Några kommentarer kring gentrifiering och Möllevången

Gentrifiering är på tapeten igen. Till exempel här och här. Ett komplext ämne som många vill diskutera nuförtiden. Förhoppningsvis kan det leda till att diskussionerna på sikt blir mer och mer nyanserade.

Gentrifieringsdiskussionerna om Möllevången; en subjektiv bakgrundsbeskrivning
När jag och en kollega på 90-talet började lyfta frågan om vikten av att motverka en gentrifiering av Möllevången, var vår anledning denna: Möllevången var, som vi såg det, den enda innerstadsstadsdelen med rejält heterogen befolkningssammansättning i en storstad i Sverige. Befolkningen på Möllevången var blandad både åldersmässigt, socialt och när det gällde etniskt ursprung. Vi såg Möllevången som ett lyckat exempel på integration ur alla aspekter och menade att det borde vara värdefullt för samhället med stadsdelar där det fanns en blandad befolkningssammansättning. Särskilt värdefullt tyckte vi att det var att det förekom i en innerstadsstadsdel, eftersom det redan då var väldigt ovanligt; trenden var att innerstadsstadsdelar gick emot en alltmer homogen befolkningsssammansättning. Vi började lyfta frågan att samhället hade ett ansvar att undersöka vilka mekanismer som bromsar respektive påskyndar gentrifiering (det hade varit mer korrekt om vi hade talat om homogen befolkningssammansättning). Vi tyckte rent av att det borde vara en nationell angelägenhet att diskutera detta och ha Möllevången som exempel. Vad ville vi? Ja, inte var det att stanna utvecklingen. Det var snarare att få mer kunskap om utvecklingen och se i vilken mån en stadsdel kunde utvecklas samtidigt som befolkningssammansättningen fortsatte vara heterogen. Det var väldigt svårt att få gehör. Frågan var inte ”på gång” på den tiden och vi var varken tillräckligt skickliga eller tongivande för att lyckas lyfta den.
Men efter en del år började röster höjas; röster som varnade för en gentrifiering på Möllevången. Problemet var att dessa rop inte stämde med hur vardagsverkligenheten på Möllevången såg ut på den tiden. För det var inte lyxrenoveringar som var problemet; problemet var oseriösa fastighetsägare som inte ens brydde sig om att hålla en godtagbar minimistandard i sina hus. Och omvandling av bostadsrätter framfördes som ett hot innan några hyresfastigheter ens hade ombildats, och man bortsåg helt från att det alltid hade funnits ett bestånd av bostadsrätter på Möllevången utan att det lett till gentrifiering. Mer om detta har jag skrivit här.
För ett par år sen vann en uppsats pris i Hyresgästföreningens tidning. Denna uppsats säger sig handla om bostadsrättsomvandling på Möllevången. I själva verket handlar den mest om bostadsrättsomvandling i södra delen av Västra Sorgenfri (eller vad nu den delen kallas). Där rabblas lite statistik som blir helt missvisande eftersom skribenten tolkar Möllevången som större än den gängse traditionella tolkningen av stadsdelen (och att gränsen mot öst och sydöst går vid Amiralsgatan och Nobelvägen)

Möllevångens nuläge
De största skillnaderna på Möllevången nu jämfört med tidigare är att andelen äldre har minskat, andelen yngre har ökat, andelen högskoleutbildade har skjutit i höjden (en siffra som redan på 90-talet var förhållandevis hög) och andelen malmöbor med det som i statistiken kallas utländsk bakgrund har minskat. När det gäller husen finns det fler seriösa eller åtminstone hyggligt seriösa fastighetsägare. De allra senaste åren har trenden på Möllevången följt trenden i Malmö och storstäder i övrigt; det har skett en omvandling av hyresfastigheter till bostadsrätter. Den största synliga skillnaden i Möllevångens gatubild nu jämfört med 90-talet är att antalet unga totalt dominerar stadslivet. Och när mäklarna marknadsför bostadsrätter på Möllevången är det uppenbart att de vänder sig till en förhållandevis ung målgrupp som uppskattar att ta för sig av stadens utbud av nöjen och restauranger.
Om man ska diskutera gentrifiering av Möllevången måste alla unga Möllevångsbor granska sin egen roll som medskapare till en ökad homogen befolkningssammansättning av Möllevången. Grundkursen i gentrifiering säger att först kommer kulturfolket och sen kommer studenterna. Även om man ska undvika förenklade resonemang, måste man problematisera detta; att unga som säger sig vilja undvika en gentrifiering samtidigt genom att klustra sig på Möllevången riskerar att åstadkomma att befolkningssammansättningen på sikt blir homogen.

Mina tankar om just det som diskuteras nu:
Det är kommande BRF Bageriet på tomten där gamla bageriet Solidar låg, och manifestationen Stad Solidar som utlöst de senaste diskussionerna. Att Solidartomten, som bytt ägare flera gånger sen bageriet revs, ska bebyggas med bostadsrätter istället för hyresrätter, är synd, eftersom beståndet av hyresrätter i centrala Malmö har minskat, och eftersom många bevisligen vill bo i hyresrätt. Det hade också varit intressant att se vad nya hyresrätter hade kunnat tillföra staden och hur man hade kunnat jobba med samspelet mellan stadsrummet och bottenvåningarna; vad hade de kunnat tillföra varandra? Särskilt som cykel- och gångbanan längs Folkets Park är ett tacksamt stråk att ladda med verksamheter, det är som om det ”vill” det. En annan sak att sörja är att ingenting av Bageriet sparades; allt revs utan att man vad jag vet funderade på hur det kunde tas tillvara; varken Möllevångsskolan eller de blivande bostadshusen verkar ens ha några tegelstenar som minne. Det är också synd att tomten inte används till mer experimentella former av byggande och upplåtelseformer. Till Möllevångens karaktär finns ett element av något experimentellt; Möllevången som stadsdel har varit (och är) en arena som ofta används i sådana syften. Det skulle vara intressant om det hade kunnat omsättas i praktiken i ett nybygge. Istället får vi nu ett kvarter med bara bostadsrättslägenheter och det i sig är inte något som kan sägas tillföra ett nytt värde till vare sig stadsdelen eller staden, förutom att det blir 137 nya fina bostäder ( jag hade gärna tackat ja till en lägenhet med stor terrass eller uteplats om jag hade haft råd, de ser fina ut, men fastighetsägaren verkar bara ha tänkt på att uppfylla bostadsdrömmar, inte visionära tankar om staden) . Men Malmö är en så pass attraktiv stad att man har rätt att kräva mer än så av varje nyetablering som sker.
Jag anser fortfarande att det borde vara av största vikt för samhället och alla större städer i Sverige att skaffa sig en medvetenhet på djupet om vilka mekanismer som påskyndar respektive bromsar såväl gentrifiering som en övergång till en alltmer homogen befolkningssammansättning i enskilda stadsdelar. Idag, när det talas så mycket om vikten av såväl funktionsblandning som social integration borde detta vara en fråga med stor tyngd. Det är konstigt, för om alla blandstaden-påhejare menar allvar med blandstaden som ideal, då måste man gripa sig an de komplexa frågorna om vad olika typer av befolkningssammansättningar innebär i en stadsdels eller en stads utveckling.

Att lämna Möllevången

Nu lämnar vi Möllevången. Nu lämnar vi vår centrala charmiga välplanerade billiga fyrarumslägenhet med vacker stuckatur i taken. Nu lämnar vi den lugna lummiga gården med blommande kvittenträd och blomstrande rabatter och frodig grönska. Nu lämnar vi moppekillarna på gatan, utsikten över det sjaviga huset med trasiga gamla garderober på en av balkongerna mitt emot. Nu lämnar vi morgonljuden från Folkets park med de bräkande fåren och den galande tuppen, nattljuden från de skrålande skrikande unga på väg till eller från klubbar och privata fester.

Med blicken smeker jag stuckaturen i den lägenhet vi ska lämna och jag tänker att så här vackert kommer jag kanske aldrig att bo igen. Jag går omkring på Möllevången och tänker att här kommer jag kanske aldrig att bo igen. Jag går gata upp och gata ner och tänker att detta inte längre kommer att vara mina kvarter. Jag går gata upp och gata ner och nästan etsar in det jag ser. Jag går välbekanta vägar och undrar om de kommer att kännas främmande sen.

Jag går runt på gården och tittar på växterna jag planterat och tänker att jag inte kommer att få se när schersminerna jag planterat kommer att blomma, jag kommer inte att få känna kaprifolen dofta och jag kommer inte att få se vinbären mogna.

Ja, nu lämnar vi allt det vi trivts med och allt det vi irriterats över. För något nytt, något helt annorlunda.

Det blir en femtiotalslägenhet i en bostadsrättsförening i en annan stadsdel. Det är den stora balkongen som lockar. Bonus är gamla hsb drömkök, originalgarderober och originalstavparkett. Med på köpet följer fult kakel i badrummet och färre kvadratmeter.

Jag flyttade till Möllevången 1987 och med undantag för tio månader i en angränsande stadsdel har jag bott här sen dess. Min dotter har bott här sen hon föddes 1991.
Det är dags för något nytt. Det är dags för förändring.

Stadsdelsförändringar och gentrifiering

Att min senaste krönika i Efter Arbetet höll på att bli alldeles för lång beror inte bara på min tendens att göra utvikningar, utan främst på att ämnet är outtömligt.

Stadsdelsförändringar och gentrifiering - det går liksom inte att prata färdigt om. Jag hann bara med en liten gnutta av allt det jag ville säga.
Så den här texten (som alltså är identisk med min krönika, som ännu inte finns i Efter Arbetets nätupplaga) är att betrakta som en av flera delar i ett ämne jag redan skrivit om och kommer att återkomma till:


Jag gillar att bo i en stadsdel där jag möter människor i alla åldrar av alla olika slags bakgrund. Men den sortens stadsdelar blir färre och färre. Det där med integration i boendemiljön verkar nästan vara något som samhället har gett upp. Jag vet inte varför. Jag är övertygad om att det är berikande både för enskilda individer och för hela staden och samhället.

Gentrifiering är ett ord som beskriver det som händer när en stadsdel börjar byta befolkning och fler och fler med bättre ekonomi än de som bott där tidigare flyttar in, och de med mindre ekonomiska resurser flyttar därifrån. Om detta händer i stor skala blir staden mer segregerad och förlorar mycket av sin kvalitet i form av mångfald och variation. Folk kommer att bo i stadsdelar där alla har samma socioekonomiska bakgrund. De som har det annorlunda ställt blir främmande individer som bor långt därifrån, handlar i andra affärer, har sina barn på andra dagis och skolor, går på andra vårdcentraler. Man kommer inte att mötas i vardagen på samma sätt.

När en gentrifieringsprocess inleds, är det inte bara befolkningen som förändras. Andra förändringar sker också, och de hänger alla ihop med varandra. Många gör det enkelt för sig och kallar allt som verkar leda till en snofsigare stadsdel för gentrifiering.

Möllevången i Malmö har blivit ett aktuellt exempel i diskussionen om gentrifiering. Det är den innerstadsstadsdel i en storstad i Sverige som har mest blandad befolkningssammansättning och den är just nu i en slags förändringsprocess. Det är inte bara det att andelen äldre minskar och andelen studenter ökar. Här finns andra tendenser som måste uppmärksammas.

Samtidigt är det viktigt att inte tolka varje enskild företeelse som ett tecken på en tendens. Ett exempel på detta är när en 7-11-butik öppnade nära Möllevången för en del år sen. Några krossade skyltfönstret som en protest mot gentrifiering. Aktionen var inte bara plump och taskig mot den stackars franchiseförtagaren som säkert inte gjorde feta förtjänster. Den var också totalt missriktad och visar på en historielöshet hos utförarna. För redan på 80-talet fanns det nämligen en 7-11-butik på självaste Möllevångstorget utan att detta ledde till minsta gnutta gentrifiering.

Ett annat problem är att det ibland blir lite Peter-och-vargen-effekt. Man ropar om faran som reell innan den finns. Så var det för knappt tio år sen, när en gruppering trumpetade ut ett budskap om att Möllevången höll på att lyxrenoveras. Men en betydligt påtagligare realitet just då var de oseriösa fastighetsägare som inte underhöll sina fastigheter alls; som underlät att byta trasiga spisar eller åtgärda mögel. Då blir inte budskapet om lyxrenovering trovärdigt och väldigt få känner igen sig i det.

Det är inte bara bland de som protesterar mot gentrifiering som det finns förenklingar och tanklöshet. Bland de som förespråkar eller i alla fall inte försöker hindra gentrifiering finns personer som rycker på axlarna och säger att det är så krafterna är och det kan vi inte göra något åt, vi måste bara följa med. Och med sin passiva inställning påskyndar de en stadsdels förändring. Om man nu förespråkar gentrifiering är det en sak. Men om man inte tycker att det är önskvärt duger inte den inställningen. Jag vet inte något annat område inom samhället där man använder sig av denna låt-gå-jargong. Om det finns tendenser i samhället som inte är önskvärda försöker man väl möta dem med insatser för att skapa det slags samhälle man vill ha?

Så, om vi menar allvar med att vi vill ha integrerade städer måste vi undersöka vilka mekanismer som bromsar respektive påskyndar en gentrifiering. Samtidigt måste vi också utveckla ett varierat bostadsbestånd i våra stadsdelar.

Arbetet med att skapa integrerade stadsdelar måste ske metodiskt och systematiskt, med kunskap från forskningen och med inspiration från andra länder. Detta ansvar vilar tyngst på tjänstemän, politiker, fastighetsägare och andra som är parter i stadsdelsförändringar. Men det vilar även på oss som diskuterar ämnet och oss som bor i en stad. Vi är alla medskapare till samhällsutvecklingen – och därmed i viss mån även medansvariga.

föräldrars och samhällets upprätthållande av segregation

Federico Rodriguez Moreno tar upp ett viktigt ämne i sin lördagskrönika i Sydsvenskan.

Det handlar om vuxna som bor i stadsdelar med heterogen befolkningssammansättning tills de får barn. Sen sätter de barnen på förskolor eller skolor som inte speglar befolkningssammansättningen där de bor, eller så flyttar de till en stadsdel med rykte om bättre förskolor och skolor, där befolkningssammansättningen ser helt annorlunda ut. Federico Moreno frågar sig i krönikan hur vi någonsin ska få ett integrerat samhälle om föräldrar segregerar barnen.

Naturligtvis finns det väldigt logiska förklaringar till dessa föräldrars agerande. En del gör den traditionella boendekarriären - flyttar till bostad med uteplats eller trädgård för att man vill kunna släppa ut den lilla på egen gräsmatta. Andra väljer aktivt vissa typer av förskolor och skolor och väljer därmed också aktivt bort andra, som man inte tycker håller måttet för att man vill ha en annan pedagogik eller bättre standard. Åter andra väljer bort en stadsdel som man tycker är för otrygg för barn, och flyttar till hyres- eller bostadsrättslägenhet i någon annan stadsdel.

Men oavsett dessa logiska förklaringar så blir effekten just den Federico Moreno beskriver. Och det är inte bra.

Problemet man står inför som småbarnsförälder är att när det gäller förskolor kan man till exempel inte välja både Montessori eller föräldrakooperativ och ett dagis där barnsammansättningen motsvarar befolkningssammansättningen i en heterogen stadsdel, eller i Malmö, för den delen. Så då måste man välja något av det. Vilket är viktigast? Att barnet får gå i en barngrupp som speglar hur samhället ser ut eller att barnet får utveckla motoriken och hälsan på ur och skur dagiset, eller att föräldrarna har inflytande, som på ett föräldrakooperativ? Det är inget enkelt val.
Det är synd och skam att man inte kan välja båda delarna.

När min dotter var två och ett halvt började hon på dagis; ett slitet litet kommunalt dagis på Östra Sorgenfri. Miljön var så bedrövlig att när vi hade varit där och tittat innan hon skulle börja, så gick jag hem och grät och slog ilsket i dörrar, svor högt och var kort sagt mycket upprörd. Skulle min dotter gå där? Vi hade inte haft en tanke på att välja dagis, vi stod bara i den vanliga kön. Och nu ångrade jag alltså detta bittert. Så småningom renoverades dagiset och den fysiska miljön blev bättre. Barngruppen motsvarade befolkningssammansättningen på Möllevången, och väl i hela Södra Innerstaden. Barngruppen var trygg och min dotter trivdes. Jag önskade inom mig att de skulle gå på kulturevenemang oftare, vara i naturen oftare, inte se på videofilm på fredagar, och det kunde göra ont i mig att vistelsen på det sättet inte erbjöd mer stimulans. Men barngruppen var trygg, min dotter trivdes och hade många vänner.

När min dotter började skolan fanns ännu inte Möllevångsskolan (som jag började kämpa för när hon var fyra år). Istället var hon och andra Möllevångsbarn hänvisade till Sofielundsskolan som då var en uppseendeväckande stor skola med dåligt rykte.
1258 elever gick det på skolan när hon började. Politikerna tittade kallt på mig när jag ifrågasatte det lämpliga i detta och sa att det var inga problem.

Jag tyckte att det var problem. Ettorna fick äta lunch redan halv elva för att alla skulle hinna äta. Fritidspersonalen stod och grät på föräldramötet över arbetssituationen; nästan 60 barn på en enda avdelning. När man kom dit och skulle hämta sitt barn hade man tur om den i personalen man frågade ens visste att det fanns något barn som hette så och vem det var. Nästan dagligen var det bråk på skolgården på morgnarna utan att någon lärare såg (jag som ensam vuxen avvärjde jag vet inte hur många slagsmål). Miljön var torftig, både på skolgården och i skolan. Den andades tristess och nedgången verksamhet. Barn som behövde extrahjälp fick sitta i korridoren för det fanns inga grupprum. Alla barn som enligt lärarna behövde svenska som andra språk fick det inte, för det fanns inte ekonomiska resurser. Men min dotters klass fungerade bra, hon hade några riktigt fantastiska lärare (och så några riktiga stolpskott också, men inte förrän i sjuan tack och lov, men illa nog ändå) och hon hade goda vänner.

Från början gick det flera barn med föräldrar födda i Sverige i hennes klass, men de försvann en efter en (de flesta hade försvunnit i god tid innan skolstarten, för de ville inte sätta sitt barn på den skolan). Till slut var det bara två kvar.
Och på gården där vi bodde flyttade barnfamiljerna, en efter en.

För varje gång som någon flyttade, ifrågasatte jag mitt eget val att bo kvar.
Jag blev ifrågasatt också av andra ibland, men det var lättare, för det var folk med fördomar om miljön på Möllevången. Det hade jag massor med svar på. Men när andra flyttar till något som de tycker är bättre, och man samtidigt själv är medveten om de brister som finns, då är det svårt.

Till slut, när min dotter gick i åttan, fick hon börja på den nybyggda och helt färdiga Möllevångsskolan. Det var som en dröm. Nya fräscha lokaler med ny ändamålsenlig utrustning. Både hon och jag uppskattade det så mycket. Men det var många års väntan på en miljö som borde vara alla barn förunnat att ha i skolan, oavsett i vilken stadsdel man bor.

Nu går min dotter på gymnasiet. I hennes klass finns det både ungdomar som har föräldrar som är födda i Sverige och ungdomar som har föräldrar födda i andra länder. Klassammansättningen verkar spegla Malmös befolkning väl. Så borde det vara i alla dagisgrupper och skolklasser.

Vad som behövs är naturligtvis att alla skolor och förskolor oavsett var de ligger erbjuder trygga, inspirerande, lärande, kreativa, inbjudande, lustfyllda miljöer. Och att förskolor med särskild pedagogik och föräldrakooperativ blir bättre på att marknadsföra sig så att även de som inte känner till verksamheterna från början får reda på att de finns och kan välja dem för sina barn.

Ansvaret vilar alltså både på samhället i stort, som måste avsätta tillräckligt med budget för att alla förskolor och skolor ska uppfattas som lika bra, och på enskilda förskolor att balansera upp det som kanske är deras brist - om det sen är att nå ut till alla föräldrar, eller ha en ur- och skur-dag i veckan, eller anstränga sig och gå till Konsthallens skapande verkstad och oftare nappa på att hänga med på teater.
Men det vilar också på alla föräldrar att efterfråga båda delarna - både barngrupper med en sammansättning som motsvarar Malmös befolkning - och det där lilla extra som man är ute efter; inflytande, pedagogik, natur eller kultur eller vad det nu är.