Föryngring har inte alltid med utveckling att göra

När det talas om föryngring förutsätts det nästan alltid handla om att unga ska ersätta äldre och att detta ska leda till utveckling. Här sker ett tankefel där man alltså verkar sätta ett underförstått likhetstecken mellan det idémässiga tillståndet utveckling och det åldersmässiga tillståndet föryngring.

Jag är absolut för att många fler yngre får tillträde till fler sammanhang och organisationer; allt från vanliga arbetsplatser till beslutande och styrande forum och ideella och politiska sammanhang.

Olika åldrar innebär olika slags livserfarenheter och en organisation eller ett forum som vill utvecklas och ta tillvara medborgares intressen gör detta bättre om man har god kunskap om olika slags livssituationer.

Men när vi snackar utveckling och nya perspektiv har detta per automatik inte med ålder att göra. Det finns 30-åringar som är hiskeligt förstelnade och konserverande i de sammanhang de företräder och det finns 60-åringar som är nyfikna och beredda till nytänkande och nydanande i varje stund.

De konserverande traditionalister jag har mött i mitt yrkesliv har funnits i hela åldersspannet. Och de nydanande, nyfikna, de som vågar ifrågasätta allt och ta in nya perspektiv, har också funnits i hela åldersspannet.

En (av flera) viktiga grunder för utveckling borde därför vara:

- Alla åldersgrupper representerade
- Olika livserfarenheter representerade
- Olika inställningar representerade – men den nyfikna och nydanande måste dominera över den förstelnade konserverande.

En stadsplanering med alla sinnen

Att promenera hem genom Möllevången sent en natt och känna doften av nybakat bröd från bageriet vid Folkets park. Att gå längs Bergsgatan och känna lukten av dumleklubbor. Att vara vid Möllevångstorget en tidig fredagseftermiddag och höra den envetne utomhuspredikanten dra sin vanliga fredagspredikan.

Tre sinnesupplevelser från Möllevången på 80-och 90-talen. Jag minns dem när de fanns där, och jag minns gånger när de inte fanns där. Som den där fredagen när jag plötsligt märkte att det var så tyst, och att det inte kändes som fredag för att predikanten inte stod på andra sidan Möllevångstorget som han brukade göra. Eller att gå längs Chokladfabriken på den tiden som kvarteret var helt dött, efter Fazers nedläggning och innan något annat flyttade in.

Möjligheterna till sinnesupplevelserna berikar stadsrummet och tillför betydelse och identitet. Men trots att vi människor har fem sinnen att uppleva vår omgivning med, är det ofta utifrån synsinnet och synintrycken som en plats eller en stad beskrivs. En plats dofter, ljud, sätt att kännas (och vem vet – kanske ibland även smak) är viktiga komponenter för vår upplevelse av den. Och om man ska beskriva platser som betytt eller betyder mycket för en, så är ofta flera sinnen involverade i ens minnesbild och upplevelser. Ibland är minnena av ljud och dofter starkare än bilderna.

Jag kan till exempel fortfarande exakt frammana doften från skafferiet i Ängstuga där mina morföräldrar bodde när jag var liten, men jag har inget klart minne av hur skafferiet såg ut. Min kollega Anne Rosengren gjorde i sitt viktiga arbete om hemkänsla (”Vad är det som gör att man känner sig hemma?” ) mig uppmärksam på hur mycket sinnen och minnen betyder för upplevelsen av hemkänsla. Och hemkänsla gör i sin tur att man trivs.

Det borde egentligen vara självklart att föra in en sinnenas stadsplanering som en betydelsefull dimension i samhällsplaneringen. Lite strategi- och policydokument till det, så har man tydliggjort evigt viktiga värden.

ett lugnt område

Ett lugnt område. Frasen ekar från medias rapportering om den person som gripits misstänkt för en rad skjutningar i Malmö. Under måndagens mediarapportering fann jag inga uppgifter varken via tv eller tidningar på i vilken stadsdel eller del av staden som mannen bodde. Bara att det var ett lugnt område, ibland också med förklaringen i centrala eller västra Malmö.

Det verkar alltså som att Malmö har lugna och ickelugna områden. Frågan är hur ett område som man inte hade menat var lugnt hade beskrivits i stället? Vilka epitet hade man använt? Hur konkret och specifik hade man varit när det gäller att säga var, i vilken stadsdel, och då inte bara i den administrativa bemärkelsen, mannen bodde?

Jag bara undrar.