Om möjligheten att engagera sig.

Hur ska vi få dem att engagera sig? Den frågan har jag hört sen jag började med stadsutveckling och boendemiljöfrågor på 90-talet. Den ställs i frustration, uppgivenhet eller villrådighet av människor som av olika anledningar vill att någon annan ska engagera sig. Problemet är att frågan är fel ställd. Den borde istället lyda så här: Hur ska vi göra det möjligt för andra att engagera sig om de skulle vilja? Eller: Hur kan jag och min organisation underlätta för andra att engagera sig om de skulle vilja göra det? Eller, ännu hellre: Hur kan jag och min organisation underlätta för dig att engagera dig om du skulle vilja göra det?

Kvalitet och kvantitet (barnperspektiv på staden, del 5)

Det är ett tufft läge för Malmö stad just nu. Det är många nya förskoleplatser som ska fram; grundskoleplatser också för den delen. Självfallet måste detta få ta kraft och utrymme. Men ska det ta kraft och utrymme från en möjlig kvalitetsutveckling? Måste man växa på bekostnad av kvalitetsutveckling, eller kan man växa och utveckla kvalitet samtidigt?

Tänk om Malmö stad hade bestämt sig för att både få fram alla platser som behövs, men att samtidigt också lägga mycket krut på att kvalitetsutveckla förskoleverksamheten. Tänk om Malmö stad hade bestämt sig för att kosta vad det kosta vill – vi ska ha Sveriges bästa förskolor. Vi ska ha den mest optimala förskoleverksamheten man kan ha – och den ska vara anpassad för barnens behov från den dag de börjar till den dag de slutar.

Vill Malmö stad öka den sociala hållbarheten i Malmö finns det nog inget bättre sätt.

(Denna text är tidigare publicerad på Malmö stads blogg)

Var är opinionen? (barnperspektiv på staden, del 4)

Det finns än så länge ingen opinion som driver kravet på färre barn per småbarnsavdelning i förskolan. Det finns knappt någon opinion som driver frågor som rör 1-2-åringar över huvud taget.

Jag kan se två förklaringar till detta. Dels verkar alla föräldrar resignerat uttala att man ska vara tacksam att man får en förskoleplats; underförstått att då ska man inte ställa några andra krav. (Detta får de tyvärr också ibland höra, direkt eller indirekt, från representanter i Malmö stad ). Dels är nyblivna småbarnsföräldrar ganska upptagna med att vara föräldrar. Det handlar om att få vardagen att gå ihop. Att utanpå det driva samhällsopinion är förmodligen rätt så verklighetsfrämmande för många. Man hinner inte!

Och när man väl har fått ordning på vardagen, har ens egen lilla knatte blivit lite äldre och går inte längre i småbarnsgruppen. Driver man opinion kring barnomsorg då, driver man den förmodligen i frågor som rör ens eget barn, inte som rör yngre barns eventuella behov av mindre barngrupper.

Vi kommer alltså förmodligen aldrig att ha ett samhälle där föräldrar till 1-2-åringar driver frågor som rör 1-2-åringarnas situation. Därför vore det fantastiskt om vi hade ett samhälle där samhällets officiella representanter, till exempel kommunerna, höll fanan desto högre för alla småttingar.

I väntan på det hoppas jag ändå att någon mer än jag vill och orkar uppmärksamma denna fråga.

. (Denna text är tidigare publicerad på Malmö stads blogg)

Max 10! (barnperspektiv på staden, del 3)

- Finns det någon som på allvar tror att den mest optimala miljön för ettåringar är att umgås med 15 andra ettåringar, tvååringar och treåringar 8 timmar om dagen? Eller är det händelsevis så att det skulle vara bättre för småttingarna att umgås i lite mindre grupper?

- Ofta får man höra att barn vänjer sig, acklimatiserar sig. Men varför ska våra yngsta malmöbor behöva vänja sig vid miljöer och situationer som inte är de bästa möjliga för dem? Om de nu är vår framtid, har de då inte rätt till bästa tänkbara framtid själva? Tänk om Malmö stad hade trumpetat ut budskapet Max 10 i småbarnsgrupperna. Vad jag hade varit stolt över min stad då. Vad mycket lättare det hade varit då att bo kvar i Malmö. Vad mycket lättare det hade varit att följa sin dotter varje dag till hennes förskola. Och vad mycket trovärdigare jag hade känt mig som tjänsteman i Malmö stad, om jag hade velat välja bland våra kommunala förskolor.

- (denna text är tidigare publicerad på Malmö stads blogg)

Dessa våra minsta (barnperspektiv på staden, del 2)

jag vill att Malmö, min stad, ska vara en stad där alla barn har det bra och där alla barn har tillgång till en högkvalitativ förskola där de blir sedda, bekräftade, väl bemötta; där de kan växa och utvecklas optimalt, där de är fullständigt trygga; där inte bara verksamheten utan pedagogerna, förhållningssättet, barngruppens storlek och miljön är bästa möjliga. Men så är det inte. Så är det inte i min stad.

Det borde kunna vara så. Detta borde vara en vision, något att sträva efter, för en stad som Malmö, som vill satsa på social hållbarhet, som vill utvecklas ett snäpp vidare, som vet att det finns en del kvar att jobba med.

I sommar har jag läst Sven Perssons rapport Förskolans betydelse för barns utveckling, lärande och hälsa. Rapporten sägs i en underrubrik vara ett diskussionsunderlag – och må den vara det, men må den också vara ett beslutsunderlag – åtminstone till nästan alla delar.

Sven Persson listar en del förslag som han vill att Malmö stad ska ta till sig. Jag är med på de flesta, men i ett fall önskar jag att han kunde vara – ska vi säga strängare? Eller mer visionär? Eller bara ännu mer på barnens sida? Han föreslår att barngruppernas storlek ska vara max 15 barn vad gäller åldrarna 1-3 år. 15 barn! Det är ju hisnande många. Men tyvärr är verkligheten sån att det skulle vara en märkbar förbättring i Malmö. Statistiken får mig att sucka högt och djupt. 47% av småbarnsavdelningarna har 14-16 barn. 25% har 17 barn eller fler. Samtidigt berättar Sven Persson i sin rapport att forskare menar att barngrupper för 1-2-åringar ”inte bör vara större än 8 barn” och att det ska finnas 1 vuxen per 3 barn.

Med tanke på dessa forskningsresultat borde förslaget om småbarngruppers storlek åtminstone ha varit max 10.

Tänk om Malmö stad skulle gå ut med det, trumpeta ut det; att det är bland annat detta vi vill med vårt framtida Malmö. Det är så här vi vill att Malmö ska utvecklas; med Malmöbor som är trygga och har fått det allra bästa redan från början. Det är en slagkraftig mening: Max 10.

Om Max 10 fanns som nuvarande verklighet i Malmö, tror jag att jag skulle kunna tänka på att sätta min dotter i förskolekö utan att få en stor, stor klump i magen av ångest.

(Denna text är tidigare publicerad på Malmö stads blogg)

Malmö med andra ögon - barnperspektiv på staden (del 1)

För mig, som jobbar med stadsfrågor, är det viktigt och nyttigt att då och då utveckla, förändra eller byta perspektiv på staden. Man kan göra det på olika sätt förstås. I samtal med andra, genom att studera och observera staden, stadslivet, samhället. Genom att börja röra sig i andra delar av staden, på andra tider. Eller genom att flytta, skaffa hund eller skaffa barn.

Flytta gjorde jag för två år sen och det har medfört en fortfarande pågående läroprocess om staden för mig. Och sen min lilla dotter kom vid årsskiftet har jag fått en fördjupad insikt i hur jag vill att Malmö ska vara - och inte vara. Hur och var jag vill bo och röra mig - och var jag inte vill vara. Hur jag vill att samhället ska vara. Malmö + samhället = vår livsmiljö. Och jag bär på den inte särskilt unika, möjligen patetiska, men mycket innerliga uppfattningen och önskan att jag vill att min dotter ska få en så bra uppväxtmiljö som möjligt. En del kan jag ordna själv, annat är jag beroende av Malmö stads möjlighet till förändring för.

Så samtidigt som jag lever i vår lilla mikrovärld som man gör när man är föräldraledig, så har väl aldrig stads- och samhällsfrågor varit så viktigt för mig som nu, när jag har en ny liten dotter, (och som för länge sen när min nu vuxna dotter var barn och ungdom).

