Det mentala avståndet mellan två platser

För femton år sen skjutsade jag min dotter till barnkalas i kvarteret där jag bor nu. Jag minns att jag tänkte för mig själv att det var så långt borta och att omgivningarna var så torftiga. (Dessutom var cykelvägen tråkig. ) Det var ingen stadsdel jag kände till.

Jag tyckte att det var off, helt off, och jag förstod verkligen inte hur man kunde välja att bo här. Men redan då förvånades jag av hur fina lägenheterna var.

Sedan dess har det mentala avståndet krympt. Först när jag hade vänner som bodde här. Sen när min dotters pappa köpte lägenhet här. Och så till sist, när vi flyttade hit.

Men den första tiden när jag cyklade mellan gamla hemmet och nya, eller mellan Triangeln och nya hemmet, tyckte jag fortfarande att det var långt. Det var Nobelvägens, Östra Farmvägens och Amiralsgatans fel. Dessa barriärer, de ligger där som mätta dästa ormar som man inte vill passera. Jag gör fortfarande allt vad jag kan för att befatta mig med dem så lite som möjligt. Och jag har en fantasi; att detta att korsa Nobelvägen en dag ska kunna bli trevligt. Som om man bara fortsätter vidare, istället för som nu, att man måste ta sig över en fet gräns mellan stadens olika delar.