Att lämna Möllevången

Nu lämnar vi Möllevången. Nu lämnar vi vår centrala charmiga välplanerade billiga fyrarumslägenhet med vacker stuckatur i taken. Nu lämnar vi den lugna lummiga gården med blommande kvittenträd och blomstrande rabatter och frodig grönska. Nu lämnar vi moppekillarna på gatan, utsikten över det sjaviga huset med trasiga gamla garderober på en av balkongerna mitt emot. Nu lämnar vi morgonljuden från Folkets park med de bräkande fåren och den galande tuppen, nattljuden från de skrålande skrikande unga på väg till eller från klubbar och privata fester.

Med blicken smeker jag stuckaturen i den lägenhet vi ska lämna och jag tänker att så här vackert kommer jag kanske aldrig att bo igen. Jag går omkring på Möllevången och tänker att här kommer jag kanske aldrig att bo igen. Jag går gata upp och gata ner och tänker att detta inte längre kommer att vara mina kvarter. Jag går gata upp och gata ner och nästan etsar in det jag ser. Jag går välbekanta vägar och undrar om de kommer att kännas främmande sen.

Jag går runt på gården och tittar på växterna jag planterat och tänker att jag inte kommer att få se när schersminerna jag planterat kommer att blomma, jag kommer inte att få känna kaprifolen dofta och jag kommer inte att få se vinbären mogna.

Ja, nu lämnar vi allt det vi trivts med och allt det vi irriterats över. För något nytt, något helt annorlunda.

Det blir en femtiotalslägenhet i en bostadsrättsförening i en annan stadsdel. Det är den stora balkongen som lockar. Bonus är gamla hsb drömkök, originalgarderober och originalstavparkett. Med på köpet följer fult kakel i badrummet och färre kvadratmeter.

Jag flyttade till Möllevången 1987 och med undantag för tio månader i en angränsande stadsdel har jag bott här sen dess. Min dotter har bott här sen hon föddes 1991.
Det är dags för något nytt. Det är dags för förändring.