Det handlar om allt. Det handlar om den deprimerande trista miljön längs Nobelvägen och Amiralsgatan, och trafiken där, som gör att man känner att man vill bespara sitt barn såna miljöer och som att man måste be om ursäkt för att man visar - och vistas på - så hemska platser i Malmö. Det handlar om barnfattigdomen som slår emot en med kraft när man själv har en liten, när man själv haft panka perioder och vet hur det är att inte ha råd med en glass till sitt barn när alla andra får. Och det handlar om förskolorna. Det handlar om att föreställa sig att man ska lämna bort sitt barn och det handlar om vetskapen att det skulle kunna vara så mycket bättre villkor. Det handlar om den samtidigt så arga och bedrövade insikten om storleken på barngrupperna på småbarnsavdelningarna. Det handlar om social hållbarhet, eller bristen på den, i en stad som nu säger sig sträva mot långsiktig social hållbarhet.

Och det gör förbannat ont och får mig att känna mig maktlös och upprörd om vartannat. Men också; en känsla av att man måste försöka göra något. Man måste försöka protestera, engagera sig, visa att det borde vara något annat, önska, bedja, kräva något annat. För ens eget barns skull. För alla barns skull. Men också för Malmös långsiktiga utvecklings skull.

Jag ska göra vad jag kan för att påverka, och jag hoppas att många andra gör det också. Det må synas naivt, men jag ser det som visionärt, jag ser det som ett sätt att ha ambitioner för ett långsiktigt socialt hållbart Malmö. Och ett sätt att bry sig om det där barnperspektivet, som faktiskt Malmö stad har förbundit sig att göra.

Att välja uppsatsämne

Ett litet tips till alla studenter som ska skriva uppsats om samhällsutveckling och stadsutveckling: Innan ni väljer ämne - scanna fältet och kolla hur många andra som redan skrivit uppsats om samma ämne. Fråga era lärare och handledare. Fråga de ni har tänkt intervjua. Och kolla med stadsdelsbiblioteken och stadsbibliotekets Malmöhylla.

Det finns populära ämnen som "alla" vill skriva om - och som det redan skrivits ett antal uppsatser om. Fundera på om det behövs ännu en uppsats om det ämnet. Red ut för er själva vad er uppsats kommer att tillföra för något nytt.

Diskutera också med er handledare eller med personer som ni ser som centrala intervjupersoner om de kan komma med tips och råd om närliggande ämnen som det ännu inte skrivits hyllmeter om.

Kanske kan ni vrida lite på frågeställningen? Välja ett annat geografiskt område? Eller utifrån de frågor som ni är intresserade av - komma fram till ett helt annat ämne?

Naturligtvis måste inte varje uppsats göra anspråk på att bryta ny mark, det vore för pretentiöst. Men att skriva en uppsats med samma eller snarlika frågeställningar och studieområden som det redan finns 50 eller 100 uppsatser om, kanske inte behövs?

Det kan också hända att de intervjupersoner ni ser som centrala för er uppsats, redan intervjuats 10-50 gånger om samma ämne. Ni riskerar då att de a) inte har tid att fortsätta prioritera detta inom ramen för sin arbetstid, b) inte ser nyttan med ännu en uppsats, hur viktigt ämnesområdet än är, c) tycker att man har pratat färdigt om ämnet efter att ha blivit intervjuad ett antal gånger och fått samma frågor, d) inte jobbar med ämnet längre och därför inte har tid att avsätta för att prata om det.

Med ett annorlunda ämne hade ni nått nya "färska" intervjupersoner - och kanske också kunnat skriva en uppsats som kunde vara till nytta för de som jobbar praktiskt med de frågor/det ämne uppsatsen handlar om.

Det är underbart som praktiker att få in studenter som ser med den utomståendes ögon på ett ämne som man jobbar med och som kan bidra med värdefulla perspektiv. Vilken c-uppsats eller vilket examensarbete som helst kan lära den mest garvade erfarna praktiker något - så länge den är välgjord och studerar/behandlar ett ämne som tidigare inte blivit behandlat alltför många gånger.

Lycka till med era uppsatser!