Inställningen till platsen man jobbar med

En gång när jag jobbade som projektsamordnare med Möllevången, mötte jag en nyanställd kommunal projektledare. Vi började småprata om stadsdelen och när hon förstod att jag inte bara jobbade med den, utan också bodde här, utbrast hon: Det tycker jag är fint av dig.

Fint? Jag var mållös. Det verkade som om hon trodde att det var en uppoffring jag gjorde. Jag försökte förklara att jag bodde här av egen fri vilja, för att jag ville bo här, för att jag trivdes här. Inte av någon annan anledning. Hennes uttalande förmedlade en attityd till min stadsdel som jag inte tyckte var så trevlig och jag undrade för mig själv hur hon såg på sig själv, det arbete hon skulle utföra och de boende hon skulle möta. Den här välmenande beskäftigheten är inte det enda exemplet. Det finns många liknande.

Fortfarande är det sällsynt att de som arbetar med lokalt utvecklingsarbete i någon form bor på den plats de arbetar med. Det finns både för- och nackdelar med att bo i samma stadsdel som man verkar. Men om man inte bor där, är det viktigt att man lär känna stadsdelen. Man måste krypa inunder pittoreska föreställningar och ruffiga rykten och träda in i en nyanserad vardagsverklighet. Annars kommer man att verka med ett lager av attityder gentemot platsen och de människor som bor på platsen som inte är gynnsamt för det arbete man är där för att utföra.