Här har det varit en oförutsedd väldigt lång bloggpaus men jag är alldeles strax tillbaka, lika oregelbundet som tidigare. ;)

öppet seminarium torsdag 22 november kl 18.30 i Helsingborg

Torsdagen den 22 november kl 18.30 ska jag hålla föredrag på Dunkers i Helsingborg. Det är Stadsbyggnadsförvaltningen som inbjuder till ett seminarium om framtidens Helsingborg.

Jag kommer att fokusera på möjligheterna med boendeperspektiv och det offentliga rummet i stadsutvecklingsarbete.

Joakim Andersson, ordf byggnadsnämnden, inleder seminariet. Ole Reiter är den andra föredragshållaren. Elisabeth Högdahl är moderator.

Efter föredragen blir det ett panelsamtal där Ole Andersson och Poul Witting deltar.

Svenska sommarvisor och barns vardagsverklighet

Jag har en faiblesse för svenska sommarvisor. Jag tycker att de är så vackra. Jag lyssnar gärna på dem och jag gnolar hellre än bra, och är jag ensam hemma tar jag ut svängarna och sjunger Rönnerdahl eller något annat med stort engagemang.

När min dotter började skolan hände samma sak varje sommarskolavslutning. Alla dessa väldigt unga innerstadsstadsbor från en av Malmös mest resurssvaga stadsdelar sjöng de vackraste av våra vackra svenska sommarvisor och det var så fint att en lättrörd förälder som jag satt med en klump i halsen och tårblänk i ögonen under hela avslutningen.

Det var bara ett problem. Jag visste att nästan ingen av barnen hade någon egen relation till det som sångerna handlade om. De här barnen bodde inte på landet eller hade sommarstugor. De flesta av de här barnen kände inte ens folk på landet. Chansen att de hade gått omkring på en sommaräng eller vistats i närheten av kohagar var närmast obefintlig.

Barnen pådyvlades alltså ett kulturarv som inte hade med deras egen vardagsverklighet att göra.

Det kändes inte längre så himla rätt att höra dem sjunga "Det killar så skönt under foten min".

Okej, vad vill jag med detta? Stoppa utlärningen av svenska sommarvisor till barn som bor i resurssvaga stadsdelar och inte har någon egenupplevd erfarenhet av sommar på svenska landsbygden? Nej, det vore bra dumt.

Däremot önskar jag att varenda förskolelärare och lärare som lär ut de här vackra fina sångerna till nya barnkullar, först hyr en buss och åker ut på landet och kollar in en sommaräng och en kohage och en brygga och annat som det sjungs om. Stannar och picknickar och leker och gör det möjligt för barnen att erövra miljön och göra den till sin.

Att vuxna delar med sig inte bara av sångerna, utan också av det som sångerna handlar om.
Det är också största möjligheten att levandegöra sångerna och låta dem ha någon slags grad av meningsfullhet för dem som sjunger dem.

Men först och främst handlar det om respekt mot barnen. Jag vet att det inte är menat så, jag förstår att sånt här sker omedvetet, men det är respektlöst mot barn att bara lära dem sånger som handlar om en verklighet som man som vuxen känner till men som barnen inte känner till.

olika personer har olika definitioner, del 1

Men det här med skräp är inget okontroversiellt ämne. Det blev jag varse en gång för några år sen när jag hamnade i en diskussion med en tjänsteman som ivrade för att Malmö skulle bli fritt från skräp.

Han förfasade sig över att folk tejpade upp lägenhet-sökes-lappar på lyktstolpar. Det tyckte han var en oerhörd nedskräpning och det ville han att man skulle kämpa för att få bukt med på Möllevången, för där var det mycket värre än på andra ställen.

Jag försökte förmedla min syn på det hela; att jag såg det som att det bara rörde sig om ett praktiskt sätt av boende och wannabe-Möllevångsbor att kommunicera med sin omgivning och att det kanske fanns angelägnare saker att hugga tag i. Men nej. Jag hade fel. Det var S K R Ä P. Det skulle bort. Det förslummade stadsdelen.

Då försökte jag förmedla att det är nog så att vi människor har lite olika syn på vad som är skräp och vad som förslummar.

Vi nådde inte varandra, den här tjänstemannen och jag. Inte nog med att vi hade olika syn på vad som var skräp och att vi hade olika syn på att man möjligen kunde ha olika syn. Vi hade dessutom olika syn på vilken vikt man bör tillmäta olika åtgärder.

En kort promenad

Tidigare i kväll när jag gick Ängelholmsgatan fram märkte jag plötsligt att den såg så annorlunda ut mot vad den brukar. Det tog ett par minuter innan jag förstod vad det var.

Så insåg jag vad skillnaden bestod i. Det var inte skräpigt på marken! Trottoarerna var i princip tomma från skräp. Jag såg bara två minimala små skräp på flera meter.

Istället framträdde trottoarstenarna. Inte så att de är några sanslösa estetiska tilldragelser. Men det var rätt så häftigt att se dem. Att konstatera; Jaha, det här är trottoarstenarna på Ängelholmsgatan. Så ser de ut.

När jag fortsatte tänka på min nya upplevelse av Ängelholmsgatans trottoar, var det två saker jag gillade med det.

Det ena var insikten om att man hela tiden upplever sin omvärld, och även om man kanske inte är medveten om att man upplever miljön, så registrerar man den på något sätt. För inte har jag tänkt alla andra gånger när jag har gått längs Ängelholmsgatan att trottoarerna är skräpiga. Men nu; när jag möttes av en annorlunda syn, insåg jag att jag ju verkligen måste ha registrerat att det brukar se ut på ett annat sätt.

Det andra var upplevelsen i sig; att det var väldigt trivsamt.

Probleminventering och målformulering

När boende engagerar sig i sin boendemiljö är det ofta utifrån grundfrågan "Hur ska en bra boendemiljö vara". Det är naturligtvis inget ämne man bestämmer sig för att utgå ifrån. Det bara blir så, helt naturligt.

Alla har sin subjektiva uppfattning om hur en bra boendemiljö ska vara. Men det är med den omedvetna måttstocken i tankarna som vi identifierar problem och möjligheter i vår boendemiljö.

Och det är en bra fråga att utgå ifrån. Särskilt som den aldrig tar slut. Det finns alltid nya vinklingar, nya aspekter och nya frågeställningar att fördjupa sig i.

Ofta börjar man med problemen. Det är de som syns, det är de som besvärar. Man gör en probleminventering av sin boendemiljö. Det är heller ingenting man gör medvetet. Inte på det sättet att man bestämmer sig för att "nu ska jag/vi inventera vilka problem som finns i boendemiljön/stadsdelen. Men det är det man gör.

När man har gjort en probleminventering är det möjligt att fortsätta med en målformulering; vad vill man? Hur vill man ha det istället? Och hur ska man nå dit?
Den här biten är lite svårare. Inte på det sättet att det inte finns idéer, för det gör det nästan alltid. Men det kan vara svårt att veta hur man ska gripa sig an möjligheterna.

När tjänstemän, fastighetsägare och andra möter boende som är i probleminventeringsfasen är det bra om de kan vara lyhörda bollplank i processen genom att dels lyssna intresserat till de problem som identifierats, dels efterfråga målformuleringar.

På det sättet får alla nya kunskap och det blir möjligt att gå vidare tillsammans och vidareutveckla boendemiljön.

en flamingo i fönstret

I många år bodde jag på Simrishamnsgatan i Malmö. Mitt emot mig fanns det en lägenhet som stoltserade med en flamingo i fönstret. Jag gillade den där flamingon. Den plussade på min hemkänsla. Mitt hem, som var speciellt för mig av tusen andra anledningar, var också speciellt därför att jag hade prima utsikt över en plastflamingo.

Det märkliga var bara att den där flamingon vandrade från en lägenhet till en annan. Jag vägrar tro att det var två olika. Det måste ha varit samma. Om det var flamingoinnehavaren som flyttade till grannlägenheten eller om det var flamingon som lekte flyttfågel på egen hand vet jag inte. Men den bytte alltså plats. En period var den borta, och sen kom den tillbaka igen. Andrahandsuthyrning utan att flamingon ingick? Jag har ingen aning.
Allt jag vet är att när flamingon var tillbaka så konstaterade jag det glatt för mig själv. Att där var min flamingo.

Så småningom kunde jag se att flamingoinnehavet på vår gata hade ökat väsentligt. Ytterligare två lägenheter hade införskaffat dessa exotiska plastdjur. Jag bodde på en flamingogata!

När jag en period hamnade i en lägenhet där jag inte trivdes, införskaffade jag mig en egen flamingofågel. Jag hittade den i en liten butik och köpet av den blev en symbolisk besvärjelse att försöka återskapa en slags hemkänsla, inmuta en stolt trivsel. Jag ställde den i hörnfönstret för att den verkligen skulle äga lägenheten och blicka ut över gaturummet och suggerera fram känslan av ett hem.

När vi flyttade till nästa lägenhet där det var lätt att trivas, fick fågeln en lättare uppgift; att bara vara bärare av den trivsel vi hade uppnått; att vara minne och symbol för hemkänsla; en blinkning bakåt till det tidigare hemmet där vi hade trivts, och en blinkning framåt att upprätthålla den nya hemkänslan vi hade skaffat oss. Den var viktig den första tiden, som ett statement, som ett minne. Sen fick den vara kvar av gammal vana, även om vi klarade oss på egen hand. Nu är den solblekt och kanske har den tjänat oss länge nog. Jag vet inte. Jag vet bara att ibland är det den mest oväntade grej som väcker hemkänsla.


Tack till Anne Rosengren, projektledare och etnolog, som var den som en gång i tiden väckte mitt intresse för hemkänsla som ett begrepp värt att undersöka, vilket hon själv gjorde med besked i Malmöprojektet "Vad är det som gör att man känner sig hemma?" som också blev ett lyckat tema för den andra bomässan på Möllevången.

bo med barn i stan

De där första åren som jag jobbade med Möllevången hände det att jag fick frågan "Hur kan du bo där med barn?".

Min dotter var liten då. Möllevången var en stadsdel med dåligt rykte. Kriminaliteten var hög, narkotikabrottsligheten något i hästväg.

När folk ifrågasatte mitt val av boendemiljö för mig och min dotter brukade jag berätta om vår gård. Jag berättade hur min dotter drog upp rullgardinen på morgon, ställde sig vid fönstret och tittade ut och sa "Hugo är ute, jag går ut på gården och leker." På den gården där vi bodde fanns det ungefär 50 barn i olika åldrar. Det fanns alltid lekkamrater nära till hands. Om sånt berättade jag. Och om hagtornsträdet på gården, om stockrosorna, om lavendeln.

Jag tyckte att jag gav min dotter en underbar boendemiljö på många sätt. Hon bodde på en grönskande gård i en livfull stadsdel mitt i stan. Och jag vägrade gå med på att vi skulle behöva byta plats att bo på bara för att det fanns vissa problem. Det fanns ju för sjutton fördelar också! Massor med fördelar. Jag ville hellre tro att det skulle gå att göra något åt det som inte var bra i boendemiljön.

"bra" boendemiljö

När jag började engagera mig i boendemiljöfrågor och stadsutveckling var mina drivkrafter ett slags rättvisepatos. Jag kände mig övertygad om att frågor som rör var och hur vi bor på något sätt är grundläggande för vårt demokratiska samhälle.

Min utgångspunkt var inte min stadsdel för att jag tyckte att just den stadsdelen var viktig. Min utgångspunkt var min stadsdel för att jag tyckte att vi som bodde där skulle ha samma rättigheter till en bra boendemiljö som folk som bodde på andra håll i stan. Och det hade vi inte, långt därifrån. Det brast i flera avseenden.

Fortfarande tycker jag att min gamla tes är en viktig utgångspunkt när man arbetar med städer och lokal utveckling.

Naturligtvis är "bra" i det här sammanhanget ett subjektivt begrepp. Men så länge man är medveten om att olika personer laddar det med olika betydelser, är det en utmärkt utgångspunkt.

Inställningen till platsen man jobbar med

En gång när jag jobbade som projektsamordnare med Möllevången, mötte jag en nyanställd kommunal projektledare. Vi började småprata om stadsdelen och när hon förstod att jag inte bara jobbade med den, utan också bodde här, utbrast hon: Det tycker jag är fint av dig.

Fint? Jag var mållös. Det verkade som om hon trodde att det var en uppoffring jag gjorde. Jag försökte förklara att jag bodde här av egen fri vilja, för att jag ville bo här, för att jag trivdes här. Inte av någon annan anledning. Hennes uttalande förmedlade en attityd till min stadsdel som jag inte tyckte var så trevlig och jag undrade för mig själv hur hon såg på sig själv, det arbete hon skulle utföra och de boende hon skulle möta. Den här välmenande beskäftigheten är inte det enda exemplet. Det finns många liknande.

Fortfarande är det sällsynt att de som arbetar med lokalt utvecklingsarbete i någon form bor på den plats de arbetar med. Det finns både för- och nackdelar med att bo i samma stadsdel som man verkar. Men om man inte bor där, är det viktigt att man lär känna stadsdelen. Man måste krypa inunder pittoreska föreställningar och ruffiga rykten och träda in i en nyanserad vardagsverklighet. Annars kommer man att verka med ett lager av attityder gentemot platsen och de människor som bor på platsen som inte är gynnsamt för det arbete man är där för att utföra.

Växtvandaler härjar på vår gård

En fasadrenoveringsfirma har börjat arbeta på vår gård. Arbetet hitintills har gått till så, att de har valt att slänga brädorna till sina byggnadsställningar mitt i våra nyplanterade rabatter. Alla våra nyplanterade växter ligger alltså nu begravda under ett tungt lager trävirke.

Jag har varit så ledsen och arg för det. Alla myskmadra som jag har planterat. De nyplanterade schersminbuskarna, rosen, kaprifolerna. Höstanemonerna och höstfloxen. Pionerna.

Jag vet inte varför de har siktat in sig just på rabatter och just på de två rabatter där vi har planterat. Vi valde ändå de rabatter som inte låg vid fasaderna utan mera mitt på gården för att vi var så säkra på att de skulle få vara ifred.

Jag har varit med om det även på tidigare gårdar; att arbetare från inhyrda firmor totalt struntar i om de förstör rabatter. (och det handlar inte om situationer där de inte har något val, utan om situationer där de med lite aktsamhet och eftertanke hade kunnat göra sitt jobb utan att skada en enda planta)

Denna bristande respekt för de boendes hemmiljö leder till känslor av ilska, passivitet eller vanmakt; att det inte är lönt att ta ansvar för sin boendemiljö. Att det inte är lönt att bry sig eller försöka skapa trivsel och hemtrevnad, för man vet aldrig när någon brutalt förstör det man vårdat. När man har jordförbättrat en rabatt, rensat ogräs och planterat växter vill man inte att någon ska komma och sabba alltihop. Det är som om någon skulle klampa in i ett nyinrett vardagsrum och bara riva ner allting. (Eller ens hem för den delen; det behöver inte vara något som är nyfixat för att man ska sörja att någon annan förstör det).

Egentligen borde det självklart ingå i en fasadrenoveringsfirmas uppdrag att respektera boendemiljön. För gården är en del av vårt hem. I det här fallet skulle det ha varit så enkelt att de la brädorna på någon annan plats istället för att krossa våra växter med dem.

Så länge det finns företag inom den här branschen med en så här snäv och omodern syn på hur ett arbete ska utföras och en bristande insikt om helhetsperspektiv som innebär att de inte över huvud taget verkar medvetna om att de arbetar i någons boendemiljö/hemmiljö, så skulle det vara bra om fastighetsägarna utbildade dem lite i hur de bäst går till väga för att utföra sitt arbeta så väl som möjligt.

Detta skulle till exempel kunna ske genom en klausul i avtalet där respekt för boendemiljön tas upp och ett policydokument som informerar om vad det innebär att arbeta i någons boendemiljö eller hem och beskriver vad som gäller vid sådana tillfällen.

Uppdatering: Jag fick fullt stöd från representanterna från min fastighetsägare, när jag tog kontakt med dem. Det visade sig att de faktiskt hade pratat med den här firman innan om att de skulle visa hänsyn. Så nu skulle de prata med dem igen.

Utomhusmarknader och ömtåliga mötesplatser

Vad är det som händer när en loppmarknad flyttas? Följer den mötesplats som loppisen är till sin form med i flytten eller försvinner den? Detta vill jag diskutera i den här ganska långa Malmöfokuserade texten.

Säsongen för utomhusmarknader lider mot sitt slut. För Malmös del har det varit en period av nyorientering. En gammal klassiker – loppmarknaden i Folkets Park – har skrotats. Istället har parkytan använts som testområde för nya marknadsformer. Nu senast skördefesten för ett par veckor sen då vem som ville kunde boka ett stånd för att sälja närodlade varor. Idén är bra och premiären verkade trivsam. Glad swingmusik omslöt besökarna som strosade mellan marknadsstånden där honung, sylter, frukt och grönsaker såldes och gav en feeling av närproducerat.

Stadsmiljörådet belönade i augusti Malmö stad för arbetet med att skapa mötesplatser och tog bland annat upp Folkets Park som exempel. Och visst är Malmö värt ett pris, för det finns numera ett bitvis lyhört lyssnande och iakttagande av hur Malmöbor använder staden, som då och då innebär att staden följsamt utvecklar ytor så att de svarar upp mot det sätt som Malmöborna använder eller vill använda dem på. Därtill finns en experimentlusta som är positiv.

Folkets Park har på många sätt levt upp de senaste åren och detta ska Malmöbor, Malmö stad och aktörer i parken ha cred för. Det informella livet; picknick och umgänge på gräsytorna, har ökat enormt de senaste åren, tack vare människor själva som helt enkelt bestämmer sig för att börja använda platser. Under sommaren har det arrangerats underhållning designmarknader och flera stycken barnloppisar i Folkets Park, också bidrag till att öka parkens användning som mötesplats. Så långt allt bra. Men annat väcker funderingar och borde diskuteras.

Den stora barnloppisen under Malmöfestivalen som numera är belägen i Folkets Park var i år lite mer strukturerad för att undvika det kaos som uppstått tidigare då alla hugade loppisförsäljare trängts på den alldeles för lilla ytan som upprättats. För att få vara med var man tvungen att ha biljett och för att få biljett var man tvungen att ha uppmärksammat i media att biljetter delades ut. Företräde för tidningsläsande föräldrar och ungdomar med möjlighet att komma ifrån och hämta biljetter alltså. De 350 biljetterna tog snabbt slut; och därför delades ytterligare 350 biljetter ut till en extraloppis på söndagen. Med denna välmenande och på grund av platsens litenhet nödvändiga begränsning hade loppisen inte en chans att bli det enorma hav av barnförsäljare som den var förr om åren när den bredde ut sig på gatorna kring Magistratsparken. Som min kollega Anne Rosengren påpekade en gång när vi diskuterade det, fanns det en poäng med att låta barnen ta över gatorna för en dag. Biltrafiken stängdes av och istället var det barnen som rådde över ytorna. Det var en mäktig och imponerande manifestation. Totalt oöverblickbar, såklart, men just därför också desto mäktigare. Att låta barnen ta plats i det offentliga rummet på det sättet blir kaxigt. Det blir ett sätt att stå på barnens sida och säga ”Idag är gatorna era.” Snacka om snygg variant av reclaim the streets.

Varför barnen förvisades från gatorna vet jag inte. Kanske hade det med logistiken att göra, kanske fungerade andra delar av Malmöfestivalen inte så smidigt. Hur som helst så kommer jag att fortsätta beklaga det, hur välfungerande barnloppisen i Folkets Park än fortsätter att vara. För att hänvisa barnen till en inhägnad park och begränsa antalet deltagare är att göra barnloppisen till ett beskedligt, lätthanterligt och gulligt arrangemang istället för det lite uppkäftiga dito som det blev när barnen bredde ut sig på gata efter gata, när alla som ville kunde komma och slå sig ner på en filt och bli del av denna pampiga oöverblickbarhet som man gott kan unna ett årligt endagarsevenemang under Malmös mesta folkliga arrangemang.

Den traditionella loppmarknaden som funnits i Folkets Park i Malmö under många år var i år inte längre välkommen i parken. Loppisstånden har tagits bort och loppmarknaden har istället hänvisats till ett hörn av Möllevångstorget. Det är naturligtvis synd att en centralt belägen park belamras av utrustning som bara används ett par gånger i veckan och som däremellan omöjliggör annan verksamhet på samma yta. (Av samma anledning är det synd att ett stort antal tombolastånd ockuperar parkmark även när de är stängda, istället för att lämna plats åt andra aktiviteter. Men detta verkar aldrig ha bekymrat någon. Kanske är det viktigare med lotteriförsäljning än begagnatförsäljning). Men sånt kan man med lite fantasirikedom lösa. Och ville man inte det, kunde man varsamt ha förflyttat loppisen till en annan plats där den hade möjlighet att breda ut sig. Som det blev nu slogs en väl etablerad struktur sönder när loppisen portades från parken.

Lördagsloppisen i Folkets Park var – även om den hade något vikande besökssiffror det sista året – en myllrande livlig plats där människor i alla åldrar från hela Malmö möttes från tidig morgon till eftermiddag. Sådana mötesplatser behöver Malmö. Här köpslogs det och prutades, här skämtades det och gruffades. Allt var inte frid och fröjd men den som besökte loppisen vet att massor med möten och samtal människor emellan uppstod, och det i sig har ett egenvärde; det skapar en livfullhet som staden behöver.

Jag är inte omedveten om att det också fanns andra problem med loppisen; handel med stöldgods förekom till exempel. Men jag hade hoppats att man skulle hitta sätt att komma tillrätta med nackdelarna utan att göra sig av med fördelarna.

Det behövs åtminstone en fungerande utomhusloppmarknad med låga priser i någon av Malmös stadsdelar där många är låginkomsttagare. Att handla på loppis kan göra skillnad mellan att klara sin ekonomi på egen hand och inte. Här kan till exempel den organiserade men panka småbarnsföräldern köpa fina begagnade barnkläder och bunkra leksaker till julafton och födelsedagar. Så fyller alltså loppisen inte bara en social-integrationsmässig uppgift, utan också en ekonomisk, och detta i tider när handeln med begagnade varor därtill har miljömässig cred.

När loppisen nu har integrerats i den redan befintliga handeln som pågår på Möllevångstorget har den förvandlats till en lite i skymundan belägen aktivitet som inte på långa vägar kan konkurrera uppmärksamhetsmässigt med den vanliga torghandeln. På torget reduceras den tidigare så stora och välbesökta loppisen till några enstaka stånd och inte nog med det; utseendemässigt ger den genom sin litenhet ett nästan sjaskigt intryck vid sidan om de väl etablerade torghandlarstånden. Så har en färgstark marknad som förr hade många stamkunder förvandlats till en intetsägande del av en etablerad torghandel. Och Malmö har blivit en mötesplats fattigare.

Några tankar om mötesplatser

Mötesplatser är något som betonas i både kommunala, regionala och nationella skrivelser när man pratar om t.ex. demokrati, delaktighet, integration. Men olika aktörer menar olika saker när de pratar om mötesplatser. Det går nog inte att undvika, och det får gärna vara ett fritt begrepp. Det är bara viktigt att man – om man diskuterar det tillsammans – börjar med att definiera vad man lägger in i begreppet så att den andre vet vad man pratar om.

Mötesplatser som drivs i ickekommunal regi förmodas ofta gå runt på något slags lågbudgetsätt (samtidigt som kommunala förvaltningar ofta börjar med bygga upp en administration, vilket slags projekt de än startar). Som om en mötesplats måste vara en billig källarlokal med skänkta möbler där någon som har tid över hasar runt i inomhustofflor och bjuder på kaffe. För mig är det här kluvet. Å ena sidan tycker jag att det är viktigt att bevara det ideella i ideella föreningar, och att se till att saker inte kostar mer än nödvändigt. Å andra sidan tycker jag att mötesplatser är en så pass viktig verksamhet att de borde ges tillräckliga resurser för att verksamheten ska kunna utföras så professionellt att det verkligen blir tillgängliga mötesplatser, oavsett vems regi de drivs i.

Mina erfarenheter av att ansvara för och driva en mötesplats är att

• det krävs kontinuitet för att verksamheten ska bli riktigt bra
• ju fler verksamheter / projekt som finns tillgängliga via mötesplatsen, desto mer levande mötesplats
• man ska kunna säga ”javisst!” till idéer som boende och brukare kommer med
• budgeten bör täcka hyra, anställningskostnad för ordinarie personal, anställningskostnad för vikarier under semestertider
• ett minimum av fasta strukturer (ramen)och ett maximum av flexibilitet (innehållet) möjliggör dynamik och utveckling
• kontinuerlig självkritik av verksamheten är viktig för dess utveckling

En mötesplats är en självklar del av ett långsiktigt hållbart stadsutvecklingsarbete. Finns det en fungerande mötesplats så finns det också möjlighet att aktivera nätverk och uppmärksamma aktuella frågeställningar och tendenser. Man kan aldrig veta i förväg vad man kan behöva en mötesplats till. Men när den finns kan man komma på hur många olika användningsområden som helst, som alla känns lika viktiga. En väl fungerande mötesplats ger möjligheter. För att den ska kännas så tillgänglig som möjligt för så många som möjligt måste den signalera att den är öppen för alla som den vill vara öppen för. Det innebär att om den är öppen för alla boende i en stadsdel, får det inte bara förekomma synliga aktiviteter som riktar sig till en viss åldersgrupp eller intressegrupp. Man får aldrig sluta informera om vad mötesplatsen är. Åtminstone inte förrän den är en lika självklar del av samhället som begreppet ”skola”.

Men oavsett hur välfungerande man än tycker att en mötesplats är, får man aldrig förlita sig till den som enda forum för kontakt med boende och brukare. För varje inomhusmötesplats har nämligen något som försvårar tillgängligheten; en dörr som måste man måste gå igenom. Att den ligger inomhus i en lokal kommer alltid att göra att det finns människor som inte känner att den tillhör dem. Därför måste det parallellt med inomhusarenor alltid finnas möjlighet till forum i det offentliga rummet på platser som alla har tillträde till.

Jag är ingen gäst i mitt hem

Jag gillar förresten inte ordet hyresgäst. Jag har inget helt lyckat alternativ att kontra med, men jag föredrar absolut ordet "boende" om jag ska välja. Och om man nu vill specificera de som bor i just hyresrätter, kanske man kunde prata om hyresrättsinnehavare, precis som man pratar om bostadsrättsinnehavare. Eller så kan man förenkla det och säga hyresboende.

Ordet hyresgäst beskriver boende som om de inte alls var boende, utan bara hälsade på. Nu vet ju alla att det inte är så. Men ändå. Jag vill vara petig och påstå att det - även om det är ett vedertaget begrepp - är en förklenande beskrivning som inte alls ger uttryck för de rättigheter man har som boende.

Att få boende att engagera sig?

Angående Hyresgästföreningens reklamkampanj så är jag lika brydd som Andreas Ekström. Det som förvånar mig allra mest är att det är minst andra omgången som de kör den här kampanjen.

Förutom att de mest verkar ha tagit par vars möten ledde till någons undergång, så är kanske Bonnie and Clyde inte ett allmänt kulturellt arvegods. Och om man vill nå ut till många och kostar på sig att hyra stora annonstavlor för att göra det, vore det väl bra om man valde ett tilltal som funkar?

nu är det lättare att kommentera

Sorry, mina premiärläsare, jag hade missat en inställning i kommentarsfältet som omöjliggjorde för andra än registrerade användare att lämna kommentarer. Nu är den borttagen. Så nu är det fritt fram att tycka till om någon som inte själv har registrerad blogg skulle få för sig det. (Min erfarenhet av såna här bloggar är att många nöjer sig med att läsa, men man vet ju aldrig. Och även om det är roligt med läsare, så är det roligt med kommentarer också!;) )

Den viktiga vardagsverkligheten

När Möllevångsgruppen startade var vi ”bara” ett antal möllevångsbor som tyckte saker och ville saker. Vi var inte experter på stadsplanering eller fastighetsskötsel eller brottsförebyggande arbete. Men det fanns en sak vi var experter på. Och det var hur det var att bo på Möllevången. Och inte bara det. Genom att vi hade delar av vår vardagsverklighet på Möllevången, visste vi massor om Möllevången som experterna inte visste.

Den kunskapen som boende har om sin stadsdel är ett slags helhetsperspektiv tycker jag. Men man tänker inte på det. Ibland tänker man som boende eller annan vardagsverklighetsupplevare inte ens på att man faktiskt är en expert. Att man faktiskt har kunskap som är viktig.

Alla som bor någonstans eller som använder en plats eller en verksamhet har viktig kunskap. Den kunskapen behövs i samhället för att samhället ska fungera bättre. Det gäller bara att hitta sätt att ta tillvara och sprida den kunskapen.

Under mina år i Möllevångsgruppen såg jag det som en av mina allra viktigaste arbetsuppgifter. Att sprida kunskap om Möllevången och hur det kan vara att bo där och tillbringa sin vardagsverklighet där.

För alla som arbetar med staden bör en av de viktigaste arbetsuppgifterna vara att samla in kunskap om vardagsverkligheten på de platser man arbetar med.

Allas vardagsverklighet ser såklart olika ut. Men en del har man gemensamt. Det är viktigt att hitta sätt att lyfta fram både det som är gemensamt för många och det som några men inte alla delar.

Ofta tar de som har kunskap om vardagsverkligheten den själv för given, och tänker inte på att det är värdefull kunskap för någon annan. Men det är det. Faktum är att det är en oundgänglig kunskapskälla för de som arbetar med staden och samhället. Det är bara det att alla kanske inte har insett det riktigt helt och hållet än.

platser och känslor, del 1

För några år sen var jag involverad på timbasis i ett lokalt kulturantikvariskt projekt* där de boende undersökte och diskuterade sin närmiljö. De boendes beskrivningar av olika platser i stadsdelen var väldigt intressanta att ta del av. Vi gjorde ett par rundvandringar där var och en fick berätta om ett ställe som betydde något särskilt för dem. En kvinna visade oss sitt smultronställe, en nästan lite hemlig plats, som var ett övergivet koloniområde.

När vi kom dit höll en man på att knyta loss sin hängmatta som han hade haft fäst mellan två knotiga fruktträd och stod sedan och vek ihop den prydligt så att den skulle rymmas på cykelns pakethållare. Det såg ut som om han hade rutin på det; som om det här var ett smultronställe också för honom. En kvinna gick och plockade syrenkvistar från ett buskage till en stor bukett. Annars var det ingen där. I försommarvärmen framstod platsen för mig som en överraskande idyll, en tillflyktsort undan trafikbuller och asfalt.

Men en annan kvinna konstaterade att "här skulle man inte vilja gå ensam". Hennes kommentar säger ganska mycket om hur hon upplevde platsen. Kanske verkade den otrygg för att den låg avsides från stadsbruset, var övergiven, okänd, undangömd och lite bortglömd? Samtidigt tänker jag mig att det var samma faktorer som gjorde att den för andra förstärktes med positiv laddning och upplevdes som idyllisk och lockande; en egen grön vrå mitt i storstaden.

Det är en nyttig påminnelse att vi ibland kan uppleva samma plats på helt olika sätt. Alla har sina referenser, erfarenheter och föreställningar med sig. När jag är med någon som visar och berättar om en plats blir jag rikare i min upplevelse av staden, därför att jag lägger märke till sånt som jag tidigare inte varit medveten om. Det gör att jag lär känna staden bättre och det i sin tur gör att jag känner mig mer hemma i staden. Det här är en av anledningarna till varför det är så häftigt att göra rundvandringar tillsammans och dela med sig av sina tankar kring stadsmiljön.

*Projektet Stad - Upplevelse - Historia finansierades av metodutvecklingsmedel från Riksantikvarieämbetet och drevs av Tyke Tykesson och Emma Hedar, Stadsbyggnadskontoret Malmö stad. Jens Olsson var också involverad, liksom jag som timarvoderad konsult.

en affär som platsar här, en affär som platsar där

Häromåret hörde jag en konsult beklaga sig över att en djurtillbehörsaffär låg på bästa A-läge i Limhamn. Där borde det enligt honom ligga en "bra" affär. (Detta var möjligen innan den påstådda boomen av luxuösa djurartiklar; nu kanske djurtillbehörsaffärer är tillräckligt "bra"; vem vet.) Jag är ingen shopoholic vad gäller vare sig katthalsband eller hundleksaker och trots att jag är kattägare är det inte särskilt ofta som jag besöker en dylik inrättning, och även om jag så var stammis, så bor jag långt från Limhamn, så om butiker som Vacker tass ligger på A-läge eller B-läge spelar mig ingen roll.

Men jag tyckte att det var intressant att det spelade honom en roll och jag undrade vilket geografiskt läge han föredrog att affären låg på; om den till exempel fick lov att ligga på Lindängen. Och så undrade jag vilka affärer som var tillräckligt "bra" för att ligga på A-lägen. Sen gjorde jag en besvärlig sak. Jag försökte hävda att det här med vad som är "bra" affärer är subjektivt. Att folk tycker olika.

Jag fick aldrig något svar på vilka affärer som enligt honom platsade att ligga på A-läge. Men så mycket förstod jag att de på något sätt skulle vara "bra".

En snabb titt på Sveriges stadskärnors A-lägen ger en ganska nedslående bild av vad som i så fall anses vara "bra" affärer. Samma stora kedjor kommer igen i stad efter stad. Som om en stor kedja är synonymt med "bra". Kanske var det inte så han menade. Men hur han annars menade, framgick aldrig; det enda som framgick var att han helst ville ignorera min fråga.

Och det är det som är det riktigt nedslående och oroande; att en konsults subjektiva uppfattning om vad som är "bra" affärer, för honom själv framstår som en objektiv sanning, att han inte tycks medveten om att det i själva verket bara är en subjektiv bedömning. Hans personliga tycke och smak kommer att leda till att han i sin konsultverksamhet med sken av att ha ett professionellt underlag, förordar att vissa affärer platsar på vissa lägen och andra platsar på andra. Det innebär en styrning och bortgallring som leder till att våra städer skräddarsys mot en ökad likriktning.

En blandning av näringsinrättningar livar upp en gatsträcka och tillför staden ett mervärde. Och så särskilt repellerande på flanörer tror jag inte att en djurtillbehörsaffär kan vara. Så länge innehavarna av en affär själva tycker att de platsar på ett visst läge och har råd med hyran, så har jag svårt att förstå varför de inte skulle få ligga på ett så kallat A-läge. Om jag vore tillfrågad konsult skulle jag oroa mig betydligt mer för en gatsträcka där bara de vanligast förekommande affärerna fanns.

Rabatten är en bra grogrund

Jag och en granne har börjat plantera på gården där jag bor sen ett och ett halvt år tillbaka. Jag gör det för att det är roligt; för att det är rofyllt; för att det har kliat i mina fingrar av lust att få sätta igång och göra något av de där vildvuxna och ibland lite intetsägande rabatterna som inte fått den omsorg och uppmärksamhet de behöver, där så mycket mer skulle kunna växa.

Det är inte första gården jag planterar på. Jag vet alltså egentligen vad det sätter igång för processer. Ändå blir jag överraskad och glad när det händer. För man kan få mycket att hända genom att vara ute och rota i rabatterna.

Kontakten med grannarna ökar. Samtalen om boendemiljön blir fler. När man ligger på knä i en rabatt och joxar med den gemensamma utemiljön blir man helt enkelt en sån som folk stannar upp och pratar med.

Fastighetsägaren blir mer positivt inställd till gården och beredd att bidra till gårdsförbättringar ekonomiskt.

Hemkänslan ökar, vilket i sin tur bidrar till trivsel, trygghet och tankar om förbättringar av boendemiljön. Den här sortens engagemang är alltså en möjlig plattform för andra sorters engagemang. Den sortens samtal som uppstår är starten på ett nätverksbygge, erfarenhets- och kunskapsutbyte.

Hur bygger vi staden?

Imorgon deltar jag i en paneldebatt på Boverkets nationella varannanårskonferens. Temat är Hur bygger vi staden?

Jag, Göran Greider och Tove Lifvendahl ska tycka till. Mats Odell inleder programpunkten med regeringens vision. Alexandra Pascalidou är moderator.

Jag kommer att fokusera på den sociala aspekten av långsiktig hållbar stadsutveckling.

Den Stora Gårdsdagen

Här på Möllevången där jag bor är det snart dags för Den Stora Gårdsdagen, ett evenemang som vi startade med i den ideella föreningen Möllevångsgruppen under min tid. Idén var typisk möllevångsgruppig: Vi ville att vi möllevångsbor skulle kunna upptäcka varandras boendemiljöer; ta en titt in på andras gårdar, träffa folk man ser på gatan eller i affären ibland. Att boende tillsammans skulle kunna visa sin gård om de ville; genom att bara hålla porten öppen, eller kanske ordna med loppis, fika eller uppträdande. En tredje anledning var att visa en helt annan bild av Möllevången än den folk kände till.

På den tiden hade Möllevången fortfarande dåligt rykte hos många. Vi ville bjuda in Malmöbor att upptäcka vår stadsdel på ett annorlunda sätt. Vi gjorde ett programblad med karta över de deltagande gårdarna och med åren utvecklade vi arrangemanget och bjöd också på ett par rundvandringar med gårdstema. De boende ordnade det lokala arrangemanget på respektive gård precis som de ville.

Idén byggde alltså på att vi i Möllevångsgruppen erbjöd en yttre struktur som gjorde det möjligt för boende att få uppmärksamhet till det de gjorde på sin gård.
Det första året var trevande; något år långt senare var katastrofdåligt, men åren däremellan var det ett folkvimmel; en kollektiv upptäcktsfärd, nyfikna besök och många möten.

Något vi inte hade räknat med var turisteffekten och hemvändareffekten; det kom folk inte bara från Malmö utan från andra kommuner för att besöka våra gårdar. Några hade vuxit upp på Möllevången och ville återse sin gamla gård, andra var bara nyfikna. Våra programblad tog slut och vår kopiator gick för högtryck för att vi skulle kunna dela ut till alla som ville ha. Några av dem mailade i efterhand för att tacka; särskilt ett mail minns jag; en kvinna som hade blivit varmt emottagen på en gård och också inbjuden till några av de boende för att se lägenheten och ta en fika. Hon var från Danmark och hon var helt överväldigad över den gästfrihet hon mötte.

Ibland talas det om kollektiv självkänsla och identitet när man pratar om lokalt utvecklingsarbete. Den Stora Gårdsdagen främjade just det. Det blev en tradition och något att vara stolt över; något som vi hade här på Möllevången, som var speciellt för oss. Och det häftiga med det var och är just detta; att det blir vad de boende gör det till, men det finns en yttre struktur, en samordning, som utan att lägga sig i bistår med själva ramen.

Nu är traditionen över tio år gammal. Det är roligt att den lever kvar.

Välkommen att följa min blogg

Hej,

Jag heter Sabina Dethorey och är projektledare, skribent och samhällsdebattör. Ska jag beskriva mig själv yrkesmässigt så helt som möjligt måste jag lägga till att jag gillar rollen som processledare och samordnare, att jag är en van föredragshållare och att jag finner mig väl tillrätta som rådgivare, att jag gillar strategiska, analytiska och visionära arbetsuppgifter och att jag länge varit verksam som praktiker i lokalt utvecklingsarbete och där upptäckt hur viktig kreativitet och tilltro till möjligheter är för att få något gjort.

Under många år arbetade jag med Möllevången i Malmö men jag har även varit involverad i stadsutveckling såväl lokalt på andra håll som centralt i Malmö; via olika uppdrag och anställningar. På det nationella planet har jag givande erfarenheter från tiden som medlem i den rådgivande expertgruppen för Nationalkommittén för Agenda 21 och Habitat (Miljödepartementet), samt olika föreläsningsuppdrag. I höst börjar jag som projektledare i Helsingborg och jag ser fram emot att på heltid engagera mig i en ny stad.

Jag är starkt engagerad i frågor som rör städers utveckling, boendemiljö, demokrati, boende- och brukarmedverkan, lokalt utvecklingsarbete, samverkan, offentliga rummet. Som gammal gräsrotspraktiker ivrar jag för rundvandringar och kreativitet. Jag välkomnar visioner och vilda idéer och vet att mycket mer är möjligt än vad många tror. Jag gillar att utgå från samtal, rutiner och checklistor och vet att attityder och förhållningssätt är viktiga aspekter att beakta i allt förändringsarbete.

Den här bloggen kommer att bestå av funderingar, frågor, åsikter, idéer, tankar, exempel och erfarenheter, ofta med utgångspunkt från något av ovanstående; kanske ibland om helt andra samhällsfrågor. Jag skriver den på min fritid.