Malmö med andra ögon - barnperspektiv på staden (del 1)

För mig, som jobbar med stadsfrågor, är det viktigt och nyttigt att då och då utveckla, förändra eller byta perspektiv på staden. Man kan göra det på olika sätt förstås. I samtal med andra, genom att studera och observera staden, stadslivet, samhället. Genom att börja röra sig i andra delar av staden, på andra tider. Eller genom att flytta, skaffa hund eller skaffa barn.

Flytta gjorde jag för två år sen och det har medfört en fortfarande pågående läroprocess om staden för mig. Och sen min lilla dotter kom vid årsskiftet har jag fått en fördjupad insikt i hur jag vill att Malmö ska vara - och inte vara. Hur och var jag vill bo och röra mig - och var jag inte vill vara. Hur jag vill att samhället ska vara. Malmö + samhället = vår livsmiljö. Och jag bär på den inte särskilt unika, möjligen patetiska, men mycket innerliga uppfattningen och önskan att jag vill att min dotter ska få en så bra uppväxtmiljö som möjligt. En del kan jag ordna själv, annat är jag beroende av Malmö stads möjlighet till förändring för.

Så samtidigt som jag lever i vår lilla mikrovärld som man gör när man är föräldraledig, så har väl aldrig stads- och samhällsfrågor varit så viktigt för mig som nu, när jag har en ny liten dotter, (och som för länge sen när min nu vuxna dotter var barn och ungdom).

Det handlar om allt. Det handlar om den deprimerande trista miljön längs Nobelvägen och Amiralsgatan, och trafiken där, som gör att man känner att man vill bespara sitt barn såna miljöer och som att man måste be om ursäkt för att man visar - och vistas på - så hemska platser i Malmö. Det handlar om barnfattigdomen som slår emot en med kraft när man själv har en liten, när man själv haft panka perioder och vet hur det är att inte ha råd med en glass till sitt barn när alla andra får. Och det handlar om förskolorna. Det handlar om att föreställa sig att man ska lämna bort sitt barn och det handlar om vetskapen att det skulle kunna vara så mycket bättre villkor. Det handlar om den samtidigt så arga och bedrövade insikten om storleken på barngrupperna på småbarnsavdelningarna. Det handlar om social hållbarhet, eller bristen på den, i en stad som nu säger sig sträva mot långsiktig social hållbarhet.

Och det gör förbannat ont och får mig att känna mig maktlös och upprörd om vartannat. Men också; en känsla av att man måste försöka göra något. Man måste försöka protestera, engagera sig, visa att det borde vara något annat, önska, bedja, kräva något annat. För ens eget barns skull. För alla barns skull. Men också för Malmös långsiktiga utvecklings skull.

Jag ska göra vad jag kan för att påverka, och jag hoppas att många andra gör det också. Det må synas naivt, men jag ser det som visionärt, jag ser det som ett sätt att ha ambitioner för ett långsiktigt socialt hållbart Malmö. Och ett sätt att bry sig om det där barnperspektivet, som faktiskt Malmö stad har förbundit sig att göra.