Grusade planer

Varje flerfamiljshus borde ha en stor låda med sand stående så att man som boende kommer åt den. Då kunde man själv sanda när man upptäcker farligt hala isfläckar på kvällar och helgdagar när ingen fastighetsansvarig finns i tjänst. Men nu står man där; patetiskt hänvisad till att skriva varningslappar till sina grannar för att de inte ska vurpa och bryta lårbenen av sig.

Detta är ett konkret exempel på hur man som boende i flerfamiljshus är hänvisad till att inte agera, till att inte aktivt påverka sin boendemiljö till det bättre. Man är hänvisad till passivitet, till att inte ta ansvar. Så synd, när denna boendeform egentligen är som gjord för att man ska kunna just visa hänsyn och ansvar gentemot sina medmänniskor.

Tack Jonas Hassen Khemiri

Jag ringer mina bröder är den bästa texten jag hört och läst de senaste åren.

Föryngring har inte alltid med utveckling att göra

När det talas om föryngring förutsätts det nästan alltid handla om att unga ska ersätta äldre och att detta ska leda till utveckling. Här sker ett tankefel där man alltså verkar sätta ett underförstått likhetstecken mellan det idémässiga tillståndet utveckling och det åldersmässiga tillståndet föryngring.

Jag är absolut för att många fler yngre får tillträde till fler sammanhang och organisationer; allt från vanliga arbetsplatser till beslutande och styrande forum och ideella och politiska sammanhang.

Olika åldrar innebär olika slags livserfarenheter och en organisation eller ett forum som vill utvecklas och ta tillvara medborgares intressen gör detta bättre om man har god kunskap om olika slags livssituationer.

Men när vi snackar utveckling och nya perspektiv har detta per automatik inte med ålder att göra. Det finns 30-åringar som är hiskeligt förstelnade och konserverande i de sammanhang de företräder och det finns 60-åringar som är nyfikna och beredda till nytänkande och nydanande i varje stund.

De konserverande traditionalister jag har mött i mitt yrkesliv har funnits i hela åldersspannet. Och de nydanande, nyfikna, de som vågar ifrågasätta allt och ta in nya perspektiv, har också funnits i hela åldersspannet.

En (av flera) viktiga grunder för utveckling borde därför vara:

- Alla åldersgrupper representerade
- Olika livserfarenheter representerade
- Olika inställningar representerade – men den nyfikna och nydanande måste dominera över den förstelnade konserverande.

En stadsplanering med alla sinnen

Att promenera hem genom Möllevången sent en natt och känna doften av nybakat bröd från bageriet vid Folkets park. Att gå längs Bergsgatan och känna lukten av dumleklubbor. Att vara vid Möllevångstorget en tidig fredagseftermiddag och höra den envetne utomhuspredikanten dra sin vanliga fredagspredikan.

Tre sinnesupplevelser från Möllevången på 80-och 90-talen. Jag minns dem när de fanns där, och jag minns gånger när de inte fanns där. Som den där fredagen när jag plötsligt märkte att det var så tyst, och att det inte kändes som fredag för att predikanten inte stod på andra sidan Möllevångstorget som han brukade göra. Eller att gå längs Chokladfabriken på den tiden som kvarteret var helt dött, efter Fazers nedläggning och innan något annat flyttade in.

Möjligheterna till sinnesupplevelserna berikar stadsrummet och tillför betydelse och identitet. Men trots att vi människor har fem sinnen att uppleva vår omgivning med, är det ofta utifrån synsinnet och synintrycken som en plats eller en stad beskrivs. En plats dofter, ljud, sätt att kännas (och vem vet – kanske ibland även smak) är viktiga komponenter för vår upplevelse av den. Och om man ska beskriva platser som betytt eller betyder mycket för en, så är ofta flera sinnen involverade i ens minnesbild och upplevelser. Ibland är minnena av ljud och dofter starkare än bilderna.

Jag kan till exempel fortfarande exakt frammana doften från skafferiet i Ängstuga där mina morföräldrar bodde när jag var liten, men jag har inget klart minne av hur skafferiet såg ut. Min kollega Anne Rosengren gjorde i sitt viktiga arbete om hemkänsla (”Vad är det som gör att man känner sig hemma?” ) mig uppmärksam på hur mycket sinnen och minnen betyder för upplevelsen av hemkänsla. Och hemkänsla gör i sin tur att man trivs.

Det borde egentligen vara självklart att föra in en sinnenas stadsplanering som en betydelsefull dimension i samhällsplaneringen. Lite strategi- och policydokument till det, så har man tydliggjort evigt viktiga värden.

ett lugnt område

Ett lugnt område. Frasen ekar från medias rapportering om den person som gripits misstänkt för en rad skjutningar i Malmö. Under måndagens mediarapportering fann jag inga uppgifter varken via tv eller tidningar på i vilken stadsdel eller del av staden som mannen bodde. Bara att det var ett lugnt område, ibland också med förklaringen i centrala eller västra Malmö.

Det verkar alltså som att Malmö har lugna och ickelugna områden. Frågan är hur ett område som man inte hade menat var lugnt hade beskrivits i stället? Vilka epitet hade man använt? Hur konkret och specifik hade man varit när det gäller att säga var, i vilken stadsdel, och då inte bara i den administrativa bemärkelsen, mannen bodde?

Jag bara undrar.

Det mentala avståndet mellan två platser

För femton år sen skjutsade jag min dotter till barnkalas i kvarteret där jag bor nu. Jag minns att jag tänkte för mig själv att det var så långt borta och att omgivningarna var så torftiga. (Dessutom var cykelvägen tråkig. ) Det var ingen stadsdel jag kände till.

Jag tyckte att det var off, helt off, och jag förstod verkligen inte hur man kunde välja att bo här. Men redan då förvånades jag av hur fina lägenheterna var.

Sedan dess har det mentala avståndet krympt. Först när jag hade vänner som bodde här. Sen när min dotters pappa köpte lägenhet här. Och så till sist, när vi flyttade hit.

Men den första tiden när jag cyklade mellan gamla hemmet och nya, eller mellan Triangeln och nya hemmet, tyckte jag fortfarande att det var långt. Det var Nobelvägens, Östra Farmvägens och Amiralsgatans fel. Dessa barriärer, de ligger där som mätta dästa ormar som man inte vill passera. Jag gör fortfarande allt vad jag kan för att befatta mig med dem så lite som möjligt. Och jag har en fantasi; att detta att korsa Nobelvägen en dag ska kunna bli trevligt. Som om man bara fortsätter vidare, istället för som nu, att man måste ta sig över en fet gräns mellan stadens olika delar.

jag vet inte precis om älska är rätta ordet

Jag vet inte precis om jag älskar Malmö. Men jag tycker om att bo här och känner en tacksamhet för att jag gör det. Jag har mycket svårt att tänka mig att bo någon annanstans. Det finns ingen stad som jag uppskattar så mycket och som jag tycker är så rätt för mig.
Malmö har helt enkelt vunnit mitt förtroende. Det skedde nästan omedelbart när jag flyttade hit som sjuttonåring. Att komma hit var en befrielse; det var som att kunna ta ett djupt andetag, andas ut och slappna av.

Kort variant:
Jag växte upp i en liten by där man var annorlunda så fort man avvek det allra minsta. Det var först när jag flyttade till Malmö som jag kunde vara mig själv, och vara avslappnad och bekväm med det. Enligt min erfarenhet finns det inget som är så farligt och otryggt för barn och unga som små orter med homogen befolkningssammansättning där intoleransen mot olikheter är stor. Det tryggaste, mest toleranta och bästa jag tyckte att jag kunde ge min dotter som uppväxtmiljö var motsatsen; Malmö och Möllevången.

Lång variant:
I den by där jag hade oturen att bo från det att jag var fem tills att jag var femton, var vår familj var en av få nyinflyttade. De flesta andra verkade ha bott där i om inte generationer så i alla fall evigheters evighet. Och när de vuxna skulle förklara för andra vuxna vem något av barnen var sa de sånt där som ”Det är Hanssons tös”. Och alla visste vem Hansson var. De sa inte så om mig. För ingen kände Dethorey. Men de visste vilka de inflyttade i det stora vita huset på Lilla Tvärgatan var.
Vår familj var annorlunda. Det var inget som sas rätt ut men det märktes på alla kommentarer man fick. Vi hade konstigt efternamn. Min pappa hade svart hår, franskt förnamn och var halvspanjor. Mina föräldrar talade inte skånska. De hade ett konstigt yrke. Vi bodde i ett hus utan finrum. Vi hade massor med böcker hemma. Jag var dessutom rödhårig, ovanligt det med, och något som en hel drös ungar tyckte var perfekt att reta mig för. Om jag inte blev retad för min hårfärg, kunde jag få kommentarer om vårt efternamn, min dialekt, min pappas etniska bakgrund, alla böcker vi hade hemma. Och alla kommentarerna fälldes utifrån perspektivet att vi var annorlunda. Inte på något positivt sätt, och kanske inte heller på ett negativt, men på ett konstigt sätt. Omvärldens kommentarer gjorde alltså att jag tidigt fick klart för mig att vår familj avvek från de rådande normerna. Själv noterade jag samtidigt att de andra familjerna avvek från den livsstil och de underförstådda normer och värderingar jag själv växte upp med. De hade finrum (mer om det i en annan text), färg-tv innan åratal innan oss, åt chips och ostbågar, drack läsk, kallade lunchen för middag och middagen för kvällsmat och använde massor med skånska ord som inte användes i mitt hem och som jag nu fick lära mig förstå. I deras värld pratade man om pågafärger och tösafärger, något jag inte visste vad det var när jag flyttade dit. I deras värld var det en självklarhet att vara döpt och att konfirmeras medan det i min värld var det motsatta. Ja, sådär var det med det mesta, upplevde jag; att våra världar var olika, och i vår värld fanns nästan inga bybor utan bara vänner och bekanta och släktingar från andra platser. Att växa upp med vetskapen om att man betraktas som annorlunda och avvikande gör något med en, och det är inget positivt.

Mina föräldrar skildes när jag var 14 och det ledde till att jag så småningom hamnade i Malmö. Jag hade fantiserat livligt om Stockholm, som jag var sådär tonårsaktigt förälskad i, som en tillflyktsort, som ett framtida hem för mig, men Malmö hade jag ingen dröm om, hyste ingen längtan till.
Ändå tog det bara en dag i min nya gymnasieskola i Malmö innan jag var förvissad om att det här kommer att bli bra, här kommer jag att trivas. Jag hade äntligen kommit till en miljö där folk var olika – på olika sätt - och där det var helt okej. Det var olika klädstilar, olika familjeförhållanden, olika dialekter, olika etnisk bakgrund. Jag kände mig hemma i det. Och jag kände en stor, stor trygghet och lättnad över att veta att det var okej att vara sig själv.

Jag kommer alltid att vara tacksam över att jag kom till Malmö. Det som det har betytt för min personliga utveckling kan inte mätas. Jag kan bara konstatera att det var först när jag flyttade till Malmö som jag kunde börja vara mig själv. Och med Malmö som avstamp, med själva staden som hemvist och arena före erfarenheter har jag fortsatt att utvecklas.

Tack Mamma, Malmö och alla Malmöbor. Tack för att jag fick chansen att flytta hit. Det förändrade mitt liv.

Några kommentarer kring gentrifiering och Möllevången

Gentrifiering är på tapeten igen. Till exempel här och här. Ett komplext ämne som många vill diskutera nuförtiden. Förhoppningsvis kan det leda till att diskussionerna på sikt blir mer och mer nyanserade.

Gentrifieringsdiskussionerna om Möllevången; en subjektiv bakgrundsbeskrivning
När jag och en kollega på 90-talet började lyfta frågan om vikten av att motverka en gentrifiering av Möllevången, var vår anledning denna: Möllevången var, som vi såg det, den enda innerstadsstadsdelen med rejält heterogen befolkningssammansättning i en storstad i Sverige. Befolkningen på Möllevången var blandad både åldersmässigt, socialt och när det gällde etniskt ursprung. Vi såg Möllevången som ett lyckat exempel på integration ur alla aspekter och menade att det borde vara värdefullt för samhället med stadsdelar där det fanns en blandad befolkningssammansättning. Särskilt värdefullt tyckte vi att det var att det förekom i en innerstadsstadsdel, eftersom det redan då var väldigt ovanligt; trenden var att innerstadsstadsdelar gick emot en alltmer homogen befolkningsssammansättning. Vi började lyfta frågan att samhället hade ett ansvar att undersöka vilka mekanismer som bromsar respektive påskyndar gentrifiering (det hade varit mer korrekt om vi hade talat om homogen befolkningssammansättning). Vi tyckte rent av att det borde vara en nationell angelägenhet att diskutera detta och ha Möllevången som exempel. Vad ville vi? Ja, inte var det att stanna utvecklingen. Det var snarare att få mer kunskap om utvecklingen och se i vilken mån en stadsdel kunde utvecklas samtidigt som befolkningssammansättningen fortsatte vara heterogen. Det var väldigt svårt att få gehör. Frågan var inte ”på gång” på den tiden och vi var varken tillräckligt skickliga eller tongivande för att lyckas lyfta den.
Men efter en del år började röster höjas; röster som varnade för en gentrifiering på Möllevången. Problemet var att dessa rop inte stämde med hur vardagsverkligenheten på Möllevången såg ut på den tiden. För det var inte lyxrenoveringar som var problemet; problemet var oseriösa fastighetsägare som inte ens brydde sig om att hålla en godtagbar minimistandard i sina hus. Och omvandling av bostadsrätter framfördes som ett hot innan några hyresfastigheter ens hade ombildats, och man bortsåg helt från att det alltid hade funnits ett bestånd av bostadsrätter på Möllevången utan att det lett till gentrifiering. Mer om detta har jag skrivit här.
För ett par år sen vann en uppsats pris i Hyresgästföreningens tidning. Denna uppsats säger sig handla om bostadsrättsomvandling på Möllevången. I själva verket handlar den mest om bostadsrättsomvandling i södra delen av Västra Sorgenfri (eller vad nu den delen kallas). Där rabblas lite statistik som blir helt missvisande eftersom skribenten tolkar Möllevången som större än den gängse traditionella tolkningen av stadsdelen (och att gränsen mot öst och sydöst går vid Amiralsgatan och Nobelvägen)

Möllevångens nuläge
De största skillnaderna på Möllevången nu jämfört med tidigare är att andelen äldre har minskat, andelen yngre har ökat, andelen högskoleutbildade har skjutit i höjden (en siffra som redan på 90-talet var förhållandevis hög) och andelen malmöbor med det som i statistiken kallas utländsk bakgrund har minskat. När det gäller husen finns det fler seriösa eller åtminstone hyggligt seriösa fastighetsägare. De allra senaste åren har trenden på Möllevången följt trenden i Malmö och storstäder i övrigt; det har skett en omvandling av hyresfastigheter till bostadsrätter. Den största synliga skillnaden i Möllevångens gatubild nu jämfört med 90-talet är att antalet unga totalt dominerar stadslivet. Och när mäklarna marknadsför bostadsrätter på Möllevången är det uppenbart att de vänder sig till en förhållandevis ung målgrupp som uppskattar att ta för sig av stadens utbud av nöjen och restauranger.
Om man ska diskutera gentrifiering av Möllevången måste alla unga Möllevångsbor granska sin egen roll som medskapare till en ökad homogen befolkningssammansättning av Möllevången. Grundkursen i gentrifiering säger att först kommer kulturfolket och sen kommer studenterna. Även om man ska undvika förenklade resonemang, måste man problematisera detta; att unga som säger sig vilja undvika en gentrifiering samtidigt genom att klustra sig på Möllevången riskerar att åstadkomma att befolkningssammansättningen på sikt blir homogen.

Mina tankar om just det som diskuteras nu:
Det är kommande BRF Bageriet på tomten där gamla bageriet Solidar låg, och manifestationen Stad Solidar som utlöst de senaste diskussionerna. Att Solidartomten, som bytt ägare flera gånger sen bageriet revs, ska bebyggas med bostadsrätter istället för hyresrätter, är synd, eftersom beståndet av hyresrätter i centrala Malmö har minskat, och eftersom många bevisligen vill bo i hyresrätt. Det hade också varit intressant att se vad nya hyresrätter hade kunnat tillföra staden och hur man hade kunnat jobba med samspelet mellan stadsrummet och bottenvåningarna; vad hade de kunnat tillföra varandra? Särskilt som cykel- och gångbanan längs Folkets Park är ett tacksamt stråk att ladda med verksamheter, det är som om det ”vill” det. En annan sak att sörja är att ingenting av Bageriet sparades; allt revs utan att man vad jag vet funderade på hur det kunde tas tillvara; varken Möllevångsskolan eller de blivande bostadshusen verkar ens ha några tegelstenar som minne. Det är också synd att tomten inte används till mer experimentella former av byggande och upplåtelseformer. Till Möllevångens karaktär finns ett element av något experimentellt; Möllevången som stadsdel har varit (och är) en arena som ofta används i sådana syften. Det skulle vara intressant om det hade kunnat omsättas i praktiken i ett nybygge. Istället får vi nu ett kvarter med bara bostadsrättslägenheter och det i sig är inte något som kan sägas tillföra ett nytt värde till vare sig stadsdelen eller staden, förutom att det blir 137 nya fina bostäder ( jag hade gärna tackat ja till en lägenhet med stor terrass eller uteplats om jag hade haft råd, de ser fina ut, men fastighetsägaren verkar bara ha tänkt på att uppfylla bostadsdrömmar, inte visionära tankar om staden) . Men Malmö är en så pass attraktiv stad att man har rätt att kräva mer än så av varje nyetablering som sker.
Jag anser fortfarande att det borde vara av största vikt för samhället och alla större städer i Sverige att skaffa sig en medvetenhet på djupet om vilka mekanismer som påskyndar respektive bromsar såväl gentrifiering som en övergång till en alltmer homogen befolkningssammansättning i enskilda stadsdelar. Idag, när det talas så mycket om vikten av såväl funktionsblandning som social integration borde detta vara en fråga med stor tyngd. Det är konstigt, för om alla blandstaden-påhejare menar allvar med blandstaden som ideal, då måste man gripa sig an de komplexa frågorna om vad olika typer av befolkningssammansättningar innebär i en stadsdels eller en stads utveckling.

Att annonsera om ett boende - eller en livsstil

Det har varit intressant att följa Victoria Parks annonskampanjer. Faktum är att jag har sparat ett par av dem för jag tänkte att någon gång ska jag skriva om dem. Men papper och pärmar är inte det jag har prioriterat när det gäller att komma i ordning i den nya bostaden. Därför får jag nu leta i minnet istället.

Häromdagen kom Victoria Parks nya annonskampanj. En hel bilaga i Sydsvenskan. Detta är det tredje greppet (eller fjärde eller femte, jag kan ha glömt några) de tar när det gäller reklam.

Det började så stadigt och rejält för ett par år sen med Unni Åström, dåvarande vd. Stora annonser med reklam för boendet upptogs av en stor bild på henne sittande i en stor fåtölj. Jag tänkte lite på patronen i Kulla-Gulla-böckerna när jag såg den bilden, jag vet inte varför. Inga likheter utseendemässigt, men det var något den förmedlade som fick mina associationer att gå i de banorna. Dessutom minns jag att jag tyckte att fåtöljen såg trist ut.

Nästa annonskampanj jag minns var efter Unni Åströms tid. Nu skulle uppenbarligen andra värden förmedlas. Den här gången föreställde fotot en avspänd man i fyrtioårsåldern med friluftshatt - sån där enkel modell i tyg - på huvudet och en stor härlig skummande öl framför sig. Undrar om han inte hade en stickad tröja på sig också.

I den nya annonsbilagan har man fortsatt på det avspända dryckestemat. Nu är det försäljningschefen som sitter med en stor - ska vi gissa på cafe latte - framför sig.

Dessutom får en barnfamilj stort fotoutrymme och bilden är arrangerad så att man riktigt ska se hur bra en livlig sexåring också trivs i det före detta 55+-boendet.

När jag läser introtexten till annonsbilagan får jag reda på att Victoria Park i princip är rena rama integrationsprojektet; här bor "unga, barnfamiljer, medelålders, singlar och folk mitt i karriären". Eller "en spännande mix" som försäljningschefen Catarina Persson skriver. Jag förstår henne precis, även om det inte är det ordval jag skulle använda. Det är just den blandningen vi har här där vi bor nu. Fast befolkningen på Östra Sorgenfri är nog trots allt lite mer blandad. För förutom ovan nämnda kategorier har vi äldre, par, och folk som inte är mitt i karriären, utan kanske lite grann vid sidan om den, tror jag i alla fall.

en annorlunda befolkningssammansättning kanske

Utbudet i vår lokala affär skiljer sig åt från de affärer vi handlade i på Möllevången. I ett avseende påminner den om affären på Dalhem i Helsingborg; den är trots sin begränsade storlek välsorterad i vissa avseenden som man inte kan räkna med när det gäller förhållandevis små butiker. Det finns häftstift och tejp och glödlampor och papper och spik och allt möjligt som man behöver ha i ett hushåll men sällan köper och ofta nuförtiden får bege sig till specialaffärer eller varuhus för att köpa.

Det ekologiska sortimentet är inte lika stort här som på Möllevången. Åtskilliga varor som ingår i vårt basutbud cyklar vi och handlar i andra affärer där vi kan försäkra oss om att köpa de ekologiska alternativen. Däremot finns det ett förhållandevis stort sortiment av veganska och vegetariska livsmedel här (aha, det är de unga alternativa som gör sitt intåg, tänker jag fördomsfullt, bara för att jag själv inte känner mer än någon enstaka vegan som passerat 40-strecket).

Det finns också ett säkert tecken på att närområdet bebos av betydligt fler äldre än på Möllevången; på hyllan med städ- och ta-hand-om-hushållet-produkter hittar jag stärkmedel. Jag stirrar som förtrollad på produkten. Den heter Verda och den finns i två former; som spray på burk och som någonting annat i tub. Jag har aldrig sett stärkmedel förut. Varje gång jag går in i affären slår jag en lov kring städhyllan och konstaterar att jo, det finns fortfarande två sorters stärkmedel. Jag tror inte att Verda har förnyat sin logga sen femtiotalet. Och jag tror att det finns människor i min omgivning som har använt Verda sen femtiotalet.

Jag gillar det. Jag gillar att det finns stärkmedel och veganpålägg i min affär. Jag behöver inget av det men jag gillar det ändå. Och jag gillar att gissa vad det eventuellt säger om mina grannar.

-

Jag tänkte på den där händelsen lite senare under sommaren när en småbarnsfamilj från lilla Lund var hos oss i farliga storstaden för att köpa ett par möbler vi hade annonserat ut på Blocket.

Mamman och pappan hade med sig sina döttrar. Döttrarna i obestämd förskoleålder blev kommenderade av den ängsliga pappan att stå alldeles alldeles stilla i trappuppgången. De fick inte röra sig ur fläcken för då skrek han upprört åt dem att stå still. När de lite senare var ute på gården och tog flera steg alldeles utan tillåtelse, och dessutom passade på att smaka av våra röda vinbär, höll pappan på att gå upp i limningen av nervositet. För det kunde vara f-a-r-l-i-g-t. Faktum är att det mesta kunde vara farligt. Bären, gården, trappan, trottoaren.

Kanske var barnen verkligen oförmögna att klara sig själva en minut eller två. Kanske var det viktigt att beskydda dem från; tja, nästan allt. Jag vet inte. Det var som om pappan från Lund trodde att allt som var i Malmö var farligt; eller kanske allt som var på Möllevången. Jag vet inte.

Men jag tänkte att han skulle bara veta. Han skulle bara veta hur tryggt och engagerat det kan vara i storstan.

Och för en person som jag, som vuxit upp i en liten by och sett den lilla ortens otrygghet och alla nackdelar, finns det nästan inget som är så provocerande som när besökare (utan egna vare sig positiva eller negativa erfarenheter) dömer ut Malmö som otryggt och något att ängslas över.

det bästa med Möllevången

I somras, när vi fortfarande bodde på Möllevången, smet Gosan, vår äldsta katt. Vi gick runt på gården och ropade efter henne, tog en runda runt kvarteret och spanade.

Barnen, inte bara på vår gård, utan även på granngårdarna, involverades i spaningsarbetet. Inte på vårt uppdrag. Det var de underbara killarna på vår gård som förmedlade budskapet: Katt försvunnen. Vips var barn på tre gårdar i kvarteret engagerade i uppdrag hitta Gosan. Budskapet spreds via barn som ropade till varandra, barn som kröp under planket till varandras gårdar och klättrade över en annan del av planket till en annan gård. Min dotter blev insläppt på ena granngården för att leta där och när hon hade gått lovade barnen att fortsätta hålla utkik.

Lite senare på dagen när jag satt med räkor som lockbete ute på gården hördes en spejare från en av granngårdarna ropa att hon såg Gosan. Detta blev signalen till mig att vifta lite extra med räkskålen och kalla på henne så lockande jag kunde. Så kom Gosan travande, följd av en ivrig spaningstrupp bestående av ungar från tre gårdar som hade förenats i detta uppdrag.

Jag tackade dem så innerligt förstås, rörd av deras omtanke. Och rörd blir jag fortfarande när jag tänker på det. Att de engagerade sig för att hjälpa oss att hitta vår katt. En sak med de underbara ungarna på vår gård, som vi ju kände lite grann. Men grannflickorna på de andra gårdarna – dem kände vi inte. Det gjorde däremot barnen på vår gård, och det var tack vare deras upparbetade kontakt, det är jag säker på, som tjejerna kom att hjälpa oss att hitta Gosan.

Så där kan det gå till, i hyresrättsbestånd mitt i det som sägs vara den anonyma storstaden. Socialt kapital kallas det med ett snyggt samhällsmodeord.

Det finns strömningar i samhället som tycks tro att den här sortens tillit, engagemang och gemenskap bäst växer till sig i bostadsrätter eller i byar eller välordnade villakvarter. Jag tror att det är fel. Jag tror att det finns subtilare former av jordmån än så. Och det vore bra om alla som jobbar med stadsutveckling är varse om just den här sortens värden, och väl medvetna om att det inte är upplåtelseformen det hänger på.

att flytta, del 1

Vår flytt är utdragen. För att det praktiskt skulle bli enklare. Men det har också en annan effekt; att det finns mental omställningstid.
Vi pratar om gamla hemmet och nya hemmet när vi bestämmer var vi ska äta middag, när vi i telefon uppdaterar varandra på var vi befinner oss.
Jag tror att det nya hemmet uppgraderades från det nya stället till det nya hemmet när vi började sova där. Sedan dess har tyngdpunkten successivt förskjutits mer och mer mot det nya, samtidigt som det gamla har blivit mer och mer av en hemmets ruin, en nutidsarkeologisk utgrävningsplats.

Medan musiken från Möllevångsfestivalens gatuscen nedanför lägenheten letade sig, dansade, in genom vårt öppna fönster, gick jag runt i lägenheten och packade, sorterade. Medan Möllevångsfestivalen pågick, samtidigt som alltfler sökte sig till min stadsdel, lämnade jag den ännu lite mera.

Det är lätt att ifrågasätta varför man lämnar när glada besökare och massor med boende låter sig omslutas av en möllevångsk folkfest och det de tycker är karaktären och charmen med den här stadsdelen.

Det är som att packa sin väska mitt under en pågående stor rolig fest.

Men ibland går det inte att stanna kvar.

Sydafrika = Afrika?

Tänk er följande scenario: Fotbolls-WM hålls i Sverige. Sydafrikas största dagstidning slår därför på stort och guidar läsarna till restauranger, butiker och kulturställen med europeiskt utbud. En portugisisk restaurang. Ett grekiskt musikställe. En butik med turkisk keramik, en konsthall med ryska ikoner...

Ja, vadå? Sverige ligger ju i Europa. Och vad gör det om man tar exempel på kultur från andra europeiska länder? Man vill ju ändå bara väl och liksom visa allt häftigt som finns i huvudstan från den här exotiska världsdelen.

Nu hålls fotbolls-WM i Sydafrika. Och därför guidar Sveriges största morgontidning läsarna till afrikanska ställen i Stockholm. Detta trots att musikarrangören Teshome Wondimu på samma uppslag men i en annan artikel pedagogiskt påpekar det självklara; "Kontinenten är otroligt stor med många olika kulturer och språk".

Den afrikanska guiden är i bästa fall i brist på att man inte lyckats göra en hel guide med bara tema sydafrikanskt och slarvigt välvilligt tyckte att det då skulle duga att uppmärksamma hela Afrika. I värsta fall är den ett uttryck för en postkolonial generalisering som jag trodde att vi skulle börja slippa snart.

Att lämna Möllevången

Nu lämnar vi Möllevången. Nu lämnar vi vår centrala charmiga välplanerade billiga fyrarumslägenhet med vacker stuckatur i taken. Nu lämnar vi den lugna lummiga gården med blommande kvittenträd och blomstrande rabatter och frodig grönska. Nu lämnar vi moppekillarna på gatan, utsikten över det sjaviga huset med trasiga gamla garderober på en av balkongerna mitt emot. Nu lämnar vi morgonljuden från Folkets park med de bräkande fåren och den galande tuppen, nattljuden från de skrålande skrikande unga på väg till eller från klubbar och privata fester.

Med blicken smeker jag stuckaturen i den lägenhet vi ska lämna och jag tänker att så här vackert kommer jag kanske aldrig att bo igen. Jag går omkring på Möllevången och tänker att här kommer jag kanske aldrig att bo igen. Jag går gata upp och gata ner och tänker att detta inte längre kommer att vara mina kvarter. Jag går gata upp och gata ner och nästan etsar in det jag ser. Jag går välbekanta vägar och undrar om de kommer att kännas främmande sen.

Jag går runt på gården och tittar på växterna jag planterat och tänker att jag inte kommer att få se när schersminerna jag planterat kommer att blomma, jag kommer inte att få känna kaprifolen dofta och jag kommer inte att få se vinbären mogna.

Ja, nu lämnar vi allt det vi trivts med och allt det vi irriterats över. För något nytt, något helt annorlunda.

Det blir en femtiotalslägenhet i en bostadsrättsförening i en annan stadsdel. Det är den stora balkongen som lockar. Bonus är gamla hsb drömkök, originalgarderober och originalstavparkett. Med på köpet följer fult kakel i badrummet och färre kvadratmeter.

Jag flyttade till Möllevången 1987 och med undantag för tio månader i en angränsande stadsdel har jag bott här sen dess. Min dotter har bott här sen hon föddes 1991.
Det är dags för något nytt. Det är dags för förändring.

Mötesplatser - ny rapport

Tillsammans med Moa Tunström och Göran Cars, båda KTH, har jag skrivit en rapport om mötesplatser. Uppdraget kom från Regionplanekontoret i Stockholm. På onsdag släpps boken. I samband med det blir det två seminarier; ett på dagtid i Sickla och ett på kvällen på Arkitekturmuseum.

Evenemanget på kvällen är öppet för allmänheten vad jag förstår och börjar kl 18.

Om platsdiskriminering och Rosengårds och andra stadsdelars rättigheter

I dagens Sydsvenskan uttalar sig politikerna Allan Widman (FP) och Anders Rubin (S) om vad Rosengård behöver. Allan Widman och Anders Rubin har lite olika perspektiv på detta. Inget av perspektiven är fel, men de är inte heller heltäckande. Det finns mer som behöver sägas.

(Vad som saknas i själva artikeln är någonting om allt det som faktiskt är på gång för Rosengårds del. Detta kan göra att den oinsatte läsaren förleds att tro att det inte finns såväl visioner som konkreta planer på utveckling. Men även om man bara tar artikeln för vad den är behövs det fler - och andra - perspektiv)

Allan Widman klampar i klaveret en gång och det är när han säger att ”Man har satsat väldigt lite på Malmös baksida.” Baksida. Det är ett sånt slags ord som olyckligt råkar slinka ur alltför många välmenande munnar. Naturligtvis menar han inte att Rosengård är en baksida – väl? Förmodligen är det bara ett gammalt ord som olyckligt hänger kvar.

Problemet med ord som ”baksida” och ”utsatta stadsdelar” är att de förmedlar en attityd. Kanske har inte avsändaren den attityden varken medvetet eller omedvetet, men ändå – orden förmedlar en attityd som bottnar i eller leder till platsdiskriminering. För så länge man utgår från en stadsdel som en baksida, så kommer ord som handlar om detta att leva vidare, sippra in i planeringsdokument och skrivelser och på så sätt förmedla att en stadsdel trots allt är lite sämre.

Alla tjänstemän och politiker har ett stort ansvar att både i skrift och samtal beskriva stadsdelar utan värdeladdade subjektiva värderingar som dessa.

Allan Widmans idé om ett konstmuseum på Rosengård är inte fel. (Att i såna här lägen fråga huruvida Rosengårdsborna vill ha en konsthall eller inte är lika irrelevant som att fråga invånarna i centrala Malmö om de vill ha konserthus, teater och konsthall. Ingen skulle någonsin komma på tanken att ställa dessa frågor. )

Stora institutioner som är till för att serva en hel stad kan naturligtvis ligga var som helst i staden. Men det behöver inte vara just konstmuseum som är lösningen. Det kanske är IC-Huset som Drömmarnas Hus planerar och/eller något annat.

Lösningen är att planera och utveckla alla delar av staden så att det finns fler anledningar för fler Malmöbor att röra sig mer i fler delar av sin stad. Ett sätt att åstadkomma detta som många vurmar för nuförtiden är att skapa vad som kallas magneter. Om man väljer magnetstrategin gäller det att inte bara liksom putta dit en magnet på det där sättet som många vill använda punkthus nuförtiden. Det måste finnas sammanhang och förutsättningar.

Anders Rubins argument om att utveckla småskaligheten är naturligtvis en helt korrekt idé. Det betyder mycket för att stärka vardagslivets kvaliteter och göra en stadsdel mer attraktiv som boendemiljö.

Men att utveckla småskaligheten behöver inte betyda att man underlåter att även genomföra större satsningar.

Det intressanta är att det alltid tycks vara just i miljonprogramområden som större satsningar och vilda idéer får tummen ner. Hassan Hosseini-Kaladjahi visar i sin rapport Stora fiskar äter fortfarande små fiskar exempel på hur just en turistsatsning och en näringslivssatsning dissas medan det gamla vanliga köret – språkkurser, mötesplatser, - ja, allt som klassiskt betecknas som integration och drivs i traditionell trygg regi, genomförs. Kanske en tillfällighet men jag tror inte det. Jag tror att det handlar om platsdiskriminering. Vissa platser och stadsdelar får helt enkelt aldrig chansen. De får aldrig spela på samma villkor.

När nya stadsdelar ska planeras och byggas – då är det buller och bång, fritt fram för vilda visioner och häpnadsväckande idéer som tar andan ur en. När befintliga stadsdelar ska utvecklas finns sällan motsvarande resurser, vare sig ekonomiskt, tidsmässigt eller planeringsmässigt. Det borde vara rutin att allt utvecklingsarbete börjar med en inventering av en stadsdels befintliga kvaliteter och tillgångar och en rejäl analys av dess möjligheter. Det borde vara rutin att näringslivskontor, turistkontor och kulturförvaltning deltog i arbetet. Men dessa aktörer saknas oftast. Hållbar stadsutveckling borde handla om att effektivt tillvarata alla resurser i staden för att utveckla staden.

Sanningen är att Rosengård behöver det som alla delar av en stad behöver och har rätt till och det som varje framsynt stadsplanerare inser; rätten till en kontinuerlig omsorg om stadsdelen, en slags stadsdelens friskvård – och – minst lika viktigt - rätten till att utvecklas utifrån sina specifika förutsättningar och kvaliteter.

Och det en stad behöver för att utvecklas optimalt är att ta hand om alla sina delar och inse det enkla faktum att det är en och samma stad.

aprilkrönikan - utveckla alternativa ekonomiska former

Här är min sista krönika från tidningen Efter Arbetet:

När jag var en pank frånskild småbarnsförälder underlättades min ekonomiska situation av sommarloppisen i Folkets Park i Malmö. Jag var där vid sexsnåret varje lördagsmorgon. Och jag var inte ensam. Det myllrade av människor den tidiga morgonstunden till trots. Fyra sorters kunder tyckte jag mig urskilja; Samlare, de som gick dit på jakt efter något specifikt som de behövde, de som strosade runt för nöjes skull och de som var där för att underlätta ekonomin.

Själv brukade jag bunkra för ett år framåt. Där hittade jag inte bara kläder till mig och min dotter och prylar till hushållet, utan också fina leksaker som blev perfekta att gömma undan till födelsedag och julafton. Det var med stor förtjusning jag släpade hem mina fina byten. Jag kommer fortfarande ihåg den glada triumfen när jag balanserade hem ett dockskåp på pakethållaren – och roliga 70- och 80-talsmöbler ingick också!

Fortfarande trivs jag med många av de alternativa ekonomiska lösningar jag förr fick ta till för att ekonomin skulle gå ihop lite bättre. (Lätt för mig att säga nu när jag är en sån som kan välja om och när jag vill köpa nytt istället, det är en annan sak när man ständigt är tvungen av ekonomiska skäl, jag vet.) Men jag blir glad av saker som vandrar vidare och kommer till nytta på nya ställen.

I dessa tider av miljötänk börjar alltfler former av resurshushållning dyka upp och formuleras i livsstilstermer. Det är återanvändning och fleranvändning, och om det tidigare var hippt med secondhandkläder är det numera en trend som hypas under namnet vintage. Det dyker upp initiativ från privatpersoner och entreprenörskreativa idéer. Studieförbund, föreningar och mötesplatser hänger på emellanåt och underlättar genomförandet.

Men fortfarande finns det mycket som kan göras. Och även om den ideella sektorn och privatpersoner visar prov på stor uppfinningsrikedom i dessa avseenden, är det dags att såväl den offentliga sektorn som den privata tar ett större ansvar för att utveckla och underlätta alternativa ekonomiska former.

Här är tre företeelser som har flera positiva effekter - inte bara för privatpersoner med ansträngd ekonomi - utan minst lika mycket – om inte mer - för lokalsamhället och för resurshushållning och miljö. Samtliga förslag kan dessutom leda till några nya arbetstillfällen.

• Fler och bättre loppisar i det offentliga rummet där privatpersoner säljer till privatpersoner. De som redan finns kan utvecklas, utökas och kompletteras med nya. Det som krävs är god kringorganisation, ändamålsenliga platser och tidpunkter. En loppis startar för det mesta på morgonen när det offentliga rummet inte används i så stor utsträckning. Det tillför möten och folkvimmel – eftertraktade kvaliteter i dagens samhällsplanering. Platsen befolkas och personer som aldrig skulle ha träffats annars inleder samtal med varandra.

• Fler lånecentraler. På en lånecentral kan man låna eller hyra extrastolar när man ska ha fest, verktyg när man ska renovera och en massa annat som man inte vill eller behöver äga, eftersom man använder det så sällan. En lånecentral leder också till möten och samtal, och förstärker en lokal gemenskap. Dessutom underlättar det för hushåll som inte har mycket plats att förvara saker.

• Bortskänkningshallar. Grovsoprum och tvättstugor fungerar så ibland. Men det räcker inte. Det behövs ställen där man kan lämna det loppishallar inte kan sälja eller vill ta emot. Som vadderade kuvert man får med posten, så att till exempel en musiker eller ett bokförlag kan återanvända dem och skicka varor i. Eller överblivna blomkrukor, begagnade pärmar, udda pinnstolar och tallrikar. Det här skulle kunna leda till lägre omkostnader för småföretagare, entreprenörer och föreningar, och underlätta lite för privatpersoner.

Förslag som dessa är naturligtvis ingen lösning på situationen för alla ekonomiskt utsatta hushåll. För dem behövs andra slags lösningar som ger mer pengar in och mindre pengar ut. Ändå har samhället har allt att vinna på att uppmuntra och underlätta existensen för alternativa ekonomiska och resurshushållande arenor. Förutom fördelar för miljön, leder de till ökat socialt kapital och ett kreativt klimat – något varenda ort vill ha idag.

hyresrätten måste utvecklas, del 3: Ett boende ska fungera i vardagen

Har alldeles glömt att lägga ut min marskrönika från Efter arbetet.


I söndags kom jag att tänka på Mormors och Morfars skafferi. Mormor och Morfar bodde i Ängstuga på landet i Östergötland. Huset var enkelt. Ur kranen i köket – den enda kranen för övrigt - rann bara kallvatten och utedasset låg en bit in i skogen. Men trots att det mesta av moderna bekvämligheter saknades, var det ett funktionellt boende med stora förvaringsutrymmen och så då det stora härliga skafferiet.

Jag brukade gå in där ibland när jag var barn och andas in den äppelsvala doften. Det var inte bara burkarna med Mormors finska pinnar som lockade, även om jag passade på att ta en i smyg. Det var lika mycket rummet i sig. Det var en sinnlighet med det. Kanske är sinnlighet för mycket att begära av hyreslägenheter idag. Men varför i hela fridens namn har man åtminstone inte tagit med sig de erfarenheter av funktionell inredning som fanns på den tiden?

Det var en visning i ett hyresradhus som gjorde minnet levande. I detta praktiska radhus fanns nämligen ett funktionellt skafferi. Ett helt skåp, inget tramsigt överskåp. Skafferiet i radhuset var naturligtvis inte magiskt och väldoftande, och man kunde inte gå in i det. Men det var funktionellt. Och det räcker långt. Vad jag inte förstår är varför man behöva flytta till hus för att vara garanterad ett skafferi och schyssta förvaringsutrymmen.

Ett skafferi är visserligen bara en detalj. Men det är en detalj som handlar om – och påverkar oss i - vardagen. I vår nuvarande lägenhet, liksom i alla tidigare lägenheter jag bott, har man att välja på att knöka in torrvarorna i ett överskåp eller i plåtskåpen som är belägna ovanpå kyl och frys. De där plåtskåpen rymmer visserligen rätt så mycket eftersom de är djupa. Men om man fyller dem inifrån och ut finns det ingen chans i världen att man vet vad man har därinne. Dessutom vill det till att man inte är kortvuxen för då måste man ha stege för att nå upp. Och även för personer i medellängd är det svårt att få grepp om innehållet, i bokstavlig mening. För att ha koll på vad som finns måste man skriva långa listor – eller ha ett perfekt detaljminne. Annars är risken antingen att varorna blir för gamla eller att man går ut och köper nytt av det man redan har.

Att vilja leva miljövänligt kan också försvåras av att man bor i hyreshus. Att sortera komposterbart avfall i en kompost går inte. Då måste fastighetsägaren först bestämma sig för att just det huset och den stadsdelen ska omfattas av ett miljöprojekt. Och om fastighetsägaren redan har ett miljöprojekt någon annanstans så kanske fastighetsägaren säger att det inte går att starta ett till, åtminstone inte ännu på ett par år. Det var det svar jag fick när jag hörde mig för en gång. Om jag vill spara på energi och inte använda torkskåpet i tvättstugan måste jag hänga tvätten blöt i mitt eget vardagsrum. Jag önskar att det istället fanns ett utdragbart torkställ under köksfönstret och att mina lakan kunde få vaja sig torra i vinden där, och att jag kunde få ta in dem och känna doften av sommarvind.

Det är viktigt att förespråkare för hyresrätten är så offensiva som möjligt, på alla plan. Man har kommit igång en del när det gäller opinionsfrågorna, men det finns fortfarande mycket kvar att göra när det gäller visioner, kreativt tänkande, handlingskraft och boendedialog. Hyresrätten ska inte vara en boendeform som en del boende väljer bort för att vissa enkla funktioner inte går att åstadkomma.

Som boende i hyresrätt måste man ges utökade möjligheter att få sina önskemål om ett gott boende uppfyllda. Man måste i betydligt större utsträckning kunna påverka sitt boende som ju är en så stor del av ens vardag. Det räcker inte med möjligheten att kunna välja golv och tapeter eller olika vedertagna tillbehör, eller att välja att avstå från underhåll.

Det behövs en rejäl portion nytänkande. Och det behövs fastighetsägare som är öppna för att testa och experimentera och som inviterar och varmt välkomnar boende i den processen. Vi som bor i hyreshus är trots allt experter på vad som funkar och inte funkar med den här boendeformen. Det är samhällsekonomiskt ineffektivt att inte ta tillvara vår kunskap.

Att utveckla hyresrätten del 2: Lite grundläggande demokrati tack!

Intensivt jobb med flera spännande uppdrag har gjort att bloggen legat nere. Börjar med att uppdatera med senaste krönikan och återkommer inom kort.

Att utveckla hyresrätten, del 2: lite grundläggande demokrati tack!

När jag kommer in på gården en kväll står det en stor ståtlig snögubbe och ler mot mig. Ett nyfallet snötäcke bildar en toppig hatt på hans huvud. Jag ler tillbaka och tänker att detta är en av alla de fördelar som finns med att bo i hyresrätt. Att man delar vissa delar av sin boendemiljö med andra. Att det uppstår överraskningar, som en nyplanterad ros, spontana fikastunder, informell byteshandel i grovsoprummet. Och snögubbar på gården. Ja, dessa och många andra fördelar finns med att bo i hyresrätt. Men demokrati är inte en av dem. För demokrati i den utvecklade form vi kunde förvänta oss i dagens svenska samhälle, existerar inte inom hyresrättens bestånd.
Visst, man kan påverka. Man kan göra det själv eller tillsammans med sina grannar, eller tillsammans med en etablerad organisation som hyresgästföreningen (åtminstone är det det som är meningen). Visst, man kan skaffa sig inflytande. Man kan föra dialog och bli lyssnad på. Man kan föra fram önskemål och synpunkter och bli tagen på allvar. Förutsättningen för det sistnämnda är att man orkar. Och att man har en bra fastighetsägare. Men allt det här kräver ganska mycket av en själv som enskild boende. Det är inget fel egentligen; demokratin kan må bra av att vi måste engagera oss och aktivera oss.
Men det stolliga är att en viktig grundförutsättning för oss som bor i hyresrätt att påverka vår boendemiljö saknas. Det som saknas är information. Det är när vi har korrekt och tillräckligt med information som vi har möjlighet att medverka på något så när jämbördiga villkor i en demokratisk process. Men hos fastighetsägare och förvaltare i Sverige saknas det alldeles för ofta en genomtänkt strategi för information till och kommunikation med boende.
Jag är trött på att jag som boende av en tillfällighet får reda på vad som ska komma att ske med min boendemiljö. Jag är trött på att möta gubbar ute på gården som står och mäter och kikar och antecknar, och att det är först när jag frågar dem vad de gör där, som jag får reda på att de ska lägga anbud på den ena eller andra renoveringen som ska utföras. Jag är trött på att med alldeles för kort framförhållning informeras om att det ska ske stora förändringar i min boendemiljö.
Jag är en myndig människa. Men i mitt boende räknas jag inte. I mitt boende fattas besluten över mitt huvud som om jag vore ett barn i en opedagogisk vuxenmiljö. Varför kan vi som bor i hyreslägenheter inte få diskutera underhållsplaner för fastigheten? Vi har kunskap om hur det är att bo i det hus det gäller. Den kunskapen borde vara intressant för varje fastighetsägare att ta del av på ett systematiskt sätt. Och om vi nu inte tillmäts tillräckligt mycket förtroende för en sån dialogprocess; varför kan vi åtminstone inte årligen bli informerade om kommande planerat underhåll av fastigheten? Ett litet enkelt protokoll, ett kort informationsbrev? Ja, jag vet att det är bostadsrättsföreningar som gör så, men vad är det som hindrar att man gör likadant i hyresrätter?
Det är bara innanför hemmets fyra väggar det tas för givet att jag ska informeras (nästan alltid) och tillfrågas (nästan alltid) och få vara med och bestämma (för det mesta). Här inne sker bara småfadäser som att hantverkarna skruvar upp vansinnigt fula krokar i plast i mitt nyrenoverade badrum utan att fråga mig (kanske hade jag hellre bekostat något annat, bara jag hade fått välja själv). Eller sånt som att man i nyproducerade lägenheter fortsätter köra samma standardfärg på alla skåpsluckor – och gillar man inte det grå högblanka är man körd, för det är det som gäller just nu och det finns ingen anledning att fråga blivande boende vad de vill ha, för det är en och samma standardlösning som gäller, även när det är exklusiva våningar vid havet.
Dessa små förtretliga exempel är tecken på en tendens och en inställning som är klart oroväckande; boende i hyreslägenheter ses fortfarande inte, trots att vi skriver 2010, som individer värda att informera, kommunicera med och tillfråga. Det är dags att hyresrätten reformerar sig. Den frihet som hyresrätten som boendeform står för, ska inte behöva innebära så grundläggande demokratiska brister.

Sabina Dethorey