Om platsdiskriminering och Rosengårds och andra stadsdelars rättigheter

I dagens Sydsvenskan uttalar sig politikerna Allan Widman (FP) och Anders Rubin (S) om vad Rosengård behöver. Allan Widman och Anders Rubin har lite olika perspektiv på detta. Inget av perspektiven är fel, men de är inte heller heltäckande. Det finns mer som behöver sägas.

(Vad som saknas i själva artikeln är någonting om allt det som faktiskt är på gång för Rosengårds del. Detta kan göra att den oinsatte läsaren förleds att tro att det inte finns såväl visioner som konkreta planer på utveckling. Men även om man bara tar artikeln för vad den är behövs det fler - och andra - perspektiv)

Allan Widman klampar i klaveret en gång och det är när han säger att ”Man har satsat väldigt lite på Malmös baksida.” Baksida. Det är ett sånt slags ord som olyckligt råkar slinka ur alltför många välmenande munnar. Naturligtvis menar han inte att Rosengård är en baksida – väl? Förmodligen är det bara ett gammalt ord som olyckligt hänger kvar.

Problemet med ord som ”baksida” och ”utsatta stadsdelar” är att de förmedlar en attityd. Kanske har inte avsändaren den attityden varken medvetet eller omedvetet, men ändå – orden förmedlar en attityd som bottnar i eller leder till platsdiskriminering. För så länge man utgår från en stadsdel som en baksida, så kommer ord som handlar om detta att leva vidare, sippra in i planeringsdokument och skrivelser och på så sätt förmedla att en stadsdel trots allt är lite sämre.

Alla tjänstemän och politiker har ett stort ansvar att både i skrift och samtal beskriva stadsdelar utan värdeladdade subjektiva värderingar som dessa.

Allan Widmans idé om ett konstmuseum på Rosengård är inte fel. (Att i såna här lägen fråga huruvida Rosengårdsborna vill ha en konsthall eller inte är lika irrelevant som att fråga invånarna i centrala Malmö om de vill ha konserthus, teater och konsthall. Ingen skulle någonsin komma på tanken att ställa dessa frågor. )

Stora institutioner som är till för att serva en hel stad kan naturligtvis ligga var som helst i staden. Men det behöver inte vara just konstmuseum som är lösningen. Det kanske är IC-Huset som Drömmarnas Hus planerar och/eller något annat.

Lösningen är att planera och utveckla alla delar av staden så att det finns fler anledningar för fler Malmöbor att röra sig mer i fler delar av sin stad. Ett sätt att åstadkomma detta som många vurmar för nuförtiden är att skapa vad som kallas magneter. Om man väljer magnetstrategin gäller det att inte bara liksom putta dit en magnet på det där sättet som många vill använda punkthus nuförtiden. Det måste finnas sammanhang och förutsättningar.

Anders Rubins argument om att utveckla småskaligheten är naturligtvis en helt korrekt idé. Det betyder mycket för att stärka vardagslivets kvaliteter och göra en stadsdel mer attraktiv som boendemiljö.

Men att utveckla småskaligheten behöver inte betyda att man underlåter att även genomföra större satsningar.

Det intressanta är att det alltid tycks vara just i miljonprogramområden som större satsningar och vilda idéer får tummen ner. Hassan Hosseini-Kaladjahi visar i sin rapport Stora fiskar äter fortfarande små fiskar exempel på hur just en turistsatsning och en näringslivssatsning dissas medan det gamla vanliga köret – språkkurser, mötesplatser, - ja, allt som klassiskt betecknas som integration och drivs i traditionell trygg regi, genomförs. Kanske en tillfällighet men jag tror inte det. Jag tror att det handlar om platsdiskriminering. Vissa platser och stadsdelar får helt enkelt aldrig chansen. De får aldrig spela på samma villkor.

När nya stadsdelar ska planeras och byggas – då är det buller och bång, fritt fram för vilda visioner och häpnadsväckande idéer som tar andan ur en. När befintliga stadsdelar ska utvecklas finns sällan motsvarande resurser, vare sig ekonomiskt, tidsmässigt eller planeringsmässigt. Det borde vara rutin att allt utvecklingsarbete börjar med en inventering av en stadsdels befintliga kvaliteter och tillgångar och en rejäl analys av dess möjligheter. Det borde vara rutin att näringslivskontor, turistkontor och kulturförvaltning deltog i arbetet. Men dessa aktörer saknas oftast. Hållbar stadsutveckling borde handla om att effektivt tillvarata alla resurser i staden för att utveckla staden.

Sanningen är att Rosengård behöver det som alla delar av en stad behöver och har rätt till och det som varje framsynt stadsplanerare inser; rätten till en kontinuerlig omsorg om stadsdelen, en slags stadsdelens friskvård – och – minst lika viktigt - rätten till att utvecklas utifrån sina specifika förutsättningar och kvaliteter.

Och det en stad behöver för att utvecklas optimalt är att ta hand om alla sina delar och inse det enkla faktum att det är en och samma stad.