-

Jag tänkte på den där händelsen lite senare under sommaren när en småbarnsfamilj från lilla Lund var hos oss i farliga storstaden för att köpa ett par möbler vi hade annonserat ut på Blocket.

Mamman och pappan hade med sig sina döttrar. Döttrarna i obestämd förskoleålder blev kommenderade av den ängsliga pappan att stå alldeles alldeles stilla i trappuppgången. De fick inte röra sig ur fläcken för då skrek han upprört åt dem att stå still. När de lite senare var ute på gården och tog flera steg alldeles utan tillåtelse, och dessutom passade på att smaka av våra röda vinbär, höll pappan på att gå upp i limningen av nervositet. För det kunde vara f-a-r-l-i-g-t. Faktum är att det mesta kunde vara farligt. Bären, gården, trappan, trottoaren.

Kanske var barnen verkligen oförmögna att klara sig själva en minut eller två. Kanske var det viktigt att beskydda dem från; tja, nästan allt. Jag vet inte. Det var som om pappan från Lund trodde att allt som var i Malmö var farligt; eller kanske allt som var på Möllevången. Jag vet inte.

Men jag tänkte att han skulle bara veta. Han skulle bara veta hur tryggt och engagerat det kan vara i storstan.

Och för en person som jag, som vuxit upp i en liten by och sett den lilla ortens otrygghet och alla nackdelar, finns det nästan inget som är så provocerande som när besökare (utan egna vare sig positiva eller negativa erfarenheter) dömer ut Malmö som otryggt och något att ängslas över.