Att välja uppsatsämne

Ett litet tips till alla studenter som ska skriva uppsats om samhällsutveckling och stadsutveckling: Innan ni väljer ämne - scanna fältet och kolla hur många andra som redan skrivit uppsats om samma ämne. Fråga era lärare och handledare. Fråga de ni har tänkt intervjua. Och kolla med stadsdelsbiblioteken och stadsbibliotekets Malmöhylla.

Det finns populära ämnen som "alla" vill skriva om - och som det redan skrivits ett antal uppsatser om. Fundera på om det behövs ännu en uppsats om det ämnet. Red ut för er själva vad er uppsats kommer att tillföra för något nytt.

Diskutera också med er handledare eller med personer som ni ser som centrala intervjupersoner om de kan komma med tips och råd om närliggande ämnen som det ännu inte skrivits hyllmeter om.

Kanske kan ni vrida lite på frågeställningen? Välja ett annat geografiskt område? Eller utifrån de frågor som ni är intresserade av - komma fram till ett helt annat ämne?

Naturligtvis måste inte varje uppsats göra anspråk på att bryta ny mark, det vore för pretentiöst. Men att skriva en uppsats med samma eller snarlika frågeställningar och studieområden som det redan finns 50 eller 100 uppsatser om, kanske inte behövs?

Det kan också hända att de intervjupersoner ni ser som centrala för er uppsats, redan intervjuats 10-50 gånger om samma ämne. Ni riskerar då att de a) inte har tid att fortsätta prioritera detta inom ramen för sin arbetstid, b) inte ser nyttan med ännu en uppsats, hur viktigt ämnesområdet än är, c) tycker att man har pratat färdigt om ämnet efter att ha blivit intervjuad ett antal gånger och fått samma frågor, d) inte jobbar med ämnet längre och därför inte har tid att avsätta för att prata om det.

Med ett annorlunda ämne hade ni nått nya "färska" intervjupersoner - och kanske också kunnat skriva en uppsats som kunde vara till nytta för de som jobbar praktiskt med de frågor/det ämne uppsatsen handlar om.

Det är underbart som praktiker att få in studenter som ser med den utomståendes ögon på ett ämne som man jobbar med och som kan bidra med värdefulla perspektiv. Vilken c-uppsats eller vilket examensarbete som helst kan lära den mest garvade erfarna praktiker något - så länge den är välgjord och studerar/behandlar ett ämne som tidigare inte blivit behandlat alltför många gånger.

Lycka till med era uppsatser!

på spaning i stadsrummet: tovade mössor

En dag i vintras upptäckte jag en nyhet i Östra Sorgenfris samlade butikssortiment. Frisörsalongen i vårt kvarter hade börjat sälja tovade mössor. De skyltade med ett antal av dessa färggranna härligt luddiga förmodat varma gosiga huvudvärmare. Jag stod utanför skyltfönstret en bra stund, både den första kvällen jag såg dem, och några kvällar framöver. Tänk! Ett tillskott.

Ja, i en annars ganska påver miljö vad gäller synliga näringsverksamheter, var detta verkligen ett tillskott. Ungefär som en helt ny butik där det tidigare inte funnits någon. Jag berättade det hemma på kvällen; De har börjat sälja mössor hos frisören!

För mig var det den största förändringen jag upptäckt på Östra Sorgenfri sen jag flyttade hit i somras. Det säger förmodligen något om både mig och Östra Sorgenfri.

Vad gäller mig så är jag helt klart svältfödd på intryck i stadsrummet, präglad som jag är efter över 20 år på Möllevången och det så typiska där, med näringsverksamheter i bottenplanen; affärer, serviceinrättningar, matställen. Kanske är det det jag saknar mest. Att det är så mycket av bostäder här och så lite av annat.

på spaning i stadsrummet: nagelstudios

Den nyaste synliga trenden i stadsrummet vad gäller näringsetableringar måste vara alla dessa nagelstudios.

Man går förbi det ena skyltfönstret efter det andra där de lockar med nagelvård de luxe. I ungefär hälften av alla fönster kan man se nagelfixarna in action. Hur de sitter där och fixar med kundernas naglar.

Jag vet inte när den första nagelstudion i Malmö öppnade. Jag vet bara att det nu finns osannolikt många. Om det finns kunder till dem alla? Jag (som inte lackerat mina fingernaglar sen jag var sju år) är förvånad över att det finns kunder till en enda.

Vad fanns i alla dessa lokaler innan? Jag minns inte.

Vad säger detta om vår tid? Jag vet inte. Men uppenbarligen finns det tjänster vi människor inte visste att vi ville ha, eller betala för, förrän vi ser dem materialiserade och konkretiserade i en skyltfönstervänlig lokal.

Grusade planer

Varje flerfamiljshus borde ha en stor låda med sand stående så att man som boende kommer åt den. Då kunde man själv sanda när man upptäcker farligt hala isfläckar på kvällar och helgdagar när ingen fastighetsansvarig finns i tjänst. Men nu står man där; patetiskt hänvisad till att skriva varningslappar till sina grannar för att de inte ska vurpa och bryta lårbenen av sig.

Detta är ett konkret exempel på hur man som boende i flerfamiljshus är hänvisad till att inte agera, till att inte aktivt påverka sin boendemiljö till det bättre. Man är hänvisad till passivitet, till att inte ta ansvar. Så synd, när denna boendeform egentligen är som gjord för att man ska kunna just visa hänsyn och ansvar gentemot sina medmänniskor.

Tack Jonas Hassen Khemiri

Jag ringer mina bröder är den bästa texten jag hört och läst de senaste åren.

Föryngring har inte alltid med utveckling att göra

När det talas om föryngring förutsätts det nästan alltid handla om att unga ska ersätta äldre och att detta ska leda till utveckling. Här sker ett tankefel där man alltså verkar sätta ett underförstått likhetstecken mellan det idémässiga tillståndet utveckling och det åldersmässiga tillståndet föryngring.

Jag är absolut för att många fler yngre får tillträde till fler sammanhang och organisationer; allt från vanliga arbetsplatser till beslutande och styrande forum och ideella och politiska sammanhang.

Olika åldrar innebär olika slags livserfarenheter och en organisation eller ett forum som vill utvecklas och ta tillvara medborgares intressen gör detta bättre om man har god kunskap om olika slags livssituationer.

Men när vi snackar utveckling och nya perspektiv har detta per automatik inte med ålder att göra. Det finns 30-åringar som är hiskeligt förstelnade och konserverande i de sammanhang de företräder och det finns 60-åringar som är nyfikna och beredda till nytänkande och nydanande i varje stund.

De konserverande traditionalister jag har mött i mitt yrkesliv har funnits i hela åldersspannet. Och de nydanande, nyfikna, de som vågar ifrågasätta allt och ta in nya perspektiv, har också funnits i hela åldersspannet.

En (av flera) viktiga grunder för utveckling borde därför vara:

- Alla åldersgrupper representerade
- Olika livserfarenheter representerade
- Olika inställningar representerade – men den nyfikna och nydanande måste dominera över den förstelnade konserverande.

En stadsplanering med alla sinnen

Att promenera hem genom Möllevången sent en natt och känna doften av nybakat bröd från bageriet vid Folkets park. Att gå längs Bergsgatan och känna lukten av dumleklubbor. Att vara vid Möllevångstorget en tidig fredagseftermiddag och höra den envetne utomhuspredikanten dra sin vanliga fredagspredikan.

Tre sinnesupplevelser från Möllevången på 80-och 90-talen. Jag minns dem när de fanns där, och jag minns gånger när de inte fanns där. Som den där fredagen när jag plötsligt märkte att det var så tyst, och att det inte kändes som fredag för att predikanten inte stod på andra sidan Möllevångstorget som han brukade göra. Eller att gå längs Chokladfabriken på den tiden som kvarteret var helt dött, efter Fazers nedläggning och innan något annat flyttade in.

Möjligheterna till sinnesupplevelserna berikar stadsrummet och tillför betydelse och identitet. Men trots att vi människor har fem sinnen att uppleva vår omgivning med, är det ofta utifrån synsinnet och synintrycken som en plats eller en stad beskrivs. En plats dofter, ljud, sätt att kännas (och vem vet – kanske ibland även smak) är viktiga komponenter för vår upplevelse av den. Och om man ska beskriva platser som betytt eller betyder mycket för en, så är ofta flera sinnen involverade i ens minnesbild och upplevelser. Ibland är minnena av ljud och dofter starkare än bilderna.

Jag kan till exempel fortfarande exakt frammana doften från skafferiet i Ängstuga där mina morföräldrar bodde när jag var liten, men jag har inget klart minne av hur skafferiet såg ut. Min kollega Anne Rosengren gjorde i sitt viktiga arbete om hemkänsla (”Vad är det som gör att man känner sig hemma?” ) mig uppmärksam på hur mycket sinnen och minnen betyder för upplevelsen av hemkänsla. Och hemkänsla gör i sin tur att man trivs.

Det borde egentligen vara självklart att föra in en sinnenas stadsplanering som en betydelsefull dimension i samhällsplaneringen. Lite strategi- och policydokument till det, så har man tydliggjort evigt viktiga värden.