Utomhusmarknader och ömtåliga mötesplatser

Vad är det som händer när en loppmarknad flyttas? Följer den mötesplats som loppisen är till sin form med i flytten eller försvinner den? Detta vill jag diskutera i den här ganska långa Malmöfokuserade texten.

Säsongen för utomhusmarknader lider mot sitt slut. För Malmös del har det varit en period av nyorientering. En gammal klassiker – loppmarknaden i Folkets Park – har skrotats. Istället har parkytan använts som testområde för nya marknadsformer. Nu senast skördefesten för ett par veckor sen då vem som ville kunde boka ett stånd för att sälja närodlade varor. Idén är bra och premiären verkade trivsam. Glad swingmusik omslöt besökarna som strosade mellan marknadsstånden där honung, sylter, frukt och grönsaker såldes och gav en feeling av närproducerat.

Stadsmiljörådet belönade i augusti Malmö stad för arbetet med att skapa mötesplatser och tog bland annat upp Folkets Park som exempel. Och visst är Malmö värt ett pris, för det finns numera ett bitvis lyhört lyssnande och iakttagande av hur Malmöbor använder staden, som då och då innebär att staden följsamt utvecklar ytor så att de svarar upp mot det sätt som Malmöborna använder eller vill använda dem på. Därtill finns en experimentlusta som är positiv.

Folkets Park har på många sätt levt upp de senaste åren och detta ska Malmöbor, Malmö stad och aktörer i parken ha cred för. Det informella livet; picknick och umgänge på gräsytorna, har ökat enormt de senaste åren, tack vare människor själva som helt enkelt bestämmer sig för att börja använda platser. Under sommaren har det arrangerats underhållning designmarknader och flera stycken barnloppisar i Folkets Park, också bidrag till att öka parkens användning som mötesplats. Så långt allt bra. Men annat väcker funderingar och borde diskuteras.

Den stora barnloppisen under Malmöfestivalen som numera är belägen i Folkets Park var i år lite mer strukturerad för att undvika det kaos som uppstått tidigare då alla hugade loppisförsäljare trängts på den alldeles för lilla ytan som upprättats. För att få vara med var man tvungen att ha biljett och för att få biljett var man tvungen att ha uppmärksammat i media att biljetter delades ut. Företräde för tidningsläsande föräldrar och ungdomar med möjlighet att komma ifrån och hämta biljetter alltså. De 350 biljetterna tog snabbt slut; och därför delades ytterligare 350 biljetter ut till en extraloppis på söndagen. Med denna välmenande och på grund av platsens litenhet nödvändiga begränsning hade loppisen inte en chans att bli det enorma hav av barnförsäljare som den var förr om åren när den bredde ut sig på gatorna kring Magistratsparken. Som min kollega Anne Rosengren påpekade en gång när vi diskuterade det, fanns det en poäng med att låta barnen ta över gatorna för en dag. Biltrafiken stängdes av och istället var det barnen som rådde över ytorna. Det var en mäktig och imponerande manifestation. Totalt oöverblickbar, såklart, men just därför också desto mäktigare. Att låta barnen ta plats i det offentliga rummet på det sättet blir kaxigt. Det blir ett sätt att stå på barnens sida och säga ”Idag är gatorna era.” Snacka om snygg variant av reclaim the streets.

Varför barnen förvisades från gatorna vet jag inte. Kanske hade det med logistiken att göra, kanske fungerade andra delar av Malmöfestivalen inte så smidigt. Hur som helst så kommer jag att fortsätta beklaga det, hur välfungerande barnloppisen i Folkets Park än fortsätter att vara. För att hänvisa barnen till en inhägnad park och begränsa antalet deltagare är att göra barnloppisen till ett beskedligt, lätthanterligt och gulligt arrangemang istället för det lite uppkäftiga dito som det blev när barnen bredde ut sig på gata efter gata, när alla som ville kunde komma och slå sig ner på en filt och bli del av denna pampiga oöverblickbarhet som man gott kan unna ett årligt endagarsevenemang under Malmös mesta folkliga arrangemang.

Den traditionella loppmarknaden som funnits i Folkets Park i Malmö under många år var i år inte längre välkommen i parken. Loppisstånden har tagits bort och loppmarknaden har istället hänvisats till ett hörn av Möllevångstorget. Det är naturligtvis synd att en centralt belägen park belamras av utrustning som bara används ett par gånger i veckan och som däremellan omöjliggör annan verksamhet på samma yta. (Av samma anledning är det synd att ett stort antal tombolastånd ockuperar parkmark även när de är stängda, istället för att lämna plats åt andra aktiviteter. Men detta verkar aldrig ha bekymrat någon. Kanske är det viktigare med lotteriförsäljning än begagnatförsäljning). Men sånt kan man med lite fantasirikedom lösa. Och ville man inte det, kunde man varsamt ha förflyttat loppisen till en annan plats där den hade möjlighet att breda ut sig. Som det blev nu slogs en väl etablerad struktur sönder när loppisen portades från parken.

Lördagsloppisen i Folkets Park var – även om den hade något vikande besökssiffror det sista året – en myllrande livlig plats där människor i alla åldrar från hela Malmö möttes från tidig morgon till eftermiddag. Sådana mötesplatser behöver Malmö. Här köpslogs det och prutades, här skämtades det och gruffades. Allt var inte frid och fröjd men den som besökte loppisen vet att massor med möten och samtal människor emellan uppstod, och det i sig har ett egenvärde; det skapar en livfullhet som staden behöver.

Jag är inte omedveten om att det också fanns andra problem med loppisen; handel med stöldgods förekom till exempel. Men jag hade hoppats att man skulle hitta sätt att komma tillrätta med nackdelarna utan att göra sig av med fördelarna.

Det behövs åtminstone en fungerande utomhusloppmarknad med låga priser i någon av Malmös stadsdelar där många är låginkomsttagare. Att handla på loppis kan göra skillnad mellan att klara sin ekonomi på egen hand och inte. Här kan till exempel den organiserade men panka småbarnsföräldern köpa fina begagnade barnkläder och bunkra leksaker till julafton och födelsedagar. Så fyller alltså loppisen inte bara en social-integrationsmässig uppgift, utan också en ekonomisk, och detta i tider när handeln med begagnade varor därtill har miljömässig cred.

När loppisen nu har integrerats i den redan befintliga handeln som pågår på Möllevångstorget har den förvandlats till en lite i skymundan belägen aktivitet som inte på långa vägar kan konkurrera uppmärksamhetsmässigt med den vanliga torghandeln. På torget reduceras den tidigare så stora och välbesökta loppisen till några enstaka stånd och inte nog med det; utseendemässigt ger den genom sin litenhet ett nästan sjaskigt intryck vid sidan om de väl etablerade torghandlarstånden. Så har en färgstark marknad som förr hade många stamkunder förvandlats till en intetsägande del av en etablerad torghandel. Och Malmö har blivit en mötesplats fattigare.