Barn som objekt i media utan integritetsskydd

Idag (torsdag 22 okt - fel datum visas här ovanför) har jag en krönika i Sydsvenskans Kultur för unga.
Den har inte hamnat i nättidningen (än i alla fall) så istället för att länka lägger jag in den här, och passar på att ta en något längre variant än den som fick plats i papperstidningen:


För några år sen fanns det ett underhållningsprogram i tv där vuxna skulle lista ut ett ord med hjälp av barns förklaringar. Barnens medverkan bestod i korta inspelade klipp som åtföljdes av roade skratt från de vuxna, både studiopubliken och de som deltog i tävlingen. Oftast kunde de vuxna inte lista ut vad barnen menade. Och trots att det ibland bedyrades från vuxet håll; programledaren eller deltagarna, hur finurliga och påhittiga barnen var, så tyckte jag att det främsta intrycket från programmet ändå var att de vuxna skrattade åt barnen. Jag är inte säker på att de barn som deltog var införstådda med att de skulle agera gulliga statister som man säger ”Åh” åt med ett alldeles särskilt tonfall.

Jag kommer att tänka på det programmet nu, när tv-kanalerna turas om att ha olika terapisamtal med och om familjer. Tidigare var det TV4 som hade psykoterapeuten Louise Hallin i Nyhetsmorgon som tillgänglig telefonexpert. I det program jag hörde ringde en mamma in och ville ha råd om sin elvaåriga dotter och de aktuella problem mamman tyckte fanns i relationen.

Om mamman ifråga inte bodde helt isolerat och i sällskap med andra är helt stum, är det inte otroligt att någon som känner henne eller dottern hörde programmet. Hur kul är det att vara 11 år och veta att ens förälder – även om det är i all välmening och önskan om att bli en bättre förälder- har pratat om en i detta sammanhanget i ett rikstäckande medium?

Nu har TV 4 slutat med telefonrådgivningen och istället har experten Louise Hallin flyttat till SVT och programmet Ett fall för Louise. Utgångspunkten är lovvärd – det är föräldrarna som ska ändra förhållningssätt och utvecklas – det är inte barnen det är fel på.

Ändå är det något som blir väldigt fel när barn blottas i tv-rutan i känsliga situationer. Vilken möjlighet har de medverkande barnen att förutse hur de i efterhand och framöver kommer att uppleva det att de har varit med i tv och pratat om sitt inre, om sin sårbarhet?

Hur respektfulla experterna och reportageteamet än är, så är ju tv-kameran ändå där, registrerar och kablar ut. Att alla tv-tittare är respektfulla finns ingen garanti för.

Det är naturligtvis stor skillnad mellan underhållningsprogram som ska locka till skratt och den här trenden med terapeutiska reportage med små gnuttor inslag av förväntat fängslande dokusåpa. Men det finns också likheter. Och det handlar om att barn används för att göra bra tv-program.

I fallet med underhållningsprogrammet är det ren och skär objektifiering och exotisering. I fallet med terapiprogrammen finns det ett närmande och förhoppningsvis alltid en respekt i bemötandet (nu bortser jag från avarter som Nannyprogrammen).

Men ändå. Det normala när det gäller terapi är att värna om integriteten hos den som ingår i en terapeutisk situation. Om vuxna väljer att avstå från det, är det upp till dem. Men frågan är i vilken mån barnen har valt och i vilken mån de har haft möjlighet att överblicka eventuella konsekvenser av att delta.

Ett rimligt alternativ för att respektera barns rätt till integritet hade varit att röstförvränga föräldrar som ringer in och berättar om de problem de har med sina barn, och att låta skådespelare spela familjerna i den serie SVT nu har dragit igång. Men det kanske inte anses som lika lockande tv?