söndag 24 oktober 2010

jag vet inte precis om älska är rätta ordet

Jag vet inte precis om jag älskar Malmö. Men jag tycker om att bo här och känner en tacksamhet för att jag gör det. Jag har mycket svårt att tänka mig att bo någon annanstans. Det finns ingen stad som jag uppskattar så mycket och som jag tycker är så rätt för mig.
Malmö har helt enkelt vunnit mitt förtroende. Det skedde nästan omedelbart när jag flyttade hit som sjuttonåring. Att komma hit var en befrielse; det var som att kunna ta ett djupt andetag, andas ut och slappna av.

Kort variant:
Jag växte upp i en liten by där man var annorlunda så fort man avvek det allra minsta. Det var först när jag flyttade till Malmö som jag kunde vara mig själv, och vara avslappnad och bekväm med det. Enligt min erfarenhet finns det inget som är så farligt och otryggt för barn och unga som små orter med homogen befolkningssammansättning där intoleransen mot olikheter är stor. Det tryggaste, mest toleranta och bästa jag tyckte att jag kunde ge min dotter som uppväxtmiljö var motsatsen; Malmö och Möllevången.

Lång variant:
I den by där jag hade oturen att bo från det att jag var fem tills att jag var femton, var vår familj var en av få nyinflyttade. De flesta andra verkade ha bott där i om inte generationer så i alla fall evigheters evighet. Och när de vuxna skulle förklara för andra vuxna vem något av barnen var sa de sånt där som ”Det är Hanssons tös”. Och alla visste vem Hansson var. De sa inte så om mig. För ingen kände Dethorey. Men de visste vilka de inflyttade i det stora vita huset på Lilla Tvärgatan var.
Vår familj var annorlunda. Det var inget som sas rätt ut men det märktes på alla kommentarer man fick. Vi hade konstigt efternamn. Min pappa hade svart hår, franskt förnamn och var halvspanjor. Mina föräldrar talade inte skånska. De hade ett konstigt yrke. Vi bodde i ett hus utan finrum. Vi hade massor med böcker hemma. Jag var dessutom rödhårig, ovanligt det med, och något som en hel drös ungar tyckte var perfekt att reta mig för. Om jag inte blev retad för min hårfärg, kunde jag få kommentarer om vårt efternamn, min dialekt, min pappas etniska bakgrund, alla böcker vi hade hemma. Och alla kommentarerna fälldes utifrån perspektivet att vi var annorlunda. Inte på något positivt sätt, och kanske inte heller på ett negativt, men på ett konstigt sätt. Omvärldens kommentarer gjorde alltså att jag tidigt fick klart för mig att vår familj avvek från de rådande normerna. Själv noterade jag samtidigt att de andra familjerna avvek från den livsstil och de underförstådda normer och värderingar jag själv växte upp med. De hade finrum (mer om det i en annan text), färg-tv innan åratal innan oss, åt chips och ostbågar, drack läsk, kallade lunchen för middag och middagen för kvällsmat och använde massor med skånska ord som inte användes i mitt hem och som jag nu fick lära mig förstå. I deras värld pratade man om pågafärger och tösafärger, något jag inte visste vad det var när jag flyttade dit. I deras värld var det en självklarhet att vara döpt och att konfirmeras medan det i min värld var det motsatta. Ja, sådär var det med det mesta, upplevde jag; att våra världar var olika, och i vår värld fanns nästan inga bybor utan bara vänner och bekanta och släktingar från andra platser. Att växa upp med vetskapen om att man betraktas som annorlunda och avvikande gör något med en, och det är inget positivt.

Mina föräldrar skildes när jag var 14 och det ledde till att jag så småningom hamnade i Malmö. Jag hade fantiserat livligt om Stockholm, som jag var sådär tonårsaktigt förälskad i, som en tillflyktsort, som ett framtida hem för mig, men Malmö hade jag ingen dröm om, hyste ingen längtan till.
Ändå tog det bara en dag i min nya gymnasieskola i Malmö innan jag var förvissad om att det här kommer att bli bra, här kommer jag att trivas. Jag hade äntligen kommit till en miljö där folk var olika – på olika sätt - och där det var helt okej. Det var olika klädstilar, olika familjeförhållanden, olika dialekter, olika etnisk bakgrund. Jag kände mig hemma i det. Och jag kände en stor, stor trygghet och lättnad över att veta att det var okej att vara sig själv.

Jag kommer alltid att vara tacksam över att jag kom till Malmö. Det som det har betytt för min personliga utveckling kan inte mätas. Jag kan bara konstatera att det var först när jag flyttade till Malmö som jag kunde börja vara mig själv. Och med Malmö som avstamp, med själva staden som hemvist och arena före erfarenheter har jag fortsatt att utvecklas.

Tack Mamma, Malmö och alla Malmöbor. Tack för att jag fick chansen att flytta hit. Det förändrade mitt liv.

Inga kommentarer: