en flamingo i fönstret

I många år bodde jag på Simrishamnsgatan i Malmö. Mitt emot mig fanns det en lägenhet som stoltserade med en flamingo i fönstret. Jag gillade den där flamingon. Den plussade på min hemkänsla. Mitt hem, som var speciellt för mig av tusen andra anledningar, var också speciellt därför att jag hade prima utsikt över en plastflamingo.

Det märkliga var bara att den där flamingon vandrade från en lägenhet till en annan. Jag vägrar tro att det var två olika. Det måste ha varit samma. Om det var flamingoinnehavaren som flyttade till grannlägenheten eller om det var flamingon som lekte flyttfågel på egen hand vet jag inte. Men den bytte alltså plats. En period var den borta, och sen kom den tillbaka igen. Andrahandsuthyrning utan att flamingon ingick? Jag har ingen aning.
Allt jag vet är att när flamingon var tillbaka så konstaterade jag det glatt för mig själv. Att där var min flamingo.

Så småningom kunde jag se att flamingoinnehavet på vår gata hade ökat väsentligt. Ytterligare två lägenheter hade införskaffat dessa exotiska plastdjur. Jag bodde på en flamingogata!

När jag en period hamnade i en lägenhet där jag inte trivdes, införskaffade jag mig en egen flamingofågel. Jag hittade den i en liten butik och köpet av den blev en symbolisk besvärjelse att försöka återskapa en slags hemkänsla, inmuta en stolt trivsel. Jag ställde den i hörnfönstret för att den verkligen skulle äga lägenheten och blicka ut över gaturummet och suggerera fram känslan av ett hem.

När vi flyttade till nästa lägenhet där det var lätt att trivas, fick fågeln en lättare uppgift; att bara vara bärare av den trivsel vi hade uppnått; att vara minne och symbol för hemkänsla; en blinkning bakåt till det tidigare hemmet där vi hade trivts, och en blinkning framåt att upprätthålla den nya hemkänslan vi hade skaffat oss. Den var viktig den första tiden, som ett statement, som ett minne. Sen fick den vara kvar av gammal vana, även om vi klarade oss på egen hand. Nu är den solblekt och kanske har den tjänat oss länge nog. Jag vet inte. Jag vet bara att ibland är det den mest oväntade grej som väcker hemkänsla.


Tack till Anne Rosengren, projektledare och etnolog, som var den som en gång i tiden väckte mitt intresse för hemkänsla som ett begrepp värt att undersöka, vilket hon själv gjorde med besked i Malmöprojektet "Vad är det som gör att man känner sig hemma?" som också blev ett lyckat tema för den andra bomässan på Möllevången.