lördag 23 oktober 2010

Några kommentarer kring gentrifiering och Möllevången

Gentrifiering är på tapeten igen. Till exempel här och här. Ett komplext ämne som många vill diskutera nuförtiden. Förhoppningsvis kan det leda till att diskussionerna på sikt blir mer och mer nyanserade.

Gentrifieringsdiskussionerna om Möllevången; en subjektiv bakgrundsbeskrivning

När jag och en kollega på 90-talet började lyfta frågan om vikten av att motverka en gentrifiering av Möllevången, var vår anledning denna: Möllevången var, som vi såg det, den enda innerstadsstadsdelen med rejält heterogen befolkningssammansättning i en storstad i Sverige. Befolkningen på Möllevången var blandad både åldersmässigt, socialt och när det gällde etniskt ursprung. Vi såg Möllevången som ett lyckat exempel på integration ur alla aspekter och menade att det borde vara värdefullt för samhället med stadsdelar där det fanns en blandad befolkningssammansättning. Särskilt värdefullt tyckte vi att det var att det förekom i en innerstadsstadsdel, eftersom det redan då var väldigt ovanligt; trenden var att innerstadsstadsdelar gick emot en alltmer homogen befolkningsssammansättning. Vi började lyfta frågan att samhället hade ett ansvar att undersöka vilka mekanismer som bromsar respektive påskyndar gentrifiering (det hade varit mer korrekt om vi hade talat om homogen befolkningssammansättning). Vi tyckte rent av att det borde vara en nationell angelägenhet att diskutera detta och ha Möllevången som exempel. Vad ville vi? Ja, inte var det att stanna utvecklingen. Det var snarare att få mer kunskap om utvecklingen och se i vilken mån en stadsdel kunde utvecklas samtidigt som befolkningssammansättningen fortsatte vara heterogen. Det var väldigt svårt att få gehör. Frågan var inte ”på gång” på den tiden och vi var varken tillräckligt skickliga eller tongivande för att lyckas lyfta den.
Men efter en del år började röster höjas; röster som varnade för en gentrifiering på Möllevången. Problemet var att dessa rop inte stämde med hur vardagsverkligenheten på Möllevången såg ut på den tiden. För det var inte lyxrenoveringar som var problemet; problemet var oseriösa fastighetsägare som inte ens brydde sig om att hålla en godtagbar minimistandard i sina hus. Och omvandling av bostadsrätter framfördes som ett hot innan några hyresfastigheter ens hade ombildats, och man bortsåg helt från att det alltid hade funnits ett bestånd av bostadsrätter på Möllevången utan att det lett till gentrifiering. Mer om detta har jag skrivit här.
För ett par år sen vann en uppsats pris i Hyresgästföreningens tidning. Denna uppsats säger sig handla om bostadsrättsomvandling på Möllevången. I själva verket handlar den mest om bostadsrättsomvandling i södra delen av Västra Sorgenfri (eller vad nu den delen kallas). Där rabblas lite statistik som blir helt missvisande eftersom skribenten tolkar Möllevången som större än den gängse traditionella tolkningen av stadsdelen (och att gränsen mot öst och sydöst går vid Amiralsgatan och Nobelvägen)

Möllevångens nuläge
De största skillnaderna på Möllevången nu jämfört med tidigare är att andelen äldre har minskat, andelen yngre har ökat, andelen högskoleutbildade har skjutit i höjden (en siffra som redan på 90-talet var förhållandevis hög) och andelen malmöbor med det som i statistiken kallas utländsk bakgrund har minskat. När det gäller husen finns det fler seriösa eller åtminstone hyggligt seriösa fastighetsägare. De allra senaste åren har trenden på Möllevången följt trenden i Malmö och storstäder i övrigt; det har skett en omvandling av hyresfastigheter till bostadsrätter. Den största synliga skillnaden i Möllevångens gatubild nu jämfört med 90-talet är att antalet unga totalt dominerar stadslivet. Och när mäklarna marknadsför bostadsrätter på Möllevången är det uppenbart att de vänder sig till en förhållandevis ung målgrupp som uppskattar att ta för sig av stadens utbud av nöjen och restauranger.
Om man ska diskutera gentrifiering av Möllevången måste alla unga Möllevångsbor granska sin egen roll som medskapare till en ökad homogen befolkningssammansättning av Möllevången. Grundkursen i gentrifiering säger att först kommer kulturfolket och sen kommer studenterna. Även om man ska undvika förenklade resonemang, måste man problematisera detta; att unga som säger sig vilja undvika en gentrifiering samtidigt genom att klustra sig på Möllevången riskerar att åstadkomma att befolkningssammansättningen på sikt blir homogen.

Mina tankar om just det som diskuteras nu:

Det är kommande BRF Bageriet på tomten där gamla bageriet Solidar låg, och manifestationen Stad Solidar som utlöst de senaste diskussionerna. Att Solidartomten, som bytt ägare flera gånger sen bageriet revs, ska bebyggas med bostadsrätter istället för hyresrätter, är synd, eftersom beståndet av hyresrätter i centrala Malmö har minskat, och eftersom många bevisligen vill bo i hyresrätt. Det hade också varit intressant att se vad nya hyresrätter hade kunnat tillföra staden och hur man hade kunnat jobba med samspelet mellan stadsrummet och bottenvåningarna; vad hade de kunnat tillföra varandra? Särskilt som cykel- och gångbanan längs Folkets Park är ett tacksamt stråk att ladda med verksamheter, det är som om det ”vill” det. En annan sak att sörja är att ingenting av Bageriet sparades; allt revs utan att man vad jag vet funderade på hur det kunde tas tillvara; varken Möllevångsskolan eller de blivande bostadshusen verkar ens ha några tegelstenar som minne. Det är också synd att tomten inte används till mer experimentella former av byggande och upplåtelseformer. Till Möllevångens karaktär finns ett element av något experimentellt; Möllevången som stadsdel har varit (och är) en arena som ofta används i sådana syften. Det skulle vara intressant om det hade kunnat omsättas i praktiken i ett nybygge. Istället får vi nu ett kvarter med bara bostadsrättslägenheter och det i sig är inte något som kan sägas tillföra ett nytt värde till vare sig stadsdelen eller staden, förutom att det blir 137 nya fina bostäder ( jag hade gärna tackat ja till en lägenhet med stor terrass eller uteplats om jag hade haft råd, de ser fina ut, men fastighetsägaren verkar bara ha tänkt på att uppfylla bostadsdrömmar, inte visionära tankar om staden) . Men Malmö är en så pass attraktiv stad att man har rätt att kräva mer än så av varje nyetablering som sker.
Jag anser fortfarande att det borde vara av största vikt för samhället och alla större städer i Sverige att skaffa sig en medvetenhet på djupet om vilka mekanismer som påskyndar respektive bromsar såväl gentrifiering som en övergång till en alltmer homogen befolkningssammansättning i enskilda stadsdelar. Idag, när det talas så mycket om vikten av såväl funktionsblandning som social integration borde detta vara en fråga med stor tyngd. Det är konstigt, för om alla blandstaden-påhejare menar allvar med blandstaden som ideal, då måste man gripa sig an de komplexa frågorna om vad olika typer av befolkningssammansättningar innebär i en stadsdels eller en stads utveckling.

Inga kommentarer: