föräldrars och samhällets upprätthållande av segregation

Federico Rodriguez Moreno tar upp ett viktigt ämne i sin lördagskrönika i Sydsvenskan.

Det handlar om vuxna som bor i stadsdelar med heterogen befolkningssammansättning tills de får barn. Sen sätter de barnen på förskolor eller skolor som inte speglar befolkningssammansättningen där de bor, eller så flyttar de till en stadsdel med rykte om bättre förskolor och skolor, där befolkningssammansättningen ser helt annorlunda ut. Federico Moreno frågar sig i krönikan hur vi någonsin ska få ett integrerat samhälle om föräldrar segregerar barnen.

Naturligtvis finns det väldigt logiska förklaringar till dessa föräldrars agerande. En del gör den traditionella boendekarriären - flyttar till bostad med uteplats eller trädgård för att man vill kunna släppa ut den lilla på egen gräsmatta. Andra väljer aktivt vissa typer av förskolor och skolor och väljer därmed också aktivt bort andra, som man inte tycker håller måttet för att man vill ha en annan pedagogik eller bättre standard. Åter andra väljer bort en stadsdel som man tycker är för otrygg för barn, och flyttar till hyres- eller bostadsrättslägenhet i någon annan stadsdel.

Men oavsett dessa logiska förklaringar så blir effekten just den Federico Moreno beskriver. Och det är inte bra.

Problemet man står inför som småbarnsförälder är att när det gäller förskolor kan man till exempel inte välja både Montessori eller föräldrakooperativ och ett dagis där barnsammansättningen motsvarar befolkningssammansättningen i en heterogen stadsdel, eller i Malmö, för den delen. Så då måste man välja något av det. Vilket är viktigast? Att barnet får gå i en barngrupp som speglar hur samhället ser ut eller att barnet får utveckla motoriken och hälsan på ur och skur dagiset, eller att föräldrarna har inflytande, som på ett föräldrakooperativ? Det är inget enkelt val.
Det är synd och skam att man inte kan välja båda delarna.

När min dotter var två och ett halvt började hon på dagis; ett slitet litet kommunalt dagis på Östra Sorgenfri. Miljön var så bedrövlig att när vi hade varit där och tittat innan hon skulle börja, så gick jag hem och grät och slog ilsket i dörrar, svor högt och var kort sagt mycket upprörd. Skulle min dotter gå där? Vi hade inte haft en tanke på att välja dagis, vi stod bara i den vanliga kön. Och nu ångrade jag alltså detta bittert. Så småningom renoverades dagiset och den fysiska miljön blev bättre. Barngruppen motsvarade befolkningssammansättningen på Möllevången, och väl i hela Södra Innerstaden. Barngruppen var trygg och min dotter trivdes. Jag önskade inom mig att de skulle gå på kulturevenemang oftare, vara i naturen oftare, inte se på videofilm på fredagar, och det kunde göra ont i mig att vistelsen på det sättet inte erbjöd mer stimulans. Men barngruppen var trygg, min dotter trivdes och hade många vänner.

När min dotter började skolan fanns ännu inte Möllevångsskolan (som jag började kämpa för när hon var fyra år). Istället var hon och andra Möllevångsbarn hänvisade till Sofielundsskolan som då var en uppseendeväckande stor skola med dåligt rykte.
1258 elever gick det på skolan när hon började. Politikerna tittade kallt på mig när jag ifrågasatte det lämpliga i detta och sa att det var inga problem.

Jag tyckte att det var problem. Ettorna fick äta lunch redan halv elva för att alla skulle hinna äta. Fritidspersonalen stod och grät på föräldramötet över arbetssituationen; nästan 60 barn på en enda avdelning. När man kom dit och skulle hämta sitt barn hade man tur om den i personalen man frågade ens visste att det fanns något barn som hette så och vem det var. Nästan dagligen var det bråk på skolgården på morgnarna utan att någon lärare såg (jag som ensam vuxen avvärjde jag vet inte hur många slagsmål). Miljön var torftig, både på skolgården och i skolan. Den andades tristess och nedgången verksamhet. Barn som behövde extrahjälp fick sitta i korridoren för det fanns inga grupprum. Alla barn som enligt lärarna behövde svenska som andra språk fick det inte, för det fanns inte ekonomiska resurser. Men min dotters klass fungerade bra, hon hade några riktigt fantastiska lärare (och så några riktiga stolpskott också, men inte förrän i sjuan tack och lov, men illa nog ändå) och hon hade goda vänner.

Från början gick det flera barn med föräldrar födda i Sverige i hennes klass, men de försvann en efter en (de flesta hade försvunnit i god tid innan skolstarten, för de ville inte sätta sitt barn på den skolan). Till slut var det bara två kvar.
Och på gården där vi bodde flyttade barnfamiljerna, en efter en.

För varje gång som någon flyttade, ifrågasatte jag mitt eget val att bo kvar.
Jag blev ifrågasatt också av andra ibland, men det var lättare, för det var folk med fördomar om miljön på Möllevången. Det hade jag massor med svar på. Men när andra flyttar till något som de tycker är bättre, och man samtidigt själv är medveten om de brister som finns, då är det svårt.

Till slut, när min dotter gick i åttan, fick hon börja på den nybyggda och helt färdiga Möllevångsskolan. Det var som en dröm. Nya fräscha lokaler med ny ändamålsenlig utrustning. Både hon och jag uppskattade det så mycket. Men det var många års väntan på en miljö som borde vara alla barn förunnat att ha i skolan, oavsett i vilken stadsdel man bor.

Nu går min dotter på gymnasiet. I hennes klass finns det både ungdomar som har föräldrar som är födda i Sverige och ungdomar som har föräldrar födda i andra länder. Klassammansättningen verkar spegla Malmös befolkning väl. Så borde det vara i alla dagisgrupper och skolklasser.

Vad som behövs är naturligtvis att alla skolor och förskolor oavsett var de ligger erbjuder trygga, inspirerande, lärande, kreativa, inbjudande, lustfyllda miljöer. Och att förskolor med särskild pedagogik och föräldrakooperativ blir bättre på att marknadsföra sig så att även de som inte känner till verksamheterna från början får reda på att de finns och kan välja dem för sina barn.

Ansvaret vilar alltså både på samhället i stort, som måste avsätta tillräckligt med budget för att alla förskolor och skolor ska uppfattas som lika bra, och på enskilda förskolor att balansera upp det som kanske är deras brist - om det sen är att nå ut till alla föräldrar, eller ha en ur- och skur-dag i veckan, eller anstränga sig och gå till Konsthallens skapande verkstad och oftare nappa på att hänga med på teater.
Men det vilar också på alla föräldrar att efterfråga båda delarna - både barngrupper med en sammansättning som motsvarar Malmös befolkning - och det där lilla extra som man är ute efter; inflytande, pedagogik, natur eller kultur eller vad det nu är.