helt annan bild av Möllevången än den folk kände till.

På den tiden hade Möllevången fortfarande dåligt rykte hos många. Vi ville bjuda in Malmöbor att upptäcka vår stadsdel på ett annorlunda sätt. Vi gjorde ett programblad med karta över de deltagande gårdarna och med åren utvecklade vi arrangemanget och bjöd också på ett par rundvandringar med gårdstema. De boende ordnade det lokala arrangemanget på respektive gård precis som de ville.

Idén byggde alltså på att vi i Möllevångsgruppen erbjöd en yttre struktur som gjorde det möjligt för boende att få uppmärksamhet till det de gjorde på sin gård.
Det första året var trevande; något år långt senare var katastrofdåligt, men åren däremellan var det ett folkvimmel; en kollektiv upptäcktsfärd, nyfikna besök och många möten.

Något vi inte hade räknat med var turisteffekten och hemvändareffekten; det kom folk inte bara från Malmö utan från andra kommuner för att besöka våra gårdar. Några hade vuxit upp på Möllevången och ville återse sin gamla gård, andra var bara nyfikna. Våra programblad tog slut och vår kopiator gick för högtryck för att vi skulle kunna dela ut till alla som ville ha. Några av dem mailade i efterhand för att tacka; särskilt ett mail minns jag; en kvinna som hade blivit varmt emottagen på en gård och också inbjuden till några av de boende för att se lägenheten och ta en fika. Hon var från Danmark och hon var helt överväldigad över den gästfrihet hon mötte.

Ibland talas det om kollektiv självkänsla och identitet när man pratar om lokalt utvecklingsarbete. Den Stora Gårdsdagen främjade just det. Det blev en tradition och något att vara stolt över; något som vi hade här på Möllevången, som var speciellt för oss. Och det häftiga med det var och är just detta; att det blir vad de boende gör det till, men det finns en yttre struktur, en samordning, som utan att lägga sig i bistår med själva ramen.

Nu är traditionen över tio år gammal. Det är roligt att den lever kvar.

Välkommen att följa min blogg

2007-08-07T23:40:00.000-07:00

Hej,

Jag heter Sabina Dethorey och är projektledare, skribent och samhällsdebattör. Ska jag beskriva mig själv yrkesmässigt så helt som möjligt måste jag lägga till att jag gillar rollen som processledare och samordnare, att jag är en van föredragshållare och att jag finner mig väl tillrätta som rådgivare, att jag gillar strategiska, analytiska och visionära arbetsuppgifter och att jag länge varit verksam som praktiker i lokalt utvecklingsarbete och där upptäckt hur viktig kreativitet och tilltro till möjligheter är för att få något gjort.

Under många år arbetade jag med Möllevången i Malmö men jag har även varit involverad i stadsutveckling såväl lokalt på andra håll som centralt i Malmö; via olika uppdrag och anställningar. På det nationella planet har jag givande erfarenheter från tiden som medlem i den rådgivande expertgruppen för Nationalkommittén för Agenda 21 och Habitat (Miljödepartementet), samt olika föreläsningsuppdrag. I höst börjar jag som projektledare i Helsingborg och jag ser fram emot att på heltid engagera mig i en ny stad.

Jag är starkt engagerad i frågor som rör städers utveckling, boendemiljö, demokrati, boende- och brukarmedverkan, lokalt utvecklingsarbete, samverkan, offentliga rummet. Som gammal gräsrotspraktiker ivrar jag för rundvandringar och kreativitet. Jag välkomnar visioner och vilda idéer och vet att mycket mer är möjligt än vad många tror. Jag gillar att utgå från samtal, rutiner och checklistor och vet att attityder och förhållningssätt är viktiga aspekter att beakta i allt förändringsarbete.

Den här bloggen kommer att bestå av funderingar, frågor, åsikter, idéer, tankar, exempel och erfarenheter, ofta med utgångspunkt från något av ovanstående; kanske ibland om helt andra samhällsfrågor. Jag skriver den på min fritid.