önskelistor, enkäter och botrendsrapporter

Konsultföretaget Tyréns Temaplan har fått stor uppmärksamhet för sin rapport Botrender 08. På sin hemsida påstår företaget att En av tre svenskar efterfrågar inhägnade bostadsområden, så kallade ”gated communities”

Massmedia har hakat på och basunerat ut budskapet som fått framstå som en sanning. Men sanningen är, att detta att ”efterfråga” gated communities inte är samma sak som att i en enkät svara ja på en illa ställd fråga och ett lika illaformulerat svarsalternativ om den ideala bostaden. Att efterfråga är en aktiv handling. Att kryssa för ett färdigformulerat svarsalternativ innebär inte samma mått av aktivt agerande.

När Tyréns Temaplan frågar: ”Hur skulle du önska att din ideala bostad/situation var?” lyder det uppmärksammade svarsalternativet: ”Ett extra säkert område, till exempel inhägnat med portkod/lås för att komma in på området”
Problemen här är två. Det ena är att Tyréns temaplan efterfrågar fantasier. ”önska” och ”ideala” öppnar fältet fritt att fantisera. För egen del kan jag i fantasifulla stunder önska mig såväl en 150 kvadratmeter stor sommarbostad vid havet med vinterträdgård som en central sexrummare med öppen spis, balkonger, egen uteplats, kompost, tyst och lugnt läge men ändå livfullt och myllrigt stadsliv, men det betyder inte att jag efterfrågar sådana bostäder.

Det andra problemet är att Tyréns genom sitt svarsalternativ påstår att ett område är extra säkert om det till exempel är ”inhägnat med portkod/lås för att komma in på området”. (Låt oss frångå den taffliga formuleringsförmågan som i sig sänker seriositetsvärdet -för inte kan ett område vara inhägnat med portkod?) Tyréns genom har med denna formulering gjort om en subjektiv värdering – att ett inhägnat område är säkert – till ett objektivt påstående.

Man erbjuder inget svarsalternativ som beskriver en boendemiljö som är trygg utan att den är inhägnad. Vill man kryssa i något som förmedlar att man uppskattar en trygg och säker boendemiljö, är man alltså hänvisad till påstående.

Trist. Trist är också att Tyréns i svarsalternativet helt bortser från det som alla stadsplanerare vet idag – att det finns betydligt fler och bättre sätt att jobba med säkerhet och trygghet än att erbjuda inhägnader och lås om man vill skapa trygga och säkra boendemiljöer. Man väljer att exemplifiera med något som man sedan i analysen tolkar som gated communities. Frågan är hur de svarande har uppfattat frågan så.
När Tyréns väljer orden ”inhägnat” och ”lås” som nyckelord förmedlar de en ack så fattig syn på vad samhällsplanerare kan uträtta. Vad värre är – är fler svarsalternativ så illa formulerade, kan de i kombination med frågeställningen – inte förmedla en korrekt bild av vad de tillfrågade verkligen efterfrågar för slags boendemiljöer. Detta är allvarligt. Särskilt som man kan förmoda att Tyréns Temaplan vill presentera sin rapport för fastighetsägare och stadsplanerare och få dem att tro att det är så här befolkningen vill bo.

(En kortare variant av denna text publiceras idag på Kultursidan i Sydsvenskan)

Bilden av en stadsdel: Rörsjöstaden

I slutet på åttiotalet och med den dåvarande plötsliga hypen för bostadsrätter som bästa dragare, växte Rörsjöstaden så det knakade. Dess geografiska omfång svällde och svällde. Åtminstone om man fick tro mäklarna. För inte bara Rörsjöstaden var Rörsjöstaden utan allt som angränsade till Rörsjöstaden var Rörsjöstaden. Och kanske kunde allt som angränsade till allt som angränsade till Rörsjöstaden också ha blivit Rörsjöstaden, om inte trenden så småningom hade mattats och Malmö hade fått fler nya älsklingsområden.

Rörsjöstadens hipphetsfaktor hade förstås inte varit möjlig om Kungsgatan fortfarande hade varit ett prostitutionsstråk. Men sextrafiken hade flyttat några kvarter söderut, Kungsgatan hade haft sin karantän och riskerade inte längre smitta ner stadsdelen med dåligt rykte, och kunde därför nu i mäklarannonserna lyftas fram som paradgata. Tur det, för den andra paradgatan, den betydligt mindre S:t Pauli Kyrkogata var liksom för liten att vara den enda finaste gatan. Vips så hade Rörsjöstaden två pärlor, något som kunde hypas lite extra och i sin tur smitta av sig positivt på hela Rörsjöhypen.

Jag bodde i Rörsjöstaden mellan 1984 och 1987. På vår gård fanns ungdomar med och utan arbeten och studier, en revisorfirma, några familjer, några ensamstående. Några stack ut från mängden på ett charmerande sätt, som operasångaren som övade för öppet fönster och trumpetaren, oerhört skicklig. Några andra gjorde det av mindre positiva skäl; för att de var kriminella eller knarkare, eller både och.

Mäklarannonserna hade inte funkat på gården där jag bodde, inte då. Det stämde liksom inte med den frekventa knarkförsäljningen, de otäcka lägenhetsbråken och andra obehagliga incidenter, hur trevligt det än var mellan varven.

Dessa annonser om vita linjen och stuckatur, där det alltid stolt utropades Rörsjöstaden!!! i sig spelade tveklöst en stor roll när det gällde hur bilden av Rörsjöstaden förändrades. Tänk att varje söndag mötas av ett stort antal texter i morgontidningen – må vara betalda – som beskriver det positiva med en stadsdel. Det här var dessutom i princip de enda tidningssidor där Rörsjöstaden beskrevs som stadsdel. Väldigt få faktorer, företeelser och händelser i stadsdelen tilldrog sig medias uppmärksamhet. Den enda bild som vecka efter vecka förmedlades av Rörsjöstaden i tryckta medier var hur hippt och rätt det var att bo där. Och mest rätt var det att bo på Kungsgatan eller S:t Pauli Kyrkogata.

Men det fanns fortfarande ett hot mot de idylliska beskrivningarna. Rörsjöparken och det angränsande Värnhemsområdet. Här trängde sig en annan verklighet på, betydligt hårdare, lite sluddrande, och ibland så störande som gården där jag bodde. Ändå har bilden av Rörsjöstaden som hipp och idyllisk stadsdel aldrig solkats ner av detta. Man undkommer det genom att låtsas som om detta inte är Rörsjöstaden. Den mentala beskrivningen gör att det som anses negativt lite svävande förläggs till Värnhemsområdet. Den enda platsen i Rörsjöstaden som tillåts härbärgera negativa epitet är Rörsjöparken, men så ligger den liksom vid sidan om stadsdelen och hör därför nästan inte dit.

När boomen för Rörsjöstaden började, fanns redan ett stort antal bostadsrätter. Det i sig gjorde hypen så stark. Marknaden var stor, redan från början och priserna steg snabbt. Det här var naturligtvis ingenting unikt för Rörsjöstaden; prisstegringen skedde överallt. Det som var unikt med Rörsjöstaden var att boomen på bostadsrätter sammanföll med den i senmodern tid första möjliga hypen av stadsdelen.

Nu är mäklarnas vårrusiga upptäcktstid är förbi. Bostadsrättsannonserna är fortfarande lika positiva men den ivriga yuppiklangen från åttiotalet har ersatts av sobrare beskrivningar. Och om bilden av stadsdelen svajar, är det mellan hippt och idylliskt. Låt mig gissa att det landar i ett stabilt mellanläge.

samtal om gentrifiering på konsthallen i kväll

Ikväll medverkar jag i samtalsforumet spik på Konsthallen. Temat är gentrifiering.
Texter om detta kommer efter hand att läggas ut här på bloggen.

tips till hyresrättsfastighetsägare, del 1

Ibland tycker jag att hyresrätten som boendeform utvecklas rätt så långsamt.
Med några små enkla insatser skulle hyresrätten kunna vinna åtskilligt i popularitet. Det skulle inte kräva särskilt mycket och det skulle väsentligt öka attraktiviteten för lägenhetsbeståndet.

Jag vill dela med mig av mina önskemål och idéer och jag hoppas att det finns fastighetsägare som nappar och bums sätter igång att genomföra dem!

Det första jag skulle göra om jag var fastighetsägare, skulle vara att se till att alla lägenheter urustades med rejäla skafferier. Dessa meningslösa överskåp ovanpå kyl och frys är inget alternativ. Inte heller de små ynkliga överskåp som brukar finnas i närheten av köksspisen.

Att lasta in mat i de där skåpen går till en viss grad. Problemet är bara att de är omöjliga att hitta sen, särskilt om man lastat in dem i skåpen ovanpå kyl och frys. Det är bara produkterna längst fram som syns, såvida man inte släpar fram en stol och ställer sig och spejar in.

Att storhandla blir meningslöst. Lagrar man torrvaror i mängd blir det på bekostnad av antalet sorters produkter man vill få plats med.

Jag har nyss kommit hem efter två relativt modesta inköpsrundor. Maten jag har köpt har jag knappt plats att förvara i skåpen. Och om jag knölar in den i överskåpen vet jag att det blir svårt att hitta den sen.

Rejäla skafferier finns i hur många bostadsrättslägenheter och villor som helst. Men det är ingenting som säger att det inte skulle kunna gå att ha rejäla skafferier i massor med lägenheter. På något konstigt sätt har det bara blivit så att det saknas. Jag har bott i åtta olika hyreslägenheter från olika epoker på olika ställen. Inte en enda har haft ett skafferi värt namnet.
Alla köper mat. Alla äter. Alla vill ha någonstans att ha sin mat. Ett skafferi borde höra till grundinredningen för varje lägenhet.

varje stad borde ha en bopool

I varje större stad borde det finnas en bostadspool. Bostadspoolen skulle bestå av en pott bostäder som var belägna i olika stadsdelar. Dessa bostäder skulle finnas tillgängliga för fastighetsägare, tjänstemän, politiker och invånare som ville lära känna en annan del av staden. Man skulle kunna provbo i en helg eller en vecka eller kanske en månad, beroende på syftet.

Bostäderna skulle marknadsföras gentemot invånare genom att vädja till deras nyfikenhet. Motprestationen skulle vara att man skrev dagbok om hur man upplevde boendemiljön.

För tjänstemän, politiker, fastighetsägare och andra sakkunniga som jobbade med stadsutveckling skulle det vara obligatoriskt att provbo bostäder i bostadspoolens sortiment, som ett sätt att bättre lära känna flera delar av staden.

I städer med bostadsbrist kan det te sig oetiskt att upplåta bostäder till den här formen av icke nödvändigt boende. Då kunde man passa på att använda lägenheter som i glapp mellan renovering och inflyttning var lediga.

Och om man tänker långsiktigt på det hela, skulle det finnas en samhällsvinst och på sätt och vis vara en annan form av nödvändigt boende. För ju bättre alla som jobbar med staden lär känna staden, desto bättre jobb tror jag att de gör.

Alla de delar av staden som är någon invånares boendemiljö är det en plikt att lära känna och förstå sig på som boendemiljö.

Bostäderna som ingick i poolen skulle vara belägna i alla stadens delar. Alla.

Vi måste förstå oss på delarna, hur de förhåller sig till varandra och staden som helhet, och vi måste förstå oss på helheten som sådan. Det här skulle vara ett steg på vägen.

Det offentliga rummet som boendemiljö

Förra veckan medverkade jag på Bostadsuniversitetet med ett föredrag om det offentliga rummet som boendemiljö.

Representanter från kommunala bostadsbolag och andra fastighetsägare lyssnade och inflikade med sina reflektioner och synpunkter. Jag kommer att återkomma till det temat här på bloggen därför att jag tycker att det är angeläget i alla former av samtal som rör lokalt utvecklingsarbete.

Som tema betraktat har det varit en av mina centrala utgångspunkter under de år jag arbetat med stadsutveckling.

Men nu till något helt annat.

Möllevången på Aktuellt ikväll

Jag har en del jag skulle vilja säga om Möllevången och risken för gentrifiering. Visserligen lär jag skymta förbi i Aktuellt ikväll, där man uppmärksammar ämnet, men jag gissar att det bara är 30-40 sekunder och hur duktiga journalisterna än är på att klippa, lär de inte få med allt som jag tyckte var viktigt att säga på den korta tiden. Så jag återkommer.

Så länge kan jag hänvisa till Sydsvenskans artikelserie i ämnet där Julia Svensson skrev om Malmö.

konst i det offentliga rummet

Som lite uppmjukning efter lång paus fuskstartar jag med att länka till en text jag hade i Sydsvenskan idag. Kulturred frågade mig och ett tjugotal andra skribenter om vi ville vara med i deras sommarserie "Kolla, kolla!" som handlar om konst i det offentliga rummet. Personliga texter skulle det vara.

Jag tog för givet att jag skulle skriva om gatukonst och boende som medskapare till kultur i det offentliga rummet, men den text som rann ur mig var till min förvåning istället mina sent påkomna lovord till Monica Goras skulpturer i Pildammsparken.
Detta är offentlig konst när den är som bäst. Lockar både syn och känsel. Är beröringsvänlig. Går att tolka på många olika sätt. Upplevs på olika vis olika tider på dygnet. Få konstverk i Malmös offentliga rum är vad jag vet så använda, lockar så många att närma sig.

Att följa "Kolla, kolla!" är förresten en schysst form av guidning till konst i Malmö.

Nu har jag startat eget

Jag är visserligen fortfarande anställd som projektledare för ett lokalt utvecklingsarbete i Helsingborg, men jag har ändå bestämt mig för att starta eget. Det går inte att vänta längre, det blir så krångligt varje gång jag blir tillfrågad om extrauppdrag.

Så - välkommen att anlita mig! I mån av tid och möjlighet åtar jag mig följande inom samhällsplanering och stadsutveckling (och andra relaterade områden)

- metodstöd och metodutveckling
- rådgivning
- föredrag
- processledaruppdrag / workshops
- strategiskt och analytiskt arbete
- skrivproduktion

Kontaktuppgifter kommer (men färsk hemsida dröjer, så bloggen är min hemsida än så länge)

Återkomsten

Nu återkommer jag till bloggvärlden. Eller rättare sagt imorgon.

När ljuset har slocknat

Fler ska börja använda lågenergilampor önskas det. Men om samhället verkligen vill att så många som möjligt ska köpa den här produkten måste man också underlätta.

Det handlar inte bara om att underlätta för oss som konsumenter genom att göra produkten mer lättillgänglig och billigare. Det handlar också om att underlätta för oss när vi är användare.

När en lågenergilampa har slocknat för gott ska den återvinnas. Men var finns återvinningskärlen? I Malmö finns de bara på två ställen; de stora återvinningscentralerna i Bunkeflo och på Sjölunda.

När det gäller en vardagsprodukt som glödlampa borde det naturligtvis finnas kärl på närmare håll. Kärl för batterier finns på många gårdar där viss sopsortering finns. Nu är det dags att fixa fram behållare för trasiga lågenergilampor